Sara Saleh är student i landskapsarkitektur. I sin kandidatuppsats undersöker hon hur Malmö har osynliggjort kvinnor inom textilindustrin i sin stadsplanering.

#sommarföralla: Vår vardag ska inte bekosta andras jippon

2017-06-16 | Sara Saleh padlock

FEMINISM

”Sommar 2017 närmar sig med stormsteg och innan vi hunnit köpa solkräm har det ena evenemanget efter det andra gått av stapeln i Malmös offentliga rum. Det är lätt att dras med i Malmös city branding, stadens varumärkesskapande. Men för många Malmöbor är evenemangssommaren långt bort”, skriver Sara Sakeh i andra delen av artikelserien #sommarföralla

ARTIKELSERIE:

Del 1 | Lisa Claesson: #sommarföralla: Barnloppis eller food trucks?

Den genomsnittliga malmöiten är Anna, 25, lärarstudent, enligt Sydsvenskan (15 september 2015). För att få det att gå ihop ekonomiskt behöver hon som student jobba under sommaren. Hon och en stor andel Malmöbor behöver jobba slitsamma pass inom vård och omsorg, förskola eller servicebranschen, och ytterligare andra är fast i långtidsarbetslöshet, där ledighet är långt ifrån en självklarhet.

Malmö har på kort tid gått från att vara en industristad till att, när textilfabriker och hamnindustrin lagts ner, bli något annat. Kunskaps- och upplevelsestaden Malmö heter det enligt den image staden byggt upp om sig själv för att konkurrera på en global marknad och kunna attrahera nya kapitalstarka invånare och företagsinvesteringar. Detta ska i sin tur leda till ökade skatteintäkter. Detta imageskapande har kommit till uttryck genom satsningar på symbolbyggnader, högskolan, Citytunneln, och tidigare även av Öresundsbron och bostadsmässan Bo01, som utgör grunden för Västra hamnen i dag.

Ett av de kanske minst påtagliga uttrycken, men som påverkar vår vardag i störst utsträckning, är en omdefiniering av de offentliga rummen för att främja konsumtion. Här utgör evenemangsindustrin en viktig nyckel.

För att marknadsföra och övertyga yttre intressenter, potentiella inflyttare och Malmöbor om denna image av staden ordnas och uppmuntras skapandet av evenemang i de offentliga rummen. Det handlar delvis om att stadsrummet på så sätt kan utgöra en yta för en konsumtion av högre hastighet, exempelvis av konserter och festivaler, som den inhägnade festivalen ”Vi som älskar 90-talet” i Pildammsparken. På så sätt skapas och nyttjas stadsrummet materiella förutsättningar på nya, mer lukrativa sätt.

Denna nya livlighet som evenemang ger upphov till är dock begränsad i tid och rum till just det evenemanget. Det ger sällan ringar på vattnet och inspirerar till social och kreativ lokal verksamhet, och det är inte heller syftet. Om så vore fallet skulle evenemangens förankring i den lokala kulturscenen och idrotten vara större, vinsterna skulle gå till investeringar i dessa verksamheter, och dessa påkostade jippon av olika slag tillgängliggöra stadens rum för fler, snarare än låsa torg och parker till en specifik konsumentgrupp.

Malmö må behöva ökade skatteintäkter, men när stadsutvecklingen är så tätt bunden till ett imageskapande förlorar den ofta de andra berättelserna om staden. Det finns andra vardagar som inte ryms i denna framgångssaga. Evenemangen blir på så sätt stadens yttersta manifestation av vad den är och vilka den är till för.

Medan vi längtar efter sommar och sol får vi inte glömma att staden är vår, inte till för någon kommunstyrelse som vill konkurrera på en global marknad. Åtminstone ska vi inte ge oss så lätt. Evenemang är kul, särskilt när de görs tillgängliga ekonomiskt (även om det finns andra mindre synliga barriärer), men bara för att Malmö är en fantastisk stad innebär inte det att Malmö stad är det.

Framförallt när Malmö stad premierar varufiering av staden på bekostnad av stadens invånare, på bekostnad av alla som inte kan vara med på sommarevenemangen för att schemat är ännu tajtare, för att samma kommun ökat besparingarna inom vård och omsorg och andra välfärdssektorer. Att delta i evenemangen är inte fel, många av Malmös sommarevents har helt fantastiska inslag, men vi får inte glömma att för att bli en stad där sommaren är till för alla behöver vi gå samman och organisera oss för att vår vardag inte ska bekosta någon annans jippo. Lokaler med rimliga hyror och en garanti att inte köras iväg så fort gentrifieringen gjort sitt är en förutsättning för en levande lokal kultur. Då kan kultur i stadens offentliga rum förunnas Malmöbor och inte exploatörer.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.