Shapeshifters är en dokumentärfilm om exil, kärlek och kamp.

Kärrtorp avstamp för film om rasism, vänskap och motstånd

2017-10-17 | Felicia Mulinari padlock

KULTUR

– Det är i motstånd och vänskap som man kan finna ett slags hem, säger Sophie Vuković vars film Shapeshifters har biopremiär på fredag. Feministiskt perspektiv kulturredaktör Felicia Mulinari samtalar med filmmakaren om längtan efter ett hem bortom nationen och magin hos alla som tvingats lära sig att byta skepnad.

Shapeshifters är en dokumentärfilm på engelska, kroatiska och svenska, regisserad av Sophie Vuković.

I Sophie Vukovićs film Shapeshifters får serietecknade superhjältar som kan byta kropp, språk och skepnad känneteckna en erfarenhet och en längtan efter andra hem än nationen. Filmen, som både är en essä om migrationsberättelser och en kärlekshistoria till barndomens vänskap, arbetar med en mängd formspråk; arkivbilder, skådespelare, och intima samtal med Vukovićs egen familj. Precis som de människor filmen berättar om rör Shapeshifter sig mellan olika världar, tider och rum. Det är när jaget på Kärrtorpsdemonstrationen mot nazism 2013 ser en vän från barndomen som frågor om hem, historia och tillhörighet väcks och måste besvaras.


Mellan barndom och vuxenhet


Är din film en kärlekshistoria?

– Det är väldigt mycket en kärlekshistoria. Jag tror också att det är så för många i den åldern, att gränserna mellan vad som är vänskap och vad som är romantisk kärlek är lite suddigare. Jag tänker verkligen att det är en sån relation som formar en, lika mycket som en episk kärlekshistoria. Och jag var intresserad av just den åldern, innan puberteten och innan man förstår att man ska bete sig på att visst sätt. I efterhand så tänker jag på den åldern som ett utopiskt tillstånd, mellan barndom och vuxenhet.

– Det som har varit intressant för mig genom hela filmen är saknaden efter den vänskapsrelationen. Man kan gå runt och sakna eller längta tillbaka till vissa relationer, vissa perioder, vissa människor och göra dem till nästan övermänskliga.


Min upplevelse är att jaget ofta känner sig som en fejk i både någon slags ”vit” och rasifierad position och att vännen blir som en första gemenskap, som också är en rasifierad gemenskap. I Shapeshifters finns det en scen där jaget pratar om att vännen förstår att jaget fejkar men att det inte gör någonting för vännen. Jag fastnade väldigt mycket för den scenen. Vad betyder det? Och vad är det egentligen som jaget fejkar?

– Erfarenheter av migration gör att det blir mycket fejkande i början när man kommer till en ny plats. Genomgående i filmen finns det en känsla av att identiteten som jaget försöker hitta eller göra till sin egen, ifrågasätts – och då kommer också den här känslan av att vara en fejk. När jag var i den åldern så övade jag jättemycket på svenska för att jag skulle uttala det bra, men jag tyckte också att det var roligt för då skulle jag kunna hänga med de där personerna och kunna vara lite som dem, inte sticka ut.

– Men sedan finns det också ett annat lager av att känna sig som en fejk, som tonåring. Man känner sig som en alien inombords och man ska fejka att man är tjej, kille, att man är en viss typ av person. Känslan av att vara en fejk tror jag att jag har fortfarande. Det är en genomgående känsla som gör att man blir ensam. Att i den känslan hitta någon som ser en kan göra en lite mindre ensam.


Filmen leker med möjligheten att förändra sig själv, att vara en ”shapeshifter”. Men samtidigt så upplever jag att det också är ett slags förräderi när vännen sedan gör manipulationen fullt ut och kommer in i den vita gemenskapen. Att vara en shapeshifter, är det ett motstånd eller är det ett förräderi, eller någonting helt annat?

– Det är lite både och. Det här med att känna sig förrådd, det går inte att undvika om man har tillgång till olika identiteter eller världar. Man är alltid medveten om de andras tillgångar. Och just förräderiet blir ju konkret genom att vännen glider ifrån och kanske lyckas bättre med att anpassa sig. För att kunna anpassa sig måste man lämna vissa saker bakom sig, och då är det jaget som inte är lika spännande längre.

– Egentligen är shapeshifter en möjlighet, ett annat sätt att kunna tänka. Jag tänker att det är som ett motstånd, men inte okomplicerat heller.


