Violeta Gavrila säger att hon är den sista i Pauleasca som gör korgar åt den svenska biståndsorgansiationen Hjärta till hjärta.

Korgbinderi räddar ingen från fattigdomen i Pauleasca

2017-06-15 | Glenn Möllergren padlock

UTRIKES

Projekt för att hjälpa romer att binda korgar må vara lovvärda, men det är inget som går att klara sig på. Det berättar Violeta Gavrila, den enda återstående korgbindaren i Hjärta till hjärtas projekt i den illegala byn Pauleasca, där vägarna är lervälling och betong en lyx. Det enda som har hjälpt är att emigrera, säger hon.

– Det är bara jag som fortfarande gör korgar. Alla de andra har slutat. De kan inte leva på det, säger Violeta Gavrila. När Feministiskt perspektiv besöker Pauleasca är hon den enda vi hittar som är delaktig i den regeringshyllade biståndsorganisationen Hjärta till hjärtas uppmärksammade korgtillverkning, som skulle bidra till att lösa de rumänska romernas problem ”på hemmaplan”.

– Jag klarar mig ändå. Mina fem barn bor alla utomlands och tjänar pengar, säger Violeta Gavrila.

På hennes tomt, som liksom alla andra tomter i Pauleasca lutar brant ned mot den leriga bäckfåra som för några årtionden sedan var en bygata, står ett fallfärdigt skjul byggt av stockar och lera. Där inne bor Violetas djur.

– Det här var mina föräldrars bostad, säger hon och fortsätter, medan hon pekar åt andra hållet:

– Men tack vare att mina barn tjänar pengar så har jag nu det huset, i betong, som bostad.

Och så där ser det ut i hela Pauleasca. I de leriga slänterna står det mängder av lika leriga skjul, byggnader som ingen svensk hade använt ens för att ställa gräsklipparen i. Däri bor hela familjer, och det motsvarar ofta omkring tio barn. Mellan de sönderfallande lerhyddorna finns kantiga, vitmålade hus som närmast för tankarna till svenska villor, fast i pytteformat. De är byggda i betong och tål de återkommande skyfallen. Förklaringen till att vissa har dessa relativt välfungerande bostäder är densamma som Violeta Gavrila anger: migration.

– Alla som har betonghus har varit utomlands och tjänat pengar. Det är det första pengarna går till, säger Elvis Tamas, informell ledare för den i grunden olagliga bosättningen Pauleasca. Elvis och hans familj har lyckats: De äger en affär, har bilar och maskiner, och bor i fyra pampiga stenhus precis i början av Pauleasca. Bortom deras imponerande bostäder breder leran och smutsen ut sig. Där bortom bor uppskattningsvis 3 000 människor, samtliga under omständigheter som liknar Violeta Gavrilas.

Faktum är att många har det svårare och sämre än henne. När vi står på hennes markbit med föräldrarnas fallfärdiga lerskjul framför oss och hennes något stadigare bostad i ryggen ser vi samtidigt ut över omkring halva byn. All bebodd mark i den lutar, ofta kraftigare än på hennes tomt. All mark vi kan se härifrån är lerig – det växer inget gräs någonstans inne bland skjulen. Ingen mark är anlagd eller täckt med något renare eller hållbarare än smutsig, brun jord.


Bäckfåran gräver sig längre ned i myllan för varje år. En torr dag går det att ta sig fram, men när det regnar är det omöjligt.


Violeta Gavrilas markplätt är samtidigt hem åt ett antal höns, men till skillnad från många av grannarna har hon inte huset fullt av småbarn. Henns barn är vuxna och har flyttat utomlands. De skickar hem pengar så att hon klarar sig och också kan ta hand om de få av barnbarnen som är kvar i byn. I andra fall är det ett äldre barn som tar hand om sina yngre syskon medan alla vuxna är utomlands.

När vi står i den bländande vårsolen och lyssnar på Violeta Gavrilas kortfattade beskrivning av hur livet i Pauelasca ter sig för henne och hennes uppskattningsvis 3 000 grannar är det overkligt att det vi talar om är ett mänskligt samhälle, för allt vi ser påminner om en mycket illa skött boskapsanläggning. Och vi säger ”uppskattningsvis” 3 000 invånare, för det är ingen som räknar dem. Samhället är i det närmaste helt frånvarande från denna plats. Hur blev det så här?

