Spruta lika med njuta, eller?

2017-03-14 | Clara Lee Lundberg padlock

KULTUR

Är kvinnors fontänorgasmer per definition feministiska? Och kan en vit man göra en bra film om en sexuell tradition i Rwanda? Clara Lee Lundberg var på Doc Lounges specialvisning av dokumentärfilmen Sacred Water av belgiska regissören Olivier Jourdain för att undersöka saken.

Filmen Sacred Water är regisserad av Olivier Jourdain och hade en specialvisning på Doc Lounge i Stockholm.


RELATERADE ARTIKLAR:

2016-10-07 | Skamlös porrterrorism i krig med patriarkatet

2015-04-16 | Befriande om sex – och inte så himla heligt

2013-01-18 | Revolutionerande ord

2012-05-04 | Förfärande kroppsmystik

Vi var ungefär 40 personer som lyckats knipa de åtråvärda biljetterna till poolvisningen av den prisbelönta och hyllade dokumentären Sacred Water och nästan alla hade antagit uppmaningen att komma i badkläder, redo för en blöt filmupplevelse. Innan filmen drog igång bjöd konstsimgruppen Pool-stjärnan från Neptuns simklubb på ett humoristiskt uppträdande som slutade med att den lilla utbuktningen under baddräkterna vecklades ut till rosa och röda blommor vars blad såg ut som blygdläppar i lager på lager. Det såldes också så kallade kärleksdrinkar från en liten provisorisk bar och det iskalla simhallsljuset hade ersatts av ljusslingor som slingrade sig runt poolen.


Ambition att inte vara kolonial

Regissören Olivier Jourdain, som också var på plats under kvällen, presenterade sig själv som ”en vit, manlig dokumentärfilmare som har gjort en film från den afrikanska kontinenten som inte skriver in sig i historien om filmer som handlar om krig, svält, tortyr eller kvinnlig könsstympning”. Han sade att han, trots risken att misslyckas eller göra något dåligt (läs: kolonialt/sexistiskt/rasistiskt) just på grund av att vara en vit man som filmar i ett afrikanskt land, har försökt göra en film som på ett respektfullt sätt visar en sexuell tradition som i de urbana delarna av Rwanda är på väg att glömmas bort: att män stimulerar kvinnor sexuellt till att få fontänorgasmer och att denna tradition har ett mytologiskt ursprung. Han fick idén efter att ha sett sin rwandiska kompis torka sin blöta madrass, och när han som svar på frågan vad som hade hänt fick höra att det var ”det heliga vattnet” från kompisens partner som var kvinna blev han nyfiken och ville veta mer.

Enligt filmens huvudperson Dusabe Vestine, programledare på radiokanalen Radio Flash FM som också agerar sexualupplysare, så har mellan 80-90 procent av Rwandas kvinnor någon gång haft en fontänorgasm. I två olika slags mytologiska berättelser, återgivna av Vestine och en man som blir intervjuad när han sitter med sina kompisar i en varm källa, får vi förklarat för oss varför det är så viktigt med fontänorgasm och varför vattnet anses heligt. Enligt den ena myten så gav Gud kvinnan en ocean av heligt vatten som hon bär inom sig och som endast en man med sin vibrerande rörelser kan frigöra och få att spruta ut. Den andra berättelsen handlar om Rwanda på den tiden när det var ett kungarike och alla landets män, inklusive kungen, tvingades ut i krig. Drottningen blev då sexuellt frustrerad och började experimentera med sin klitoris och lyckades smeka sig själv till fontänorgasm. När kungen sedan kom tillbaka lärde hon upp honom också.

I filmen får vi se Vestine när hon guidar radiolyssnare som ringer in för att prata om sina sexproblem, och också följa med henne när hon besöker skolor och möteslokaler för att undervisa om hur kvinnors könsorgan funkar och hur en man kan stimulera henne till fontänorgasm. När jag frågar regissören Olivier Jourdain om han också intervjuat hbtqi-personer i Rwanda om fontänorgasmer säger han att de flesta han träffat har sagt att de inte identifierar sig med den här sexuella traditionen.


Sprutandet, inte njutningen, i fokus

Filmens pampiga avslutning där Vestine i direktsändning får ta del av en kvinnlig radiolyssnares orgasm kan för ett ögonblick lura oss att tro att den här dokumentären är en hyllning till kvinnors sexuella njutning. Men det är den inte, inte i första hand. För bilden som har växt fram under filmens gång är en komplex väv av förväntningar, krav och normer som framförallt kvinnorna tvingas underkasta sig i sina sexliv. Det är inte kvinnans lust och maximala njutning som står i fokus, det är istället själva sprutandet som verkar viktigast.

Vestine uppmuntrar å ena sidan de unga kvinnorna att lära känna sitt könsorgan och utforska olika sätt att stimulera sig själva, för att i nästa stund varna dem för att de kan förlora sina män och utsättas för otrohet om de inte kan få en fontänorgasm. Hon är både tuff och rolig när hon ska visa en man hur en kvinna vill bli smekt, men låter honom också förstå att han inte är ”en riktig man” om han inte lyckas få sin kvinna att spruta.

Ju mer jag tänker på det desto mer komplicerat blir det.

”Jag kan inte göra om verkligheten för att den ska passa en feministisk publik”, sa regissören till mig när vi pratade efter filmvisningen. Det har han ju rätt i. Det var dock inte bara jag som kände mig lite besviken efteråt, flera av besökarna som jag pratade med hade kommit dit i tron att få se en film där kvinnors lust och njutning fick ta plats och vara i fokus. Vi hade tänkt oss en film och fick se en annan. Men det behöver inte nödvändigtvis vara