En mosaik av former

– Sedan kan man också se shapeshifters som en metafor för filmens form. Jag har haft en osäkerhet om att formen inte är enhetlig. Jag läste en intervju med en filmskapare nyligen som sade att form ska vara enhetlig för att kännas. Jag vet inte om det stämmer, men jag har internaliserat en bild av att det är stark konst. Och att min film inte riktigt vet vilken form den ska ta har gjort mig osäker. Så rent formmässigt finns det liknande resonemang som tematiken i filmen – jag kan inte bestämma mig, jag tar bitar av allt.


Jag tycker den kändes väldigt tydlig i sin form. Just att den hänger ihop med det den berättar. Att det inte finns en tydlig uppdelning mellan fiktion och autenticitet i formen, precis som i vad filmen berättar om. Jag fastnade för bilderna som återkommer i filmen. Maten och flickgemenskapen fick mig att tänka på en slags gurlesk-tradition, där flickigheten hyllas men också erkänns i sitt våld. Som när de unga skådespelarna leker och puttar varandra, och man vet inte om det är på lek. Hur tänker du kring valet av återkommande bilder?

– Jag har tänkt mycket på det tillståndet mellan barndom och vuxenhet som jaget och vännen befann sig i, att det är en våldsam tid och att det finns en underliggande känsla av fara eller hot. Att bli avslöjad, att bli avvisad. Så jag hade en längtan efter att det skulle finnas en blandning av hårdhet och någonting mjukt, någonting fint.

– Just köttscenen kanske alla inte tycker om, för vissa kanske den är äcklig. Men för mig representerar det här fettet, som genom mamman tar oss till en annan tid i berättelsen, också den här blandningen mellan hårdhet och omsorg; hur de tar hand om allt och använder hela djuret. Den här blandningen finns också hos tjejerna, en blandning mellan hårdhet, gemenskap och kärlek. De två scenerna hamnade nära varandra och vi kände att de var besläktade. Skådespelarna var väldigt centrala, inte minst för att göra filmen levande. I mycket essäfilm som jag har sett blir det främst associativa, abstrakta bilder, vilket är fint men för mig kändes det viktigt att bilderna också hade ett eget liv och inte bara ackompanjerade voice-overn


Tre generationer av sorg och drömmar

Min upplevelse är att skådespelarna också förstärker en rörelse mellan generationer som finns i filmen. Att man rör sig mellan tider väldigt lätt, precis som man rör sig mellan platser. Berättelsen om partisanmormor som går ensam i natten mellan byar för att agitera mot fascismen är ju också otroligt vacker. Vad betyder mormors berättelse för jagets resa?

– Det är som en hjältefigur. Jag tror att barndomsvännen också är en form av hjältefigur, en person som man känner igen sig i fast som är tuffare och mer självsäker. Mormor är ett vuxet sökande efter en hjälte. Vad mormor ägnade sitt liv åt; att hon står för den här antinationalistiska och antifascistiska kampen, och frigjorde folket från fascisterna, betyder mycket för jaget. På det sätter är hon som en gammal häxa i en episk saga som kommer från skogen och ger hjälten en magisk dryck som den kan dricka när den blir sårad, nästan som en mytisk figur. Som finns med i nuet som filmen landar i, att historien upprepar sig och de här antifascistiska kamperna har funnits länge.


Jag funderar på skillnaderna mellan de olika generationerna som lyfts fram. I början av filmen diskuterar mamman och jaget tillhörighet. Jaget tycker att det formas av att människor hela tiden frågar var den kommer ifrån men mamman menar att man kan vägra att svara på de frågorna. Varför har de olika generationerna så olika blick på rasismen?

– Mina föräldrar kommer från en väldigt speciell efterkrigsgeneration, med identiteten som jugoslaver som i alla fall för dem och för deras familjer var väldigt stark och given. Att förstå vår generations position; att allt är mycket mer rörligt, att det inte finns någon given plats eller gemenskap som man självklart känner att man är en del av är svårt för dem. De kommer ifrån ett projekt som de känt att de är en självklar del av.

– När ett barn säger saker som kan uppfattas som att det ifrågasätter vissa val som föräldern gjort så blir det smärtsamt. Och framförallt min pappa blev väldigt berörd av det här. Han har tänkt att han har gjort allt för att det ska bli bra och så kommer dessa andra känslor fram. Han vill verkligen inte känna att han har gjort fel, och där blir det viktigt att hävda att det är bra i Sverige, eftersom det var vad han gav till sina barn för att de skulle få det bästa.