Många svenskar känner nog i dag till bilmärket Dacia – en Renaultägd lågprisbil i flera modeller och klasser. Budget-SUVen Duster har blivit en exportsuccé, Rumäniens enda sedan 1990. Om vi inte räknar arbetskraft, välutbildade, prostituerade och fattigmigranter förstås. Daciabilarna tillverkas i en fabrik en kvarts bilväg bort från Pauleasca.


Lång historia av bakslag

Under planekonomin arbetade tiotusentals människor i Daciafabriken och ännu fler i underleverantörerna däromkring. Åtskilliga av arbetarna bosatte sig på den redan då icke planlagda marken som nu är den inofficiella bosättningen Pauleasca.

Redan på den tiden var det en olämplig boplats. Marken är starkt kuperad och det regnar häftigt flera gånger varje år. Trakten är fenomenalt vacker, men eftersom det knappt finns en plan yta är den svår att bebygga. Speciellt med lerhus, som det som Violeta Gavrilas föräldrar byggde åt sig, som hennes höns bor i nu, och som massor av familjer fortfarande har som enda bostad. Denna traditionella husform skulle egentligen försvinna under planekonomin, men trots att det byggdes flera miljoner nya lägenheter i landet under 60-, 70- och 80-talen räckte inte bostäderna till. Befolkningen ökade också mycket fort, liksom antalet arbetstillfällen.


Den främsta inkomstkällan i Pauleasca är pengar från tiggeri i Sverige, säger byborna till Feministiskt Perspektiv. Pengarna går till att ersätta skjul som det till vänster med bostäder byggda i betong.


Pauleasca hade troligen ändå blivit en kortvarig parentes i historien om Daciafabriken om det inte hade varit för avskaffandet av planekonomin 1989.

Efter att Ceausescu avrättats gick Rumänien in ett virvlande kaos av öppna gränser, exploderande korruption och fabriksnedläggningar. Daciafabriken fick leva vidare, men i konkurrensen med begagnade västbilar tappade den ålderdomliga rumänska folkbilen snabbt marknadsandelar. Omkring fyra av fem arbetare förlorade sina arbeten. Bland dem romerna först. Och när fabriken nu, i kölvattnet av Dustersuccén, åter anställer, så är invånarna i Pauleasca inte på listan. Dels saknar de ofta relevant utbildning, eftersom de har sysslat med annat sedan de blev av med jobben. Dels är de ju romer.

Romer, eller rudarer – en halvromsk etnisk grupp vars bakgrund är slaveri i de rumänska gruvorna, och som har försörjt sig på enkla trähantverk sedan slaveriets avskaffande på 1860-talet – utom under den planekonomiska epoken, då de, liksom alla andra, rekryterades till fabriker och kollektivjordbruk. Flertalet bybor i Violota Gavrilas föräldrageneration jobbade med biltillverkningen. Många av dessa, samtliga alltså rudarer, anser sig i själva verket inte vara romer och talar inte heller romani, samtidigt som det egentligen råder enighet bland folklivsforskare att rudarernas förfäder betraktades som ”z*****rslavar”.

När rudarerna i Pauleasca förlorade sina jobb på Daciafabriken inleddes den snabbt nedåtgående spiral som i dag har lett till att 3 000 människor bor i olagliga skjul i den karpatiska gyttjan, och försörjer sig på att tigga utanför butiker i Sverige. Några av hållplatserna på den snabba resan utför var att gå tillbaka till sked-, borst- och korgtillverkning på 90-talet, söka sig till jordbruket i medelhavsländerna på 00-talet, och nu alltså närma sig den absoluta botten på de svenska trottoarerna.

Arbetslösheten i Pauleasca är närapå hundraprocentig. Bosättningen, som inte erkänns av rumänska myndigheter och inte finns på några kartor, har inte någon samhällsservice alls, förutom att kommunen – vars centralort Pauleasca saknar vägförbindelse med – har dragit fram källvatten till några dricksvattentag i lervällingen, och att det går elledningar till de flesta av skjulen.

