Elena Tarifa är distriktsordförande för Barcelona en comú.

Bortom självständighetsstriden: Barcelona satsar på demokratin

2017-10-10 | Jenny Rönngren padlock

UTRIKES

Barcelona en comú är en medborgarplattform som för två år sedan vann makten i stadens fullmäktige genom att mobilisera människor som tidigare inte varit partipolitiskt aktiva. Om den erfarenheten berättade företrädaren, feministen och aktivisten Elena Tarifa på demokratikonferensen Federation 2017 i Botkyrka utanför Stockholm i helgen. Hon befarar att krisen i Katalonien kan leda till demokratisk tillbakagång, men hoppas på reformer.

FAKTA/Barcelona en comú

Gräsrotsrörelse som föddes ur de indignerades protester, som inleddes den 15 maj krisåret 2011, och bildade en medborgarplattform. Sedan kommunvalet 2015 har Barcelona en comú majoritet i stadsfullmäktige och styr Barcelona med borgmästaren Ada Colau i spetsen. Elena Tarifa är direktvald distriktsordförande och berättade tillsammans med David Fernández om vägen till makten och ett nytt sätt att göra politik under Federation 2017 på Subtopia i Botkyrka söder om Stockholm i helgen.

Samtliga presentationer och samtal under konferensen streamades på Facebooksidan för Federation 2017 och ytterligare dokumentation kommer att läggas upp på konferensens hemsida.


RELATERADE ARTIKLAR:

2017-10-13 | Fortsatt konfrontation mellan Spanien och Katalonien

2017-10-05 | En annan demokrati är möjlig

2017-10-03 | Massivt polisvåld mot olaglig katalansk folkomröstning

2017-03-03 | Madrid: Hungerstrejk mot våld

2017-02-21 | Barcelona demonstrar för större flyktingmottagande

2015-11-10 |Historisk marsch i kampen mot den patriarkala terrorn

2015-04-02 |#munkavlelagen: ”Sverige måste ta politisk ställning”

2013-12-19 | #munkavlelagen: Vem täcker vem

2011-08-19 | Statsfeminismens framväxt i Spanien

2011-06-24 | Det spanska folkets mobilisering angår oss alla

2011-05-20 | Indignationen tar till gatan

Det finns inget att förhandla om med katalanska regionregeringens president Carles Puigdemont, sade Pablo Casado, talesperson för konservativa spanska regeringspartiet Partido popular (PP) på måndagen. Men om Puigdemont ändå utropar Kataloniens självständighet varnade Casado för att han kan sluta som Lluís Companys. Att han med det avsåg fängslad tvingades Casado förtydliga efter en storm i sociala medier, eftersom Companys greps av nazisternas fruktade hemliga polis Gestapo 1940 och överlämnades till Spanien från sin exil i Frankrike efter det spanska inbördeskriget. Sedan avrättades han av Franco-regimen.

Tonläget i såväl sociala medier som på gatorna i Katalonien är spänt till bristningsgränsen sedan den 1 oktober. Då möttes en olaglig folkomröstning om självständighet initierad av den separatistiska regionregeringen med brutalt polisvåld av den spanska centralregeringen. Manifestationer för såväl ja som nej till självständighet har samlat hundratusentals personer och lett till fortsatta konfrontationer sedan dess. Men viktigast enligt Elena Tarifa är den som ägde rum i lördags i Barcelona, och på flera håll i Spanien, som också samlade hundratusentals men som i stället för att vifta med flaggor efterfrågade dialog och klädde sig i vitt. Feministiskt perspektiv träffade Tarifa på Federation 2017 för en intervju.


Ni är här för att prata om Barcelona en comú, en rörelse som försökt föra makten närmare människorna. Vad kan du berätta om ert arbete i det klimat som råder?

– Vårt projekt är kommunalt, på lokal nivå, men inför den 1 oktober ombads stadsfullmäktige upprepade gånger att ställa vallokaler och utrustning för att rösta till förfogande. Den så kallade folkomröstningen, eller mobiliseringen som vi ser det – ett folkligt uttryck för protest och mobilisering mot avsaknaden av möjlighet att rösta lagligt – har varit komplicerad.

– Borgmästaren (Ada Colau, reds anm) kan inte på den katalanska regionregeringens begäran agera illegalt, och hon ville varken riskera institutionen eller de anställda i staden. Så officiellt var det inte möjligt att skapa utrymme för mobiliseringen, men det fanns andra vägar. En del av skolorna lyder under regionregeringen, och människor som befunnit sig i stadens offentliga utrymmen kördes inte iväg när folk kom dit för att rösta. Men det var inte någon representant för staden som överlämnade nycklar eller öppnade lokaler. Så det har handlat om att skydda staden som institution och samtidigt hålla sig inom lagens ramar, utan att hindra medborgarna som velat rösta från att delta.


