Felicia Mulinari, kulturredaktör på Feministiskt perspektiv.

Liberalt klassförakt i Lotta Lundbergs text om utbrändhet

2017-10-12 | Felicia Mulinari padlock

FEMINISM

”Förra året gjorde Feministiskt perspektiv en enkät om utmattning och feminism där nästan 700 feminister deltog. Den främsta orsaken till utmattning bland de som svarade var brist på jämställdhet och demokrati och/eller patriarkala strukturer på arbetsplatsen. För att undvika utmattning stod sänkt arbetstid generellt, det vill säga sex timmars arbetsdag, och jämställda löner högt upp på önskelistan. Det är just dessa förslag som Lotta Lundberg och andra liberaler är rädda för”, skriver kulturredaktör Felicia Mulinari.

RELATERADE ARTIKLAR:

2017-10-06 | Fanna Ndow: ”Jag är inte samma person som förut”

2017-09-05 | Varje minut mäts i det övervakade arbetslivet

2016-10-14 | #hållbarfeminism: Reflektion avgörande för vår hälsa

2016-10-18 | #hållbarfeminism: Att skapa jämställda strukturer

2016-10-07 | #hållbarfeminism: För stort fokus på individens ansvar

2016-09-23 | #hållbarfeminism: Viktigt med trygga jobb inom civilsamhället

2016-09-20 | #hållbarfeminism: Utbrändhet starkt kopplad till arbetsplatsen

2016-08-16 | #hållbarfeminism: Enkät om utbrändhet inleder artikelserie

2016-06-17 | Två val för feminister: engagemang eller förtryck

2013-02-06 | Rehabilitering med genusperspektiv

Klasshat och rasism. Föreställningen om att inte minst den rasifierade arbetarklassen har en psykisk och fysisk högre smärttröskel än överklassen är gammal. Utifrån upplysningens humanism har dikotomin djur/människa använts för att förtrycka andra människor, där tålig också betyder mindre människa, mer djur. Därför gäller det att vara försiktig när medelklassen klagar på att medelklassen är bräcklig. Det liberala klassföraktet klär sig gärna i en dräkt av självhat, men det författaren Lotta Lundberg egentligen skriver i Svenska dagbladet, när hon anklagar utbrända kvinnor för att ha bortskämda medelklassproblem, är att arbetarklassen inte har samma smärt- och stressensibilitet som mellanskiktet.

Så, vad är det egentligen hon säger om arbetarklassen när hon pratar om medelklassen. Att arbetarklassen jobbar i ett nyliberalt arbetsliv och klarar av det, eftersom de inte har så mycket press på sig som medelklassen att vara bäst? Vi vet att så inte är fallet. Vi vet att folk blir sjuka, ja till och med dör, till följd av hur arbetet i dag är organiserat och att ökad utbrändhet är en av många diagnoser i en hybriskapitalism som sliter och slänger våra kroppar. Läkare, medier och politiker lyssnar först när mellanskiktet drabbas av utbrändhet.

Det betyder inte att undersköterskor, städare, busschaufförer och servitriser inte har skrikit av smärta över ett ohållbart arbetsliv under lång tid. Ett skrik som sväljs i ett samhälle där varje kritik mot en arbetsplats möts med liberalismens tacksamhetsdiskurs. Senast var det sopåkarna, som skulle vara tacksamma över att de inte hade det lika dåligt som undersköterskorna. ”Ser ni dem klaga?”, sade borgarna då. Vi är många som ser dem klaga, som ser dem gå in i väggen, gråta sig till sömns, ilsket demonstrera, men den som inte tror att arbetare är människor, med samma behov av sömn och fritid som mellanskiktet osynliggör både deras utbrändhet och deras protester.

Förra året prisades Ahang Bashis film Skörheten för dess vackra och ömma sätt att uppmärksamma hur psykisk ohälsa också drabbar rasifierade människor. Filmen behövdes, den berättade en berättelse som inte fanns. Ett tomrum: där icke-vita antingen framställdes som lyckliga eller lata, aldrig fullt komplexa människor med komplicerade psyken i behov av kvalificerad hjälp. Som om vi inte hade ett tillräckligt komplext psyke att kunna drabbas av ångest och depressioner.

”Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund”, sade en fattigvårdsordförande en gång och Stig Dagerman svarade med att skriva dikten Varning för hunden. Det var 1954. 2017 är det fortfarande svårt för vissa att tänka sig att arbetarklassen ska ha andra begär än att arbeta, och ännu svårare verkar det vara att tänka sig att den kan ha sorger. Att icke-vita arbetarklasskvinnor också gråter och lider, men att läkare och försäkringskassor negligerar deras smärtor verkar vara svårt för många liberaler att förstå. Och smärtsjukdomar som endometrios och fibromyalgi framställs ofta som något som bara drabbar mellanskiktskvinnor, som om arbetarklassens kvinnor inte kunde känna smärta.

Inte minst synliggör Lundbergs artikel det liberala klassföraktets förståelse av arbetarklassyrken. Som om det inte finns ambition och stolthet i att ta hand om människor, laga mat, köra buss eller bygga hus, till skillnad från den enorma pressen i att ha ett Instagramkonto. Visserligen är Arbetslivsinstitutet nedlagt, av samma röster som menar att arbetarklassen inte blir sjuka, men den forskning på arbetsliv som finns pekar alltid i samma riktning: det är just sorgen över att inte kunna göra sitt jobb, oavsett om det är att hinna städa färdigt eller att hinna prata de där fem minuterna med en behövande äldre, som stressar människor som mest.

Vi vill alla vara duktiga. Men framförallt kvinnor blir sjuka när det inte går. Kvinnor som både har högre krav på sig själva genom patriarkatet och en arbetsdag som inte slutar; när de kommer hem börjar bara andra passet fyllt med människor att ta hand om, disk som ska diskas och kläder som ska tvättas. Oavsett om vi arbetar som lärare, journalister, städare eller undersköterskor har nyliberalismens organisationsstruktur ryckt upp vår stolthet och självkänsla och gjort oss till maskiner. Vi ska utvärderas, effektiviseras, recenseras, vi ska tänka på människor som kunder, och vi ska aldrig någonsin glömma att vi alltid kan bli bättre, snabbare. Maskiner som går sönder. Som inte orkar mer.

Förra året gjorde Feministiskt perspektiv en enkät om utmattning och feminism där nästan 700 feminister deltog. Den främsta orsaken till utmattning bland de som svarade var brist på jämställdhet och demokrati och/eller patriarkala strukturer på deras arbete. För att undvika utmattning stod sänkt arbetstid generellt, det vill säga sex timmars arbetsdag, och jämställda löner högt upp på önskelistan. Det är just dessa förslag som Lotta Lundberg och andra liberaler är rädda för. Då är det bättre att prata om utmattning som en fråga för privilegierade och bortskämda, och att lämna sjuka människor, slutkörda till den grad att de inte orkar borsta tänderna, i självhatets passivitet. Men även sjuka människor kan drömma. Och vi drömmer om jämlikhet.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.