Både pappan och mormodern relaterar till en kommunistisk tradition. I den finns en tydlig internationalism, eller ett hopp om något bortom nationen i den socialistiska identiteten. När jaget i slutet av filmen kommer fram till att nationen alltid är en gräns som man inte kan känna sig hemma i så kanske de olika generationerna möts lite?

– Jag blev väldigt rörd eller tagen när jag började fördjupa mig i det. Jag hade inte tänkt på det innan, hur de i Jugoslavien arbetade så aktivt med alla symboler, att det inte skulle finnas någon religion eller nationalism. Att det ändå var en vision under en kort tid. Det är ganska jobbigt att tänka på att de lyckades och sedan misslyckades så brutalt, och den backlashen har ju varit helt fruktansvärd.


Jag blir väldigt berörd när pappan talar om sin besvikelse. Han har annars en ganska cynisk ton men när han berättar om besvikelsen över att det var hans generation; de som hade lyssnat på Beatles, som blev generaler, visar det också så tydligt hur mycket hopp som ändå fanns. Jag känner igen många exilberättelser i det. Och det finns också en viktig antirasistisk poäng i att visa på att vi kommer ifrån någonstans att det finns en historia bakom, där allt inte bara är tragedi och sorg.

– Det var en väldigt känslig scen att klippa. En vän var med och hjälpte mig, för det är ganska mycket, vad hon kallade ”Balkan-bashing” i den scenen. Pappan är besviken på platsen han kommer ifrån och det som har hänt. Därför kändes det viktigt att balansera upp i slutet och visa på kontexten, att det är just besvikelse för att han har vuxit upp i något annat och har trott på något annat. Utan den delen var vi rädda att det skulle återskapa bilden av Balkan som finns i västvärlden – att det bara är konflikt och kaos och krig. Jag är nöjd med hur vi klippte ihop det.


Att hitta hem i vänskap och motstånd

En annan scen som jag fastnade för och som kanske också sticker ut, eftersom den varken har med barndomen eller exilberättelserna att göra är när jaget berättar om en midsommarfest, och pratar om friheten i vilken svenskarna rör sig. Jaget pratar om hur de kan röra sig fritt för att de är vissa kroppar. Och då tänker jag att det finns inskrivet att jaget inte kan röra på sig på samma sätt, för att den är en annan kropp. Hur tänker du kring rörelsefrihet i relation till rasismen?

– För mig handlar den mycket om i vilka rum man inte ens behöver vara medveten om sig själv för att man är så självklar. Och att jaget har den medvetenheten i det här rummet. Men det är inte bara rummet i sig utan platsen, naturen, traditionen och språket. När man kommer till en plats där man inte är självklar och det känns som att människor har ett eget språk med en massa hemligheter. Den internaliserade begränsningen av rörelse. Det är ett slags muskelminne – att behöva tänka på hur man framstår, hur man sitter, vad man har för kvalité på sina byxor, och den här supermedvetenheten i hur man framställer sig själv gör att man inte kan slappna av.

– Du kanske inte ens är medveten om att du har den hypermedvetenheten förrän du ser någon som inte har det. Och det kanske är det som händer i den scenen.


Shapeshifters börjar i den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp 2013, och återkommer även till demonstrationen i slutet. Vad symboliserar den massiva demonstrationen för jaget?

– Veckorna runt den demonstrationen och året efter var en väldig jobbig tid. Sverigedemokraterna fick många procent i riksdagen, normaliseringen av rasism, nazistisk aktivitet, det kändes som en mörk höst. De händelserna ledde till att jag kände att filmen behövdes.

– Att filmen börjar med Kärrtorp är väldigt symboliskt. Dels för att man faktiskt såg jättemånga som man inte hade sett på tio år under den demonstrationen, att jättemånga var där. Men också formmässigt som ett sätt att knyta ihop säcken. Att egentligen så utspelar sig filmen på de där tjugo minuterna som går när jaget ser sin vän på demonstrationen.

– Att se att vännen bara är en person i mängden, i den massan som fanns. Det skapar de här tankarna kring tillhörighet och leder fram till slutsatsen att det är i motstånd och vänskap som man kan finna ett slags hem.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.