Allt drivs till sin spets

Trycket på Barcelona en comú att ta ställning var stort, och efter att ha väntat till sista minuten genomfördes en intern omröstning där 50 procent röstade för och 40 emot mobiliseringen.

– Så visst gav organisationen sitt stöd till mobiliseringen, men ingen var tvungen att delta. Vi har inte tagit ställning för eller emot självständighet. Det skulle kräva samförstånd bland medborgarna och en omröstning som hela Katalonien står bakom. Till skillnad från regionregeringen var vi inte beredda att ordna en alternativ, illegal omröstning i brist på en laglig och ge den samma giltighet som en bindande folkomröstning, betonar Elena Tarifa.

Eftersom Barceluna en comú inte ser omröstningen som bindande är en ensidig deklaration om självständighet inte heller meningsfull, förklarar Tarifa. Och vad som ska hända nu vet ingen i skrivande stund. Regionpresidenten Carles Puigdemont ska tala till det katalanska parlamentet klockan 18 på tisdagskvällen, den 10 oktober.

– Vi befinner oss i ett läge där allt drivs till sin yttersta spets. Det verkar som den katalanska regionregeringen vill deklarera självständighet, vi vet inte ännu. Och från den spanska regeringen ser vi ingen rörelse alls som öppnar för möjligheter till samtal, de säger bara att det här är olagligt och måste stoppas till varje pris. Och vi har redan sett dem använda sig av våldsamma metoder. Det är komplicerat. Vi hoppas att det går att hitta en utväg via internationell medling.


Olämpliga företrädare

Oavsett vad som händer, konstaterar Elena Tarifa att val kommer att hållas på såväl regional som nationell nivå.

– Kanske kommer regeringarna att bytas ut. På något sätt måste allt röra på sig. Enligt min uppfattning kan ingen av dem fortsätta vid makten. De är inga lämpliga företrädare som kan lösa frågan. Den som håller på att elda under brasan kan inte vara den som släcker elden. Regeringarna behöver bytas ut på båda håll och Spaniens politiska system, som är resultatet av övergången 1978, behöver formuleras om. Systemet passar inte för tiderna vi lever i nu, vare sig i den territoriella strukturen eller på andra nivåer, som republik eller monarki, representation och deltagande och mycket mer än så.

– Ska det komma ut något gott, vore det att det spanska politiska systemet förändrades i grunden. Men det kan också gå i motsatt riktning. Om det går illa får vi se en förstärkning av det spanska systemet och PP. Det vore fruktansvärt. Om det katalanska parlamentet deklarerar självständighet hävs självständighetsstadgan omedelbart och centralregeringen tar kontroll över Katalonien. Det vore att gå bakåt. Jag hoppas att varken det ena eller det andra händer, vare sig en ensidig katalansk självständighetsförklaring eller centralregeringens svar på något sådant.


Detta är alltså de alternativ som folket nu ställs inför av två maktcentra som båda framstår som väldigt patriarkala och nationalistiska. Samtidigt försöker Barcelona en comú på lokal nivå få in mer feminism i politiken...?

– Ja, precis, de agerar utan något som helst intresse för dialog, en testosteronstinn kamp ungefär som för att se ”vem som har störst”, det är inget sätt att bedriva politik som går hem hos oss. Vi förväntar oss mer dialog, respekt och samtycke.


Efter den ekonomiska krisen har alternativ som Barcelona en comú och motsvarigheter på andra håll i Spanien lockat många väljare, kan den utvecklingen fortsätta under omständigheterna?

– Någon form av internationell medling kommer att behövas, det är jag säker på. Många människor mobiliserar sig politiskt nu, och det är något positivt som pågår nu. Även om det inte syns i medierna, har jag sett att människor på många håll, inte bara i Katalonien utan även i städer som Madrid, manifesterar för demokrati. För mig är det något positivt, att fler börjar se att förändring är nödvändig.


Men i andra avseenden har utvecklingen gått i en annan riktning. Feministiskt perspektiv har tidigare skrivit om den så kallade munkavlelagen, som inskränkte medborgerliga rättigheter i säkerhetens namn. Hur såg motståndet ut?

– Många protesterade, men inte tillräckligt. Jag vet inte varför, men lagen togs fram i en kontext som jag tror är gäller även övriga Europa, en kontext av rädsla på grund av terrorism, på grund av otrygghet. En kontext som får människor att acceptera mer och mer restriktiva lagar, för de presenteras som beskydd.

– Jag tror inte heller att folk i allmänhet vet vad munkavlelagen innebär. Eftersom lagen var så impopulär verkar det inte som att alla delar tillämpas i avsedd utsträckning. Om den användes maximalt tror jag att fler skulle motsätta sig den. Den inskränker inte bara möjligheten att protestera på gatorna, utan också yttrandefriheten och mediefriheten.


