Funktionären Jock Semple försökte slita av Kathrine Switzers nummerlapp när hon sprang Boston Marathon 1967 som då var ett reservat för män.

70-åriga Kathrine Switzer sprang Boston Marathon på nytt

2017-04-18 | Bella Frank padlock

SPORT

1967 blev Kathrine Switzer den första kvinnan att officiellt springa Boston Marathon – flera år innan kvinnor tilläts delta i tävlingen – och blev därmed en symbol för kvinnokampen. I årets upplaga av Boston Marathon sprang hon igen, 70 år gammal och med samma nummer som för 50 år sedan. Men i måndags var hon långt ifrån den enda kvinnan i loppet. Omkring 13 700 kvinnor, nära hälften av de tävlande, var anmälda.

RELATERAT MATERIAL:

The Real Story of Kathrine Switzer’s 1967 Boston Marathon

I måndags var hon alltså tillbaka och tävlade i Boston Marathon för att fira 50-årsminnet av den första tävlingen. Hon bar samma nummer, 261, som hon gjorde då och sprang tillsammans med en grupp löpare från den organisation hon startat, 261 Fearless.

– Längs hela vägen var det folk som kände till vad som hände då, som såg mitt nummer och höll upp plakat där det stod ”Orädd 261” och ”Heja Kathrine”, folk skrek och blev som galna. Det var fantastiskt, särskilt de små flickorna som var här med sina mammor, de bara hoppade upp och ner, sade hon till tv-kanalen ABC efter att hon kommit i mål.

– Det är bara en känsla av enorm tacksamhet för staden Boston, Bostons gator som ändrade mitt liv och som bidrog till att genomföra vad som är inget mindre än en social revolution vad gäller kvinnors löpning. När jag passerade mållinjen, för att fira 50-årsdagen, och att se tillbaka och se den stora utveckling och de förändringar som har genomförts – jag kan bara säga att jag är enormt tacksam för den erfarenheten, fortsatte hon.


Kathrine Switzer efter Berlin Marathon 2011. Foto: Marathona.


Försökte slita av nummerlappen

Kathrine Switzer var inte den allra första kvinnan att springa i Boston Marathon. Roberta Bobbi Gibb hade gjort det redan året innan, 1966, men utan att vara officiellt registrerad och utan nummerlapp, en så kallad ”bandit”. Gibb hade gömt sig i ett buskage och hoppade in i loppet alldeles efter startskottet och sprang därefter loppet bland männen, och hon sprang även 1967. Switzer kringgick det outtalade förbudet mot kvinnor genom att anmäla sig med bara sina initialer, K.V Switzer, och blev därför inte upptäckt innan start. Men när en pressbuss uppmärksammade att en kvinna sprang upptäcktes hon också av en av Boston Marathons tävlingsfunktionärer. Han sprang fram till henne och försökte stoppa henne, något som förevigades av fotograferna på plats i pressbussen.

På svartvita bilder ser man hur Jock Semple försöker ta sig fram till Kathrine Switzer för att slita av hennes nummerlappar. Han får tag i hennes tröja och försöker riva bort lappen från hennes rygg. Då ingriper Switzers pojkvän, Tom Miller. Han knuffar till Semple som misslyckas med att slita av henne lappen. Switzer är vid det laget rädd för att de alla ska gripas, men tränaren Arnie Briggs ropar åt henne: ”spring så in i helvete”. Switzer sprang klart loppet på 4 timmar och 20 minuter.

– Jock Semple försökte ta tag i mig och skrek åt mig: ”Dra åt helvete från mitt lopp och ge mig nummerlappen” och sedan försökte han slita av mig den. Han hade det mest rasande ansiktsuttryck jag någonsin sett. Jag var livrädd. Helt plötsligt kommer min pojkvän och tacklar honom, berättar Kathrine Switzer i en intervju många år senare, och förklarar att hon blev starkt ifrågasatt av journalister som bevakade loppet:

– ”Är du suffragett, är det här ett korståg” frågade de, vad nu det är, jag svarade: ”Jag försöker bara springa”.

När hon sedan lämnades ifred började hon inse hur viktigt loppet var och hon sade åt Arnie Briggs som sprang vid hennes sida igen att hon tänkte slutföra loppet om det så skulle ske på alla fyra.

– Om jag inte slutför loppet kommer folk att tro att kvinnor inte klarar det och att de inte har rätt att få tävla, jag måste slutföra den här tävlingen, minns Switzer att hon tänkte.


Förändrade kvinnors idrottande

Kathrine Switzer hade löptränat sedan hon var tolv år och som journaliststudent vid Syracuse University i delstaten New York tränade hon tillsammans med herrarnas terränglöpningsklubb trots att hon själv inte officiellt fick vara medlem. När hon först sade till sin tränare Arnie Briggs att hon ville springa Boston Marathon, ett lopp han själv hade sprungit många gånger, var hans reaktion att det var omöjligt för kvinnor att springa så långt. ”Men om du under en träning visar att du kan springa så långt så kommer jag vara den första att ta dig till Boston”, lade han till. När de hade sprungit 26 miles på en träning, det vill säga de dryga 42 kilometer som ett maraton består av, tyckte Switzer att de skulle lägga till ytterligare åtta kilometer vilket Briggs motvilligt gick med på. Dagen därpå uppmanade Briggs henne att anmäla sig till tävlingen officiellt, berättar Switzer på sin hemsida i en lång artikel som dokumenterar hela historien.

Maraton ansågs på den tiden vara för krävande för kvinnor att springa, kvinnor som sprang sådana sträckor skulle få ”manliga” attribut som stor muskelmassa och ansiktsbehåring och deras livmoder kunde ta skada menade kritikerna. Kathrine Switzer och Roberta Bobbi Gibb satte alla fördomar på skam och 1972 öppnades slutligen tävlingen officiellt för kvinnor, och 1984 fick kvinnor tävla i maraton i OS. Men Switzer fick betala ett pris för sin insats. Dåvarande friidrottsförbundet Amateur Athletic Union bestraffade henne genom frånta henne hennes medlemskap eftersom hon hade sprungit i ett lopp avsett för män, för att hon hade sprungit en för lång sträcka för en kvinna, samt för att hon inte haft ett förkläde eller förmyndare med sig.

Redan på hemresan möttes hon av rubriker om sin bedrift, och bilder på hur Jock Semple försökt stoppa henne:

– Jag insåg då att det var väldigt viktigt, och att det skulle förändra mitt liv och att det antagligen skulle förändra kvinnors idrottande.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.