Rätten att leva i ljuset utan rädsla och utan murar

2017-04-08 | Ana Valdés padlock

KRÖNIKA/UTRIKES

– Svaret från stockholmarna och från oss alla som känner oss som stockholmare var högljutt, ingen ska kunna ta ifrån oss rätten att leva i ljuset utan rädsla och utan murar.
Det skriver svensk-uruguayanska författaren och journalisten Ana Valdés som följde händelserna i Stockholm under fredagen från Montevideo.

Det började med Irakkriget 2003. Där öppnades Pandoras ask. Sedan dess har terrorister, terrordåd och krig härjat över jorden som en av Apokalypsen ryttare. Armageddon är redan här, säger siarna och många hävdar att Antikrist redan är född.

Känslan av att vi nått tidens ände blir mer påtaglig när jag skriver om ”det misstänkta terrordådet”, som sakliga journalisterna på Ekot kallar det som hände i Stockholm. Eftersom ingen har tagit på sig dådet och eftersom terror är ett sådant vagt begrepp kallade ingen det som hände idag för terror.

Bland oss exilsvenskar som bor utanför landet var bestörtning total, vi satt klistrade vid tv, datorer och telefoner och gjorde långa listor över vänner och släktingar. Var de i säkerhet? Behövde de hjälp?

Tre av mina vänner fanns på platsen men klarade sig från att bli nedmejade av lastbilen, andra hade bestämt sig för att jobba hemifrån.

Jag var i Stockholm både när Olof Palme och Anna Lindh sköts ihjäl. Jag minns en stad i sorg, de långa köerna med sammanbitna och ledsna människor utanför Rosenbad. En känsla av förlust.

Många påpekade att Sverige hade blivit av med oskulden, att det öppna samhället hade fått en dödsstöt och att det var omöjligt att vrida tillbaka tiden. Men Sverige kom tillbaka starkare än någonsin och sammanhållning och känsla av gemenskap bestod. Det visades också idag när hashtag #openstockholm på socialamedier gjorde att främlingar välkomnades hem till främlingar för att övernatta eller få en bit mat innan de började den långa vandringen hem.

I en storstad utan fungerande kollektivtrafik blev människor strandsatta och alla hade inte någon att övernatta hos.

Författaren Birgitta Stenberg var här i Montevideo på besök två gånger, hon älskade staden och mina vänner blev hennes vänner. Det hände ofta att folk mötte henne ute på stan och utropade: ”Birgitta Stenberg, jag tackar dig för dina böcker, tänk att du är här på besök”.

Och Birgitta Stenberg sade: ”Vad privilegierat Sverige är, utan att skjuta ett enda skott eller kolonisera ett land har vi fått så många nya läsare, så många nya svensktalande. Folk som läser oss, som är bekanta med Karin Boye med Gustaf Fröding och med Tomas Tranströmer, är det inte en stor vinst vi har kammat hem?”

Så kändes det idag när de flesta av oss som har bott i Sverige ringde för att ge varandra tröst och för att berätta hur det kändes att vara långt från Sverige. Det trygga Montevideo, som var helvetet på jorden på sjuttiotalet, ockuperat av militärer och poliser, kändes lugnt och tryggt. Stockholm var staden som gav mig trygghet när jag kom som politisk flykting till Sverige.

Det som hände i Stockholm igår var ett slag mot det öppna samhället, ett försök att få rädslan att bli den dominerande känslan, ett försök att bryta ned nätverk och solidaritet. Men svaret från stockholmarna och från oss alla som känner oss som stockholmare var högljutt, ingen ska kunna ta ifrån oss rätten att leva i ljuset utan rädsla och utan murar.