Och i detta osäkra läge, har Barcelona en comú lyckats. Vad är det viktigaste som plattformen uppnått?

– Det allra viktigaste är att människor som tidigare inte var politiskt aktiva har mobiliserat sig. När även medelklassen i Barcelona förlorade mycket och såg sina liv påverkas av den ekonomiska krisen, gav de sitt stöd till Barcelona en comú. Om vi bara haft stöd från aktivister och de som deltog i gatuprotester hade vi inte vunnit. Även opolitiserade människor behövde inse att det var dags för en förändring, och se att det fanns nytt folk, nära dem, långt ifrån partiernas korruption, med annorlunda förslag som hade starkt stöd.

– Och vi har förändrat sättet som politiken bedrivs i staden, mindre elitistiskt, de ansvariga åker tunnelbana och är mer tillgängliga för medborgarna. Samtidigt finns många förväntningar och det är svårt att förändra.


Långt steg från teori till praktik

Bostadspolitiken har varit den viktigaste frågan, enligt Tarifa, både rent symboliskt eftersom borgmästaren Ada Colau representerar rörelsen för de som drabbades av bolånekrisen och för att frågan är viktig.

– Om det under åratal inte har investerats i allmännyttiga bostäder är det såklart omöjligt att göra allt på två år. Så än går det inte att peka på några spektakulära förändringar, men vi har kunnat lägga grunden till en plan för rätten till bostad, som erkänner den rätten och har som ambition att göra allt för att den ska utsträckas till alla invånare. Nu finns det sociala bostäder, bostadsbidrag och om någon riskerar vräkning finns en hel infrastruktur med alternativ. Alla vräkningar kan inte stoppas i sista stund. Det är omöjligt. Men ingen ska behöva ställas på gatan. Stora investeringar har gjorts.

Begränsningar av turismens utbredning är en annan stor fråga, som också är kopplad till bostadspolitiken. Den stopplag som har införts för nya exploateringar i centrala Barcelona har bidragit till att reglera bostadspriserna, som de senaste åren hade rusat i höjden. Lagen innebär att inget nytt tillstånd utfärdas även om exempelvis ett hotell stängs. I andra områden ges bara nya tillstånd i takt med att befintliga avslutas.

– Ingen hade gjort något sådant tidigare. Turismen är en viktig intäktskälla, men den måste bedrivas rationellt.

Elena Tarifa påpekar också att de sociala investeringarna har ökat kraftigt och att Barcelona en comú ser jämställdhetsintegrering som en jätteviktig satsning som inte varit aktuell under tidigare mandatperioder.

– Vi har till exempel en stadsplan med genusperspektiv, det är såklart ett långt steg från teori till praktik som kräver att alla avdelningar samarbetar, men det händer saker. Nu finns basen där och utifrån målen går vi vidare stegvis.



Alla bidrog

Att Barcelona en comú är en medborgarplattform och inte ett vanligt parti markeras genom att den kallas konfluens och inte koalition, även om det finns politiska partier anslutna. Elena Tarifa har varit med sedan starten och när förberedelserna för valrörelsen inleddes i februari 2015 gick hon med i arbetsgruppen för feminism och hbtqi-frågor.

– Jag befann mig redan i sådana rörelser och kom genom andra i kontakt med konfluensen och lockades av möjligheten att som representant för civilsamhället vara med och utforma valprogrammet i de frågorna. Det blev ett arbete som räknades, som byggde på deltagande, där alla bidrog, och jag gillade det. Vi var många som arbetade ideellt under valkampanjen och jag gick med i min lokala grupp under den mest intensiva perioden och jobbar nu deltid för staden samtidigt som jag fortsätter vara aktiv i organisationen.


Hur undviker ni att bli betraktade som en politisk elit, nu när ni har makten, även om ni gör politik på ett nytt sätt?

– Jag tror inte det finns risk att vi kommer betraktas som någon elit, en del av våra arvoden går till sociala syften och alla utbetalningar är totalt transparenta. Du kan se vad alla tjänar och inte tjänar, vad de äger, och hur deras kalendrar ser ut – på alla poster och på alla nivåer. Det kommer att betyda mycket.


Vilka är de största utmaningarna ni står inför som politiskt alternativ?

– Att hålla intresset vid liv så att fler deltar, mycket bygger på ideellt arbete. Det har blivit allt färre som gör allt mer, så basen måste breddas igen, som under valrörelsen då så många var engagerade och aktiva. De lokala grupperna har blivit mindre, vi måste vända det och få in fler unga. Behålla kontakten med våra ursprungliga idéer och inte bli för byråkratiska, samtidigt måste vi anpassa oss till nya situationer och förutsättningar.