Befolkningen är mycket ung. När Feministiskt perspektiv besöker Pauleasca är föreningen Hem, som stöder fattigmigranter i Stockholm, där för att dela ut en biståndsgåva i form av ett antal enkla laptops till barn mellan 7 och 15 år. Det har delats ut ett stort antal redan, men kön är ändå lång av barn som ännu inte har fått. Meningen med projektet är att ge barnen här en chans att lära sig något som de faktiskt kan använda i ett framtida yrkesliv, som när vi står i Violeta Gavrilas hörn av lervällingen, känns oerhört avlägset. Men det blir effekter, säger Elvis Tamas, som tar hem alla barnen till sin gård på söndagarna, så att de kan få tillgång till wifi och lära sig hantera sina datorer.

– Läskunnigheten bland dem som har fått datorer har ökat från kanske 30, 40 procent till nästan full. De är mycket motiverade, nu när det är kul och de har nytta av det, säger han.

Vi frågar om skolans engagemang och får lite avvaktande svar. Skolan ligger i kommunens centralort – nära en halvmil bort på en lerig skogsväg över en bergskam. Många av barnen på skolan bor i centralorten och berörs inte av datorprojektet. Det antyds att det är komplicerat att integrera datorerna i undervisningen när inte alla barn har egen dator. Dessutom är skolvägen lång och väskorna redan tunga – och några datorväskor har än så länge inte kunnat delas ut.


Från gata till lervälling

Förutom den totala avsaknaden av arbetstillfällen är vägen ett återkommande problem som alla Pauleascabor nämner när vi är där. Vägen, eller – den smutsiga, ohanterliga bäckfåra som tycks gräva sig längre och längre ner i den jordiga marken. Bortom Violeta Gavrilas staket störtar marken brant nedåt mot en geggig sörja, mellan två och tre meter bred. En gång i tiden fanns här en bygata. Den låg, på sina ställen, två meter högre än den smutsiga rännil Pauleascaborna använder som bygata i dag.

Även den gamla bygatan for illa av de häftiga regnen, men under planekonomin sattes ett fördämningsprojekt igång för att tygla vattenmassorna och kanalisera dem på ett sätt som skulle skona vägen. Direkt efter 1989 upphörde det. Resultatet: Du kan inte gå genom byn. Om det är en torr, varm dag, som den vårdag vi är här, kan du klafsa fram någorlunda genom leran. Att bära något är inte tillrådligt. När vi stannar till hemma hos Violeta Gavrila har vi för länge sedan slutat titta ned på våra leriga stadsskor, men vi har i alla fall kommit upp på hennes tomt utan att trilla, och utan att bli våta om fötterna. Men under blötare dagar är det inte ens framkomligt. Blir någon sjuk så kan det ta en timme att få hjälp, fastän storstaden Pitesti ligger en kvarts ambulansväg härifrån. Ambulansen kan självklart inte köra ända upp i byn – det kan inga fordon, utom möjligen traktorer.


”Infarten” till den olagliga och officiellt icke existerande bosättningen Pauleasca. Här bor uppskattningsvis 3 000 människor.


Men till och med Pauleasca har haft en glansperiod. Det var på 70- och 80-talen då det fanns ett gigantiskt barnkollo mitt i byn. Kolonin är förfallen i dag, men det går ändå att förstå hur det kan ha varit när upp till 1 000 barn samtidigt bodde i de många bostadslängorna. Sommaren igenom erbjöds stadsbarn att få komma hit och leva äventyrs- och idrottsliv. Det fanns till och med en bassäng på marken.

I dag återstår skalen av byggnaderna, och minnena av en tid då Pauleasca faktiskt var ett besöksmål. Den enda gången i historien som någon del av det rumänska samhället har brytt sig om denna by, säger Elvis Tamas.

Och korgmakaren Violeta Gavrila är uppgiven. Det finns ingen som helst framtid. Korgprojektet var lovvärt, men:

– Jag förstår att det inte säljs så mycket korgar, inte i Sverige heller. Det här är inget vi kan klara oss på, säger hon. Precis som hennes egna fem barn har gjort, borde alla i byn göra:

– Det enda som hjälper är att emigrera, säger Violeta Gavrila.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.