Sara Edenheim är historiker, för närvarande verksam vid Umeås universitet.

Moderskap utan statlig välfärd – en vansklig politisk utopi

2017-06-02 | Sara Edenheim padlock

FEMINISM/DEBATT

Enbart i en stark välfärdsstat kan en människa välja bort livsstilar där omsorgsarbetet åligger familj eller frivilliga kollektiv, skriver Sara Edenheim och efterlyser en vision som tar döden i beaktande efter att ha läst Felicia Mulinaris mors dags-essä om ett bredare moderskap som politisk utopi.

Sara Edenheim är docent i historia och lektor vid Centrum för genusstudier på Umeå universitet


RELATERAD ARTIKEL:

2017-05-30 | Vi kan alla bli mödrar

I ett upprop för allas möjlighet att vara mamma till alla, skriver Felicia Mulinari fint om vikten av att tänka moderskapet bortom kön och individ. Hon är självklart medveten om den fälla som det patriarkala moderskapet har medfört och visar på de problem det medför att sätta sitt eget barn framför andras, oftast rasifierade och utsatta barn. Den delen av Mulinaris text är en solklar påminnelse om att det traditionella moderskapet inte enbart är en självuppoffrande kärlek, utan även kan vara en individualistisk och närmast narcissistisk form av kärlek.

Ändå vill Mulinari försvara moderskapet som begrepp, som en bredare och mer kollektivt inriktad kärlekshandling. Eller, som hon kallar det, omsorgsarbete. Det är detta jag har funderat på; inte enbart undrar jag om kärlek och omsorg alltid är samma sak, jag undrar också vilken funktion detta krav på omsorgsarbete spelar i vårt samhälle. Så här beskriver hon det kollektiva, samhälleliga omsorgsarbetet:

Vi kan alla vara mödrar. Inte med våra fittor eller livmödrar, utan genom vårt vardagliga omsorgsarbete. Det är ett arbete som är en bristvara i dag, när offentlig sektor går på knäna. Det är ett arbete som det finns ett oerhört stort behov av i dag, när ickevita flyktingbarn inte räknas som barn av staten. I Malmö tvingas Kontrapunkt till nedläggning, en av de få platser där det kollektiva omsorgsarbetet stod i centrum. Vi tar hand om varandra. Vad vacker den meningen hade kunnat bli, om varandra var fler.

Det andra exemplet hon ger är från Argentina och den vackra solidaritet som visades med de ”galna mödrarna” på Plaza de Mayo. Det är när en stat är i kris, en välfärd raseras, ett hot ligger över oss, som detta omsorgsarbete verkar vara nödvändigt. Det är i undantagstillståndet vi tar hand om varandra. Jag vill i alla fall tro att det är då. Men som politiskt mål, som en sorts uppmaning till kollektivt, solidariskt moderskap, är jag inte lika trosviss. Är det inte staten som bör sköta alla våra sjuka, allas våra barn, alla oss? Vad händer om vi tar över statens jobb och därigenom upprätthåller samhället trots välfärdsstatens krasch ner i den nyliberala individualismens ekonomi? Hur uppnår vi då förändring på en strukturell och samhällsövergripande nivå?

Detta är inte enbart min egen oro – även om jag som frivilligt barnfri och inte särdeles kollektiv med viss rädsla ser en framtid an där alla är beroende av antingen vuxna barn eller identitetsbaserade communities för överlevnad. Det är även ett redan existerande problem: när amerikaner måste sätta upp Gofundme för att få ihop pengar till sjukhusräkningarna är det personliga kontaktnätet helt avgörande och ofta är det kyrkor och andra samfund som hjälper till.

Där Mulinari således ser ett kollektivt omsorgsarbete som en framtidsvision, ser jag en dystopi där staten har lagt över allt, bokstavligen allt, ansvar för omsorg på just kollektivet, communityt, gemenskapen. Den gamle sociologen Tönnies begrepp Gemeinschaft (gemenskap), som han ställde mot Gesellschaft (samhälle), anas mellan raderna i Mulinaris text. Gemeinschaft står för en släkt- eller grannskapsbaserad sammanhållning där den kollektiva nyttan alltid sätts framför individens, där gruppen har ett gemensamt mål som kräver ett mycket uttalat individuellt ansvarstagande. Inte helt olikt Mulinaris ideal:

Här har alla typer av ”misslyckade” familjer ett försprång. Medan den vita heterosexuella medelklassen lyckas med det normativa familjeprojekt, en isolerad familj, där en eller två räcker för att ta hand om barnen, är vi många andra som redan lever i mer kollektiva familjer. Redan när man börjar hålla utkik efter alla barnen på gården uppstår något vackert, en kunskap som är mycket vanligare i förorten än i innerstan. Communityt är ofta grundläggande för att queers och blattar ska överleva vardagen, men i det banalt vardagliga finns också något större, en vision.

I dess ställe skulle jag nog hellre förespråka en vision som räknar med en välfärdsstat. Med inspiration från queerteoretikern Lee Edelman, skulle jag vilja att denna stat framför allt tog döden i beaktande genom att utgå från att vi är dödliga och att ingen lever vidare genom sina (eller andras) barn. Kanske att dödens ständigt hotande närvaro är grund för en mer effektiv och solidarisk politik än den ”livsbaserade” politik, som Mulinari och många fler, förespråkar?

När Mulinari skriver att ”kunskapen om arbetet som det går åt för att hålla en människa vid liv kan alltid bli en politisk kunskap, en politisk handling […]” skulle jag säga att i alla samhällen – både höger- och vänsterstyrda – kan människor hållas vid liv genom sina barn eller genom sitt kollektiv, men det är enbart i en stark välfärdsstat, där omsorgsarbetet inte åligger vare sig barn eller frivilliga kollektiv, som en människa kan välja bort dessa livsstilar utan att dö på kuppen. Det är också först då den politiska handlingen – den politiska kunskapen – blir just politisk. Inte enbart livsbejakande.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.