Vikoria Walldin (th) och Rebecca Rubin (tv) från Wihte Arkitekter.

Stad för tjejer – stad för alla

2017-10-03 | Thea Holmlund padlock

EKONOMI

Bygg en stad för unga tjejer och den kommer att passa för alla – det är tanken bakom projektet #UrbanGirlsMovement, initierat under våren 2017 av tankesmedjan Global utmaning. En hållbar svensk stad som är inkluderande för alla handlar om tillgång till publika och jämlika miljöer, menar Viktoria Walldin och Rebecca Rubin på White arkitekter som medverkar i projektet.

Initiativet #UrbanGirlsMovement är en plattform för samverkan rörande flickors och unga kvinnors perspektiv och behov i stadsutveckling. För att främja en hållbar stad som är inkluderande för alla, en del av att uppnå de globala hållbarhetsmålen i FN:s Agenda 2030, uppmärksammas forskning inom feministisk stadsplanering och goda exempel kartläggs och lyfts fram. Viktoria Walldin, socialantropolog, och Rebecca Rubin, arkitekt, jobbar på White arkitekter och är båda engagerade i arbetet med plattformen.

– I utvecklingsländers kontext har kvinnors trygghet och utsatthet länge varit ett perspektiv som applicerats på stadsplanering. Även om Sverige och västvärlden också delar den problematiken är det viktigt att förstå att här handlar det inte i första hand om att kvinnan är i fara eller om åtgärder som till exempel en upplyst gång. Det handlar om tillgång till publika och jämlika miljöer, menar Viktoria Walldin.

– En inkluderande miljö skapar trygghet. Får inkludering driva frågan kan vi skapa en stad som fungerar för alla utifrån ett helhetsperspektiv istället för att i ett senare skede lägga på en åtgärd för att lösa en trygghetsfråga, instämmer Rebecca Rubin.


”Var är tjejerna?”

Hur stor del av offentliga rum som går till vägar och hur många män som använder bilar jämfört med kvinnor är bara ett exempel där det blir tydligt att mannen är normen för hur städer planeras. Kvinnor använder kollektivtrafiken mer men åker kortare sträckor, ändå läggs mer krut på kollektivtrafikens långa dragningar.

Stockholms stads rapport Spontanidrott för vilka? visar att i åldrarna 7–19 år nyttjar killar 80 procent av de offentliga ytorna för spontanidrott utomhus. Upp till sju års ålder är det mer jämställt mellan könen men därefter faller tjejerna bort. Enligt studier dras killar till ytor där man kan ägna sig åt tävlande aktiviteter medan tjejer dras till andra tjejer och social aktivitet. Och det saknas offentliga platser för unga tjejer. Statistiken visar att samhället inte har planerats utifrån tjejers behov.

White arkitekter har länge arbetat uppsökande för att kunna lyfta fram sociala aspekter i arkitektur och stadsplanering.

– Frågan ”Var är tjejerna?” har längre legat och grott, berättar Viktoria Walldin.

När teatergruppen Unga Tur för två år sedan satte upp pjäsen Du vet havsdjupen anordnade White arkitekter – tillsammans med teatern, ungdomsrådet i Skarpnäck och ungdomsledare från Stockholms stad – publiksamtal för att lyfta frågan om unga tjejers rätt till det offentliga rummet. Publiksamtalen blev starten på projektet Flickrum i det offentliga. Där gavs de tjejerna mandat att vara experter. Tillsammans med arkitekter och formgivare fick tjejer i yngre tonåren arbeta fram förslag på hur offentliga rum i Bagarmossen skulle kunna gestaltas. Rum som blev helt annorlunda mot hur de vanligtvis ser ut.

– Rummen blev karaktärsstarka, intima och hade ofta belysning och tak över huvudet. De erbjöd platser där det var trivsamt att stanna upp och vistas en stund, utan att det krävs att du ägnar dig åt en fysisk aktivitet. Kvalitéer som alla kan uppskatta men resultat vi inte uppnår när vi planerar efter normen, berättar Rebecca Rubin.

Förslagen för Bagarmossens offentliga rum har dock inte förverkligats.

– Det fanns fastighetsägare som var intresserade men inte vågade gå hela vägen. Det handlade antagligen om att ingen gjort det här tidigare och en rädsla för att arbeta på nya sätt och skapa nya typer av platser, säger Rebecca Rubin.


Eget uterum

För att främja jämställdhetsperspektivet i stadsutveckling utlyste Boverket för några år sedan en speciell jämställdhetspeng som kommuner kan söka. Mellan 2015–2016 arbetade White arkitekter tillsammans med Haninge kommun på projektet ”Orten i rörelse: jämställdhet och cykling”, ett projekt där unga tjejers perspektiv integrerades från processens början till slut. Bland annat utvecklades ett uterum i samråd med tjejerna. En plats att hänga, trixa eller fixa med cykeln på. Problemet att många inte har egna cyklar löstes genom att starta en cykelpool där cyklar kan lånas på bibliotekskortet.

Som i många andra sammanhang där en separatistisk arbetsmetod, med fokus på en specifik grupp, används får White Arkitekter ofta frågan ”Men pojkarna då?”. Att feministisk stadsplanering är en politisk känslig fråga märks tydligt enligt Viktoria Walldin.

– Separatism är ett sätt att få frågan på agendan. Målet är inte separata tjejrum och killrum, men att fråga var är tjejrummet och hur skulle det kunna se ut öppnar upp för något mer jämlikt och jämställt, menar hon.

– Genom att arbeta separatistiskt och fokusera på flickors och unga kvinnors perspektiv kan normvidgande offentliga rum skapas. Målet är att inte behöva använda en separatistisk process i framtiden, tillägger Rebecca Rubin.

Sveriges tro på demokrati menar Viktoria Walldin bidrar till att feministisk och separatistisk stadsplanering är en känslig fråga att diskutera.

– Många har svårt att förstå att demokrati inte alltid leder till jämställdhet och jämlikhet. Att alla ska ha rätt till allt är lätt att säga men det är inte så verkligheten ser ut. När det uppmärksammas att det finns marginaliserade grupper som inte inkluderas i ordet ”alla” ruckar man på vår demokratiska självbild.

– Vidare befinner vi oss i en situation där Stockholm växer och konkurrensen om marken är stenhård. Det är väldigt svårt, när man väl sitter på planmötet med kommuntjänstemän, trafikkontoret och byggaktörer, att få hela gruppen att prioritera flickors behov. Därför är det otroligt viktigt att fortsätta folkbilda både kommuner och byggaktörer som på senaste tiden visat allt större intresse och ansvarstagande för social hållbarhet. När du en gång sett på stadsplanering med feministiska glasögon kan du inte ta av dem, säger Rebecca Rubin.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.