#sommarföralla: Barnloppis eller food trucks?

2017-04-25 | Lisa Claesson padlock 1

FEMINISM

”När jag ligger i solen i Folkets park och sonen springer upp och ner ur plaskdammen för att berätta diverse historier känns samhällets och livets lidande en bra bit bort. Men samtidigt kryper den kvävande ojämlikheten i staden närmare och en helt vanlig glass i kiosken känns allt mer avlägsen. Jag vill inte ha sommar för några få, jag vill ha sommar för alla.” Lisa Claessons krönika blir först ut i artikelserien #sommarföralla.

När sommaren närmar sig knyter det sig ofta i magen på mig. Bristen på pengar gör att oron för barnets långa sommarlov blir till ett stressmoment som ska pusslas ihop på bästa sätt innan juni inträder. Vi har inte råd att resa, vi är alltid i Malmö på sommaren. På gården där vi bor brukar grannarna ta fram en plastpool och fylla den med en vattenslang från balkongen. Det är fint att vara i vårt område Augustenborg på sommaren men också uttråkande för sonen. Men Malmö har varit en sommarstad. I staden har vi kunnat delta i ett rikt sommarutbud med kultur, teater, musik riktat till barn och vuxna förlagda på olika geografiska områden över hela staden helt utan kostnad. Vi har legat på stranden, vi har lekt och sjungit allsång i Folkets Park. Under regniga dagar har vi cyklat till Stadsbiblioteket. Men något händer i staden. Jag känner mig allt mer ovälkommen. De förändringar som sker är nästan alltid skräddarsydda åt en köpstark medelklass.

Låt oss börja med Malmö stadsbibliotek. Barnavdelningen på stadsbiblioteket har byggts om och blivit både stor och mysig. På barnavdelningen kan du nu både pyssla, leka och läsa. Men i samma veva flyttar en dyr restaurang in på biblioteket. På restaurangen kan du köpa en köttbullstallrik för 130 kronor, en alldeles för liten veganchokladboll till överpris, samt vin, dyr whiskey och bubbel. När jag tittar in i restaurangen ser jag inte mycket klassöverskridande möten.

Förra året hade sommarprogrammet med gratisarrangemangen i Malmö stad bantats ner något. Detta år har Folkets park skurit ner på den populära barnloppisen. Dessutom har allsången försvunnit och den stand up som fyllde parken med folk är bortstruken ur programmet. Möllevången är ett område i Malmö som länge befunnit sig i en gentrifieringsprocess. Hipsters har flyttat in, hyresrätter har blivit bostadsrätter och ödetomter har blivit bostadsrätter. Här kan du dricka öl från microbryggerier, köpa surdegstoast och äta hipsterburgare. Här har ett av världens största spelbolag flyttat in och enklare kulturföreningar tvingats flytta ut. Trots det har Folkets park som ligger i området under de senaste åren genomgått en på många sätt positiv förändring. Det kommersiella tivolit har bytts ut mot en ny klätterställning, hoppborgar och ett litet cykelsafari. Parken har fyllts av människor varje sommar.

Men nu har ett nytt fenomen dykt upp i parken. Fenomenet food trucks. Malmö stad har sänkt taxan för food trucks och tretton företag ska rulla in mitt i parken på en parkering som ska vara mönstrad likt en orientalisk matta. Här på ”Streetfood-torget” kan den medvetna konsumenten köpa surdegssandwish, en kantarellklämma eller exotisk ”soul food”. Prislappen för de kulinariska upplevelserna kommer att landa någonstans mellan 95 och 125 kronor för en måltid utan dryck. Vi kan av priset snabbt dra slutsatsen att en ensamstående tvåbarnsmamma inte hör till den tänkta målgruppen. Snarare kommer en köpstark medelklass prioriteras på bekostnad av de sistnämnda.

Den nordamerikanske matskribenten Mike Miles diagnostiserade för några år sedan det ökade intresset för food trucks i USA som symptomet på en rotlös medelklass längtan efter en ”genuin” matupplevelse. I food trucks kan den köpstarka medelklassen ta del av spännande och exotisk mat utan att behöva lämna tryggheten i stadens centrala delar. I praktiken brukar det leda till att de riktiga gatuköken slås ut i längden, de gatukök som i detta fall finns precis utanför Folkets park.

Här blir food truck-konceptet det ultimata för Möllevångens gentrifieringsprocess. De anspelar på genuinitet med sin ”enkla” och ändå stämningsfulla stil, men också exotism och orientalism. Jag står på Friisgatan som nu inför sommaren 2017 har stängts av och ska bli ett så kallat konststråk. Uppe på Friisgatan i närheten av den centrala citytunnelstationen Triangeln har uteserveringarna redan brett ut sig betydligt mer än vanligt.

Här ska människor, enligt det socialdemokratiska kommunalrådet Andreas Schönström (Skånska dagbladet 7 april 2017), sitta på kafé, handla och uppleva kultur. Konststråket ska enligt Schönström leda ner till Folkets parks streetfood-torg. Kanske är det så, att den medvetna, kreativa entreprenören som går vid Friisgatans slut blir fylld av glädje när han möts av cykelsafarins genuina ”självgjorda” och ”egna” design? Kanske vill han flytta in i de nya bostadsrätterna på Friisgatan som säljs för 3,5 miljoner kronor?

Problemet med den nyliberala tanken att entreprenörer ska flytta in och bringa ett välstånd som sedan ska sippra ner till arbetarklassen är att det hela får motsatt effekt. Arbetarklassen skjuts istället bort och segregationen ökar. Malmö har, i genomsnitt, Sveriges fattigaste befolkning. Var fjärde invånare varken studerar eller har ett arbete och det kan skilja upp till sju år i genomsnittlig livslängd beroende på vilken stadsdel du bor i. Vi behöver en politik som utgår från och satsar på hela arbetarklassen. Vi behöver en bostadspolitik som bygger bort bostadsbristen, kommunledningen måste sluta säga nej till kommunala byggbolag som skulle kunna producera bostäder fort. Vi behöver ett antirasistiskt Malmö där människor som flyr från imperialistiska krig välkomnas istället för att skuldbeläggas för kommunledningens brist på rättvis politik. Vi behöver en helt annan jobbpolitik, med sextimmars arbetsdag och demokrati på arbetsplatserna. Så bygger vi ett Malmö för alla.

Snart är sommaren här. Medan somliga lämnar staden blir andra kvar. När jag ligger i solen i Folkets park och sonen springer upp och ner ur plaskdammen för att berätta diverse historier känns samhällets och livets lidande en bra bit bort. Men samtidigt kryper den kvävande ojämlikheten i staden närmare och en helt vanlig glass i kiosken känns allt mer avlägsen. Jag vill inte ha sommar för några få, jag vill ha sommar för alla.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

April 26, 2017, 6:29 p.m. - Gunilla Zaccheus

Bra beskrivning av hur den oacceptabla ojämlikheten växer fram

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.