Dokumentärfilmen Brev till en seriemördare behandlar mordförsöket på 16-årige Kamal Masri, men kanske främst vad som hände efteråt.

Brev till en rasistisk stat

2017-03-31 | Felicia Mulinari padlock 1

KULTUR

”Att filmen har dokumentärens form känns självklart, all fiktion skulle ha varit en underdrift av smärtan som regissörens familj har utsatts för.” Felicia Mulinari har sett Brev till en seriemördare, ett försök att bryta tystnaden om 00-talets laserman. Hon kallar den utan tvekan årets viktigaste svenska film och önskar att vi alla skulle börja skriva brev till en rasistisk stat.

Dokumentärfilmen Brev till en seriemördare är regisserad av Manal Masri och visas på på biografer just nu.


RELATERADE ARTIKLAR:

2017-01-18 | Farlig förminskning av hotet från höger

2017-01-17 | Att svartmåla ett mordoffer

2015-11-27 | Samhället har gett raskrigaren Peter Mangs rätt

I filmen Brev till en seriemördare skriver dockumentärfilmaren Manal Masri brev till Peter Mangs, med ett litet hopp om att få honom att erkänna att han försökte mörda hennes lillebror. Det kanske låter som ett märkligt hopp, erkännandet kan ändå inte ta bort alla de övergrepp som hennes familj har utsatts för. Men efter våldet, rädslan och misstänkliggörandet är hoppet om ett erkännande allt hon har kvar.


Misstänkliggjorda offer

Mitt Malmö strålar av körsbärsträdens ljusrosa färger. Det är vackrast här på våren. Parkernas stad. Cyklarnas stad. Mangs använde sig av cyklar för att skjuta mot ickevita. Hans strategi var mycket lyckad, han sköt mot de människor han visste att varken polis eller medier skulle bry sig om. Efter att han attackerat dem, attackerades de på nytt av den mediala cirkusens misstänkliggörande.

En av de mest smärtsamma scenerna i Brev till en seriemördare är när Kamal Masri, skjuten av Mangs med flera skott, vaknar upp på sjukhuset. Han är ett offer för ett brutalt mordförsök, men han är ett ickevitt offer, och därmed är han redan beskylld för att vara gangster, kriminell, lögnare. Av polisen, medierna, Malmö stad, ja, till och med hans familj misstänker att han döljer något för dem. En sextonåring som blivit utsatt för mordförsök. Han vaknar upp mycket ensam, övergiven av samhället.

Brev till en seriemördare är utan tvekan årets viktigaste svenska film. Den är en första ansats till att kollektivt bearbeta det trauma som Malmö har upplevt. Ett försök att bryta den tystnad som funnits om 00-talets laserman. Eller inte ett försök, ett försök är stapplande och osäkert, Masris lugna och systematiska arbete är som ett tyst och genomträngande skrik. Att filmen har dokumentärens form känns självklart, all fiktion skulle ha varit en underdrift av smärtan som hennes familj har utsatts för.


Institutionernas svek

Genom dokumentärfilmens dramaturgi registreras övergrepp efter övergrepp, mot Kamal Masri och mot Malmös befolkning. Polisen som så länge antog att det var interna gangsteruppgörelser, trots allt som pekade på att det var en seriemördare. Polisen som misstänkliggjorde de skjutna och mördade, på samma sätt som ickevita offer som beskjuts fortfarande misstänkliggörs i Malmö i dag. Medierna som spred ryktena. Ett rättsväsende som inte intresserar sig för sanningen om Kamal Masri eftersom Mangs redan är dömd. Manal Masri visar hur institution efter institution sviker hennes familj, som är i ett desperat behov av att bearbeta ett trauma.

Vi som minns åren av terror i Malmö vet att filmen, som visar mycket, ändå är en liten pusselbit i ett större och nödvändigt minnesarbete om denna rädslans tid. Filmen bearbetar kanske inte främst hur rädda vi var, hur Mangs satte en hel stad i terrorns grepp. Däremot visar den en familjs extrema ensamhet, hur utlämnad och maktlös den är mot den svenska statens rasism.

16-årige Kamal Masri överlever, mot alla odds, men när han vaknar kan han inte fokusera på rehabiliteringen. Medierapporteringen gör honom paranoid, och ingen döms för det brutala mordförsöket. Föräldrarna skiljer sig. Mamman tar med sig honom till Beirut, flyr från Sverige, det land där hennes son inte går säker. Vi är många som brukar frågar oss när det är dags att fly från den svenska rasismen. Aldrig mer, efter Brev till en seriemördare, ska jag behandla det som en tidsfråga, som att de inte redan händer och har hänt. Människor har redan flytt från vårt älskade Malmö på grund av fascistisk terror och statlig rasism. Människor som hade sina liv här, sina barns lekplatser, sina fotbollsdrömmar, vänner, arbeten, kärlekar.


En kväljande närhet till förövaren

Dokumentärfilm har en problematik, som också diskuteras i Masris film. Viljan att veta. Viljan att komma ”sanningen”, så nära som möjligt, gör att Manal Masri tvingar sig själv att undertrycka sina känslor och objektivt brevväxla med den man som hatar hennes bror, henne, och alla andra ickevita. När jag hör de komiskt skrivna breven, om musik och konst, från en medveten nazist till hans offers syster får jag lust att kräkas. Ibland undrar jag om alla ansatser till förståelse också innehåller något mått av förlåtelse. Jag vill inte humanisera Mangs, men jag förstår samtidigt funktionen med att göra det. Han är inget monster. Filmen visar tydligt att han är smart, rolig och känslig som vem som helst, han är inte en psykopat utan drivs av ett rasistiskt och skoningslöst hat.

När jag skriver den här recensionen läser jag i tidningen att nazisten Anton Thulin har släppts från häktet. Misstänkt för att ha placerat en bomb mot en flyktingförläggning. Trots det inte misstänkt för terrordåd. Jag önskar att jag kunde skriva ett brev till den rasistiska staten som släpper honom, som lät Peter Mangs gå fri så länge. Få den att erkänna. Få någon minister att säga: ”Det här hände”. Varför är erkännande så viktigt?

Erkännande har inte makten att ge de döda tillbaka livet, att stoppa nazisternas attacker. Ändå tror jag att det är grundläggande. För att vi ska slippa bli galna av tyngden att ensamma bära våra minnen. För att slippa få de mest grundläggande erfarenheterna ifrågasatta. För att erkännandet av våldet som rasismen har utsatt oss för, också är ett slags erkännande att vi är människor. Några ord.

Manal Masri fick till slut det dyrbara erkännandet från seriemördaren Peter Mangs, men det ändrade inte mycket. Staten är fortfarande stum. Kanske borde vi, inspirerade av Masris mod, skriva brev, tvinga den att erkänna. Malmös körsbärsträd strålar av ljusrosa. Här finns ännu inga minnesmonument för lasermannens offer.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20170404 - Maria Jara de Corina

Tack Felicia Mulinari!

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.