Vi enar oss under torget

2017-04-12 | Frida Sandström padlock

OPINION

I helgen sörjde jag att sorg över människor likställdes med nationen och lagen. Jag sörjde en utebliven sorg över liven bortom lagen, en sorg som oberoende denna lag bygger allianser bortom kapital, som omöjliggör att det gemensamma likställs med en nationell identitet, skriver Frida Sandström.

Frida Sandström är journalist och konstnär.

”Vårt bästa vapen är enighet”, sa Frankrikes president Francois Hollande efter attacken mot Charlie Hebdo 2015, varefter världen stämde in i att vara Hebdo och sedan Paris, Bryssel, London och andra västerländska metropoler som kom att lyda under imperialismens svarta sorgeslöja – de sörjbara kropparnas gardiner. Ställningstagandets gemenskap som primärt ägde rum på sociala medier kom snart att parodieras till den grad att somliga kommenterade den virala solidariteten med orden ”Je suis Je suis” (Jag är Jag är)– en aktion som primärt syftar till subjektets privata deltagande i det kollektiva, snarare än dess faktiska roll och funktion i detta som görs just tillsammans.

”Tillsammans” är också ordet som lyftes under helgen som följde på attentatet i Stockholm, då både statsministern Stefan Löfven och kronprinsessan Victoria tog till begreppet som svar på frågan: Hur går vi vidare? När Löfvens tillsammans syftade till att skapa en konsensus kring vem och vilka som ingår i detta ”vi” – och därmed även definiera de ”andra” som inte gör det, var Victorias svar mer vagt.

Det ”gemensamma” är ett ofrånkomligt ord i kampen för en fri sjukvård och en social välfärd som inkluderar alla. Det fungerar i dag även som en glosa för den marknadsanpassade norm som styr vårt deltagande i just dessa rum: i liberalismens open call till frihet är det gemensamma ett tomt löfte för individerna själva att föra till verket. Alla ska med – om de kan. Till skillnad från det akuta behovet av separatism och organisering underifrån kan ett crowdsourcat deltagande ta udden av de flesta politiska manifestationer.

Kanske är det därför läge att gå tillbaka till det där med det gemensamma rummet som konstrueras i vår faktiska närvaro? Ett rum som inte redan finns, men som skrivs fram mellan kroppar. Judith Butlers Towards a Performative Theory of Assembly skulle initialt bära titeln Bodies in Alliance – kroppar i allians. När människor samlas för att uttrycka sina åsikter eller sin kritik ställer de även högre krav, skriver Butler: ”De kräver upprättelse och värdering, de praktiserar rätten att ta plats – att äga rum – och de praktiserar frihet – de kräver ett levbart liv.”

”Själv kände jag lite oro innan jag gick dit och bestämde i alla fall att ta platsen som en medmänniska i Sverige”, skriver en bekant på Facebook om den folksamling som självorganiserat manifesterade ett ”öppet Stockholm” mot våld. Manifestationen dokumenteras mångfaldigt, och SVT sände det hela live.

”Några på demonstrationen talar om att vi måste hålla ihop för att vara ett Sverige”, fortsätter min vän, för att sedan konstatera att denna gemenskap inte är möjlig i ett land till vilket alla inte har tillgång. Ett land där flyktingar, människan vars liv inte är levbart utgör det största hotet. Det läger som den italienska filosofen Giorgio Agamben beskriver i sin bok Homo Sacer; förvaren är i dag en bärande del av den svenska staten som i sin ansamling av de som lagen inte rymmer samtidigt upprätthåller just denna lag. Så konsumerar liberalismen migrationspolitiken, och med en cynism som föder högerpopulism utgör deportationens brädspel en utmärkt kuliss för ett land som står just enat.

I helgen sörjde jag att sorg över människor likställdes med nationen och lagen. Jag sörjde en utebliven sorg över liven bortom lagen, en sorg som oberoende av denna lag bygger allianser bortom kapital, som omöjliggör att det gemensamma likställs med en nationell identitet. Igår såg jag en lucka öppnas i gatan framför Grand hotel. Gatstenen reste sig till en vägg som jag gick runt, för att på andra sidan hitta en trappa. Där nere monterade en skiftarbetande yrkeskunnig troligtvis med en läckande ledning, relationer mellan stadsdelar och energikällor – privata som offentliga. Kanske är det där vi ska samlas, tänkte jag: under gatorna istället för på dem. Bredvid vattensystem och kablar, för att liksom den arbetande kamraten sedan resa oss och spräcka asfalt av konsensus.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.