Alva Nilsson känner redan tomheten efter Pia Sundhage.

#EM2017: ”Pia Sundhage är större än allt”

2017-07-29 | Alva Nilsson padlock

SPORT

Pia Sundhage förtjänar ett större slut. För Pia Sundhage är större än så. Minns flickan som fick låtsas vara pojke för att få kicka boll, minns landslagsdebuten och straffen i EM-finalen. Minns målen. Minns brytningarna. Pia är större än slutet. Pia är större än allt. Alva Nilsson summerar epoken Sundhage.

Klockan är strax innan åtta när tomheten suger tag i oss. Slutet har aldrig varit så påtagligt. Vi stor mitt i det. Bland jublande holländskor och lyriska hemmasupportrar.

Caroline Segers blick bränner och är ekande tom på samma gång. Mitt i allt står huvudpersonen. Pia Sundhage. Hon som kom som en rockstjärna, kritiserades hårdare än någon annan, gjorde sig osams med tränarna och släppte prestigen i Rio. Hon slutade sjunga för ett tag sedan. Hon slutade le någon gång i tugget om försvarsspel som hängde med från äventyrets början 2013 till misstagen mot Italien i tisdags.

Pia Sundhage slutade sjunga.

Det är lite som att Marta skulle bli lugn. Det går ju inte. Marta hade inte blivit bäst utan temperamentet. Fotbollstränaren Sundhage behövde sången, lekfullheten i allvaret, lättheten i luften. När hon slutade sjunga tog hon bort något. Ju närmare slutet desto mindre sångfågel blev ikonen som vunnit två OS-guld med USA som lämnade landet för drömjobbet som svensk förbundskapten i slutet av 2012.

Minns du den tiden Pia Sundhage? Jag minns. Det var ungefär samtidigt som jag började jobba med landslaget på regelbunden basis.

Du ägde Sverige den våren, den sommaren. Du var större än Zlatan, Lotta Schelin var större än Zlatan. Nu är ni det ofta i mina ögon. Men den våren, den sommaren såg alla det.

Det var egentligen där slutet började. När Sundhage sjöng i stället för att få fix på försvarsspelet. Visst var väl Nilla Fischer rivig och hård och den sommaren nickade hon som en gudinna och hyllade sin fru, och alla homogays jublade åt det aktivistiska landslaget, som skulle komma att fortsätta vara politiskt under hela er tid tillsammans.

Tyskland stod i vägen i semifinalen i EM på hemmaplan och jag minns att det kändes tomt då. Det är ingenting jämfört med hur tomt slutet känns.

Sommaren 2015 var ett helvete. Ni letade krampaktigt efter ett anfallsspel som kunde chocka tyskorna, och det var nästan larvigt att se så pass bra fotbollsspelare prestera så pass dåligt kollektivt när det krävdes som mest.

Det var nog där vi förstod att du var dödlig.

Klubbarna i Damallsvenskan hade förstått det tidigare än så. Jag tänker ofta att ni hade nått bättre resultat med bättre samarbete. Och förstår klubbfolk som tycker att Sundhage borde lagt mer tid på att lyssna på dem än att sjunga.

Men revanschen skulle komma. Ögonblicket skulle infinna sig. Pia Sundhages ögonblick som svensk förbundskapten.

Som spelare hade hon många. Landslagsdebuten som 15-åring, EM-guldet 1984, utlandsresan i Italien, de många SM-gulden med Jitex. Och att hon var en pionjär. För oss, för dig, för mig. Mest bara för att hon ville spela fotboll. Visste ni att Pia (ja, jag tycker att vi är på förnamnsnivå nu. Pia kallar i alla fall mig för Alva) fanns på planen under historiens första Europamästerskap för damer? Och när fotbolls-VM spelades för första gången 1991 var Pia en grundbult i det svenska bronslaget. Fem år senare när fotbollsspelande brudar var välkomna in på de olympiska arenorna tog Pia bollen under armen så som hon alltid gjort och jagade även den drömmen.

Jag brukar säga att Sundhage är svensk damfotboll personifierad i en enda fotbollsgalen kropp. Jag överdriver inte när jag säger så.

Nu är det någon annan som får ta över – men det är svårt att se vem som ska fylla de skorna. Fotbollen rullar på och utvecklas och i ärlighetens namn kan landslaget må bra av en riktig förändring (men man förändrar ju inte på riktigt genom att bara plocka bort Sundhage).

Men Rio-sommaren gör att Sundhage kan lämna förbundskaptensjobbet med högt huvud. Betyget sett över fem år landar på en ganska svag trea rent resultatmässigt, hennes betydelse för damfotbollen kan dock aldrig mätas. På en skala från 1 till 100 så finns inte hundra. Skalan mäts i stället från 1 till Sundhage.

Rio-sommaren var magisk. ”Någonstans nere i Nederländerna” hade potential att bli något liknande, vet du det Pia? Här i Sverige bubblade det. En vän berättade om hennes pappa som minsann sett Sveriges matcher för ”vaddå? Det är ju fotboll? Det är ju Sverige?”. Pulsen hade börjat komma igång här. Framför allt efter Tysklandsmatchen. Den avtog lite efter Italienfloppen. Den dog med den där Lieke Martens som för några veckor sedan inte såg helt världsvan ut på Malmö IP.

I dag var Sverige inte bättre än en förlust mot Holland. Några bollar kunde studsat rätt. Men om och men ändrar inte att hemmanationen förtjänar att dansa vidare.

Men Pia Sundhage förtjänar ett större slut. För Pia Sundhage är större än så. Minns flickan som fick låtsas vara pojke för att få kicka boll, minns tonåringen med knäproblem, minns landslagsdebuten och straffen i EM-finalen. Minns den lila liraren. Minns målen. Minns brytningarna. Pia är större än slutet. Pia är större än allt.

Skål.

Och tack. För allt.

Fan. För slutet.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.