– Vi har också som mål att ställa upp i val på regional nivå, som Catalunya en comú, så vi behöver försöka se hur vår struktur kan omfatta hela regionen. Det gäller även på nationell nivå, och så småningom Europa.


Blir det också i form av en konfluens av olika lokala grupper och gräsrotsorganisering?

– Diskussioner pågår och det kommer nog snarare handla om att bygga ett nytt parti, men många har svårt att släppa sina egna logotyper så vi får se. Än så länge har vi bara något lite mer än en konfluens.


Kan krisen i Katalonien, som vi fortfarande inte vet hur den ska sluta, få fler att efterfråga alternativ på regional nivå?

– Det borde vara så, men eftersom det politiska klimatet är så polariserat, och så förgiftat av medierna är det svårt att se det just nu. Men på lite längre sikt tror jag att alternativ för ökat medborgerligt deltagande och för dialog kommer att gynnas och kunna flytta fram sina positioner, när folk ser att det mest rationella är pluralistiska strukturer där alla kan göra sin röst hörd.

– Oavsett vad vi tycker i territoriella frågor, är det viktigt att människor kan delta. I samband med mobiliseringen den 1 oktober var det många som slöt upp utan att ha tagit ställning. Även om vi inte gjorde något för att främja omröstningen så var många av oss där, i vallokalerna i skolorna. Jag röstade inte till exempel, men mot slutet av dagen gick jag ändå till vallokalen för att försvara de som ville rösta, deras rätt att göra det, även om jag inte höll med i sak. Vi var flera som var där för att stödja demokratin.

En del säger att centralregeringens våldsamma agerande var väntat och att det var uträknat från regionregeringens sida för att öka stödet för självständighet...

– Självklart har båda parter ansvar i det här, men jag tror ingen av dem hade räknat med att den andre skulle gå så långt som de har gjort. Om du gör något olagligt, kommer rättsstaten att försöka hindra det på något sätt, det var väntat, men inte att det skulle gå till sådana ytterligheter.

– Och oavsett om regeringens agerande var väntat eller inte måste våldet ifrågasättas i ett demokratiskt land på 2000-talet. Visst kunde de försöka förhindra att valet genomfördes genom att beslagta valurnor och stänga lokaler, men från det till att attackera människor fysiskt, det väntar sig ingen.


Många fallgropar

Personligen ser Elena Tarifa många fällor i självständighetsdiskursen. På samma gång anser hon att en fråga som hälften av katalanerna bryr sig mycket om absolut ska kunna lyftas genom samråd eller i en folkomröstning.

– Men jag är väldigt antinationalistisk, jag blir förskräckt av flaggviftandet på båda sidor. Det tjänar bara till att dela upp folk. I slutändan är landet blockerat av det här, samtidigt som folk dör på sjukhusen på grund av nedskärningar. Vi som lever dag för dag ser att det här tar fokus från krisen som Spanien befinner sig i. Ärligt talat ser jag inte självständighet som den viktigaste frågan, men den har tyvärr blivit det.

– Det är klart att regionregeringen säger att den bara gjorde vad folket ville, de har den uppfattningen. Men folk vill olika saker, och nu har vi ett klimat där den som säger sig vara emot självständighet genast beskylls för att tillhöra PP. Det kommer en punkt när det bara finns utrymme för det extrema.

Tarifa betonar att hon nu talar om sina personliga uppfattningar. Hon ifrågasätter inte att människor är, och har rätt att vara förbannade över hur Madridregeringen behandlat Katalonien genom åren, över hur övergången från diktatur till demokrati gick till 1978, över korruption och hur investeringar gått till. Ur hennes perspektiv är det dock regeringen, inte landet, som står för förtrycket.

– Det finns ett missnöje, uppenbarligen, men det övergår i moralisk överhöghet och rasistisk nationalism i strävan att separera sig från andra. Enligt min uppfattning kan vänstern och feminismen inte vara nationalistiska. Och om du far väldigt illa i Katalonien, så är det på grund av nedskärningar för vilka den katalanska regionregeringen bär det största ansvaret. Det har skurits ner på skolor så att de inte har någon uppvärmning, i sjukvården har köerna blivit så långa att människor dör. Vad är det som säger att en regering som till stor del bär ansvaret för detta skulle göra saken bättre på egen hand? För mig går det inte ihop. Om den katalanska högern får fortsätta styra blir det mer av samma.


Kan det nya, mer lokalt präglade sätt som Barcelona en comú bedriver politik på motverka nationalismen?

– Jag tror att det kan vara ett svar. Vi är inte så fokuserade på tillståndet i nationen, utan det som händer i människors liv, inom omsorgen, och bygger allianser för att hålla ihop och göra politik tillsammans utan att vara så beroende av staten. Det är ett annat sätt, som kan vara ett alternativ.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.