No pasaran

2017-09-30 | Athena Farrokhzad padlock

OPINION

”Det var som om det efter ett helt liv som antifascist gick upp för mig att nazisterna verkligen är nazister, att jag liksom till fullo inte omfattat det innan. Att de vi ska demonstrera mot i helgen faktiskt på allvar är förintelsens vänner”, skriver poeten Athena Farrokhzad i en krönika, ursprungligen publicerad på hennes Facebooksida, om den antinazistiska demonstrationen i Göteborg i dag.

Jag ringde G igår och sa: nu har jag gråtit i en timme för jag såg ett klipp med en kvinna som överlevde Auschwitz, jag tar sällan del av sådana berättelser numera, för jag ogillar att premissen är att förväntas suggereras till tårar och sedan säga något svepande indignerat om mänsklig ondska.

Det känns liksom makabert, som en reduktion av lidandet, som att slita ut sina ögon av andras sorg och samtidigt inte se den. Som ett förtingligande av samtiden och historien på samma gång när det faktiskt är ett pågående moraliskt imperativ att vinna kampen mot fascismen, jag menar, borde vi inte alla stå utanför Göteborgs-Postens redaktion och läsa Victor Klemperer istället för att läsa Anne Frank?

Men i alla fall, jag såg ett klipp med en kvinna som en gång var en flicka som tillsammans med sin familj blev hämtad med ett godståg från Transylvanien. När de föstes ut till lägret och hon såg sin pappa och sina äldre syskon bli bortförda för sista gången kom en officer fram till hennes mamma, som höll flickan och hennes syster i händerna och frågade: ”are they twins”. Moderns svar, jag kan inte släppa hur hon svarade, den typen av desperation som för en till absolut klarheten, modern sa: ”is that good?”, det vill säga sanningen står alltid i relation till överlevnad, jag ville skriva moderns ord på ett vykort och posta det till Migrationsverket och bokmässan.

I alla fall, när Röda armén befriande lägret var flickorna fortfarande vid liv, trots Mengeles tvillingexperiment, och när den ena systerns njure kollapsade i vuxen ålder till följd av injektionerna, donerade berättaren sin egen så att systern skulle överleva också detta: ”I had two kidneys but only one sister left”. Jag kunde inte sluta gråta, inte ens när hon sa att hon på ålders höst rest tillbaka med en nazistläkare vars uppgift hade varit att stå utanför gaskammaren och signera dödsattesten när det sista livet var utsläckt, inga namn, bara antalet kroppar. Inte ens när hon stod där med honom sextio år senare och undertecknade ett förlåtelsebrev i utbyte mot hans detaljerade redogörelse för han vad han hade gjort, som hon skulle visa vem som helst som antydde att det som hade skett inte hade skett, inte ens när jag ville skrika ni olvido, ni perdón kunde jag sluta gråta.

Det var som om det efter ett helt liv som antifascist gick upp för mig att nazisterna verkligen är nazister, att jag liksom till fullo inte omfattat det innan. Att de vi ska demonstrera mot i helgen faktiskt på allvar är förintelsens vänner. Och vad jag fortfarande inte kan ta in: att det faktum att några av oss påtalade det och sa att ingen samexistens är möjlig mellan utplånaren och den han vill utplåna gav upphov till en årslång diskussion om yttrandefrihet och att inte överlämna arenor till fienden. Jag vill döpa den här kulturdebatten till ”is that good” och begrava den för alltid, begrava den i minnet av den slakt som aldrig har upphört för det tecken ingen kan minnas.

I alla fall, jag måste lägga på nu, jag vet inte varför jag ringde dig och berättade allt detta, förlåt att jag är så osorterad. Och G skrattade och sa: kan det vara för att jag är jude och tvillingförälder, och jag sa: för att du valde deras förnamn från väggen av förnamn, för den kärlek till sanning och överlevnad som finns i dina dikter. Vi ses på lördag.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.