Epidemin av anlagda bränder mot asylboenden räknas fortfarande inte som politiskt våld, och knappt några förövare lagförs.

”Trygghet” sade de, medan Sverige brann

2017-10-31 | Mattias Irving padlock

KULTUR

Den ensamme terroristen? är ett samtidsdokument som gör upp med myten om den vansinniga ensamvargen och politiserar de senaste årens epidemi av bränder mot HVB-hem, moskéer och asylboenden på ett sätt som målar svenska myndigheter i föga smickrande färger. Mattias Irving recenserar.

Den ensamme terroristen? : om lone wolves, näthat och brinnande flyktingförläggningar

Av Michael Dahlberg-Grundberg, Mattias Gardell och Heléne Lööw

Ordfront förlag (2017)


RELATERADE ARTIKLAR:

2017-06-20 | Därför rubriceras inte nazistdåden som terror

2017-06-27 | Okunskap om yttrandefrihetens gränser möjliggör hat och hot

Ett säkert tecken på att vi närmar oss ett valår är att regeringen, lite oavsett färg, låter allt nöjdare medan oppositionen gör allt för att få det att låta som att landet är på väg att gå under. Fenomenet visar sig igen nu, mindre än ett år till nästa val. Men den kompletteras av en ny trend, ett tonläge av alarmism som fungerar radikalt annorlunda, där parterna snarare tycks tävla om att trissa upp stämningen. Hårda ordningsfrågor och trygghetsretorik har dominerat utspelen de senaste månaderna.

Det är ironiskt att beslutsfattare och polisväsende samtidigt gör mindre än på många år för att upprätthålla den ordning som är så universellt omhuldad. Det är tanken som jag bär med mig efter att ha läst Den ensamme terroristen? av Mattias Gardell, Heléne Lööw och Michael Dahlberg-Grundberg.


Bara en form av terrorism som tas på allvar

Vi gör i dag skillnad på hot och hot, men inte utifrån hur farliga de är för vår säkerhet utan utifrån vår begränsade förståelse för hur de fungerar. Ända sedan 2001 har muslimsk terrorism varit den enda formen av terrorism som har haft politisk bäring, och andra våldsamma rörelser har kunnat flyga fritt under radarn, förgrena sig i politiska och aktivistiska grenar, och utveckla sin våldskapacitet. Frågan är också intimt sammankopplad med internets framväxt och uppkomsten av alternativa offentliga sfärer.

Frågan är därmed inte ny, utan har utforskats i ett stort antal andra böcker de senaste åren, bland många andra Det svenska hatet av Gellert Tamas, Raskrigaren av Mattias Gardell, Skrivbordskrigarna av Lisa Bjurwald och Det mörka nätet av Øyvind Strømmen. Det som Den ensamme terroristen? bidrar med till diskussionen är en genomgång av de senaste årens brandattentat mot flyktingförläggningar, HVB-hem och moskéer, och en viktig diskussion om svenska myndigheters oförmåga att diskutera dessa i termer av terrorism eller politiskt motiverade våldsdåd.

Omfattningen är skrämmande. Bränderna ökar i antal, men till skillnad från 1990-talets högerextrema våg där cirka 200 personer lagfördes för brandattentat, görs nu nästan inga gripanden alls. Det finns därför inga möjligheter att veta vilka personerna är och vilken miljö de tillhör. Det går ändå att dra vissa slutsatser. Av det vi vet sedan tidigare så rör det sig nästan uteslutande om män. De flesta mordbrännare är inte alls socialt missanpassade, utan intelligenta och uppfattar sig som rakryggade, lokala hjältar. De uppfattar att alla på orten är ense om vad som måste göras, och de ser sig själva som modiga genomdrivare av en allmän vilja.


Ensamvargarna har ett politiskt sammanhang

Samtidigt fylls internet av ideologiska anhängare till attackerna som spinner sagor om att alla attacker i själva verket är fritösbränder eller på annat sätt självförvållade. De utsår effektivt tvekan i debatten. Detta, tillsammans med brändernas rena omfattning, gör att det är svårt att bilda sig en uppfattning om hur många bränder som sker. Alla rapporteras inte ens i tidningarna längre. Dessutom förs det inte längre någon tillförlitlig statistik över bränderna från myndigheternas sida.

Den grundläggande tesen är att ensamvargar inte är särskilt ensamma. ”Det ledarlösa motståndets taktik” är en beprövad metod för extremhögern, i den här boken genomgående kallad radikalnationalister, och den har varit mycket effektiv för att odla myten om ensamma galningar och vansinnesdåd, i stället för en mer korrekt beskrivning av ett kallhamrat, extremistiskt politiskt våld som är självorganiserat men på intet sätt isolerat från en större ideologisk kontext.

För den som inte förstår det radikalnationalistiska våldet kan det också finnas ett kulturellt motstånd mot att se den egna kulturen i ögonen och erkänna att den kan utgöra en formativ miljö för sådana som Peter Mangs, Fjotolf Hansen (tidigare Anders Behring Breivik) eller Anton Lundin Pettersson. Människor som är uppväxta i en svensk eller nordisk kontext. Vansinnesstämpeln är ett bekvämt sätt att lägga avstånd mellan det egna och det extrema.


Terroristerna mer lika än olika

Samtidigt diskuterar boken på ett utmärkt sätt figurlikheten mellan just den radikalnationalistiska ideologin och den våldsamma salafistiska miljön. De är båda strikt konservativa och nationalistiska, monokulturella, hegemoniska och repressiva mot kvinnor. De odlar båda sina hjältesagor och närmast chevalereska, romantiserade mansideal, varvade med drömmar om kulturell renhet och enhet, och revanschistiska tankeströmningar om att driva ut de främmande, invaderande styrkorna genom ett återupprättande och återaktiverande av den egna nationella eller religiösa karaktären. Dessa grupper är inbegripna i en ”civilisationernas kamp”, och är i det avseendet varandras spegelbilder, från varsin sida av slagfältet.

Det är i denna insikt som boken börjar att skava på allvar. De anständiga politiska partierna använder lyckligtvis inte begrepp som ”civilisationernas kamp”, men retoriken är stundtals snarlik och har utan tvekan förskjutits sedan omläggningen av asylpolitiken hösten 2015. Under förra årets almedalsvecka stod partiledare efter partiledare och tillkännagav närmast troskyldigt sin lojalitet till de så kallade ”svenska värderingarna”, utan att förse med några närmare beskrivningar av vad dessa innebar.


Hur gör vi Sverige tryggare för alla?

Statistiken visar att Sverige i dag är tryggare än någonsin, för den största delen av befolkningen. De som i störst utsträckning röstar i valen, de som redan har inflytande. Ändå är det främst dessa människors röster som politikerna nu försöker fiska efter genom att fokusera på ”lag och ordning”. I det krassa röstfiskandets värld är ju de som verkligen är brottsutsatta i dagens samhälle mindre intressanta, eftersom de också röstar i lägre utsträckning (exempelvis i Järva där brottsligheten blivit föremål för nationella mediers bevakning, medan andelen som röstar är bland de lägsta i Sverige, vilket har föranlett det lokala initiativet Politikerveckan i Järva för att väcka mer intresse för politiken), eller saknar rösträtt (som på HVB-hemmen och flyktingförläggningarna).

Frågan är därför hur retoriken om ”trygghet” ska förstås. Vems trygghet, och från vad? Det är omöjligt att föra den diskussionen utan att återkomma till den ständiga sverigedemokratiska trygghetsretorik som genomströmmar stora delar av nätet.

Hur värnar vi tryggheten genom att anamma precis den retorik som spär på den inhemska terrorismen? Hur kommer vi tillrätta med den groende extremismen på nätet om vi inte påtalar den som ett problem och börjar verka för lösningar? Kommer tillskjutna resurser till polisen verkligen att kunna vända den dystra trenden vad gäller uppklarade mordbränder, eller är problemet mer politiskt än polisiärt?

Vilka möjligheter har vi då att agera politiskt för att stoppa den nya vågen av högerextremism? Den ensamme terroristen? kommer som sagt ut i en tid då flera andra också pekar på den växande faran från radikalnationalismen. Flera undersökningar, bland annat från Journalistförbundet och från Nordiska ministerrådet, visar att hot och hat mot journalister är mycket vanligt.

Mitt eget handlingsutrymme gentemot dessa krafter dikteras helt av hur otrygg jag själv går med på att vara. Det passiva våldskapitalet hos dessa radikalnationalister gör att det blir den demokratiska skribenten som ständigt tvingas förhålla sig, som ständigt tvingas fatta besluten om en publicering är värd våldet och hoten hen kan få i sin telefon, eller hur rädd hen orkar vara för att det ska dyka upp våldsverkare utanför bostadsdörren. Hatrörelsen sållar ut oss och plockar ner oss en efter en.

Och där befinner vi oss i dag. Politiker över hela spektrumet fiskar röster på att rida på den otrygghetsretorik som formulerats av de krafter vars politiska gren nu tystar de demokratiska rösterna och vars aktivistiska gren systematiskt bränner ner samhällsviktiga institutioner. Den ensamme terroristen? är ett samtidsdokument som kommer att ha stort förklaringsvärde för den som i framtiden vill förstå den absurda utvecklingen under det tidiga 2000-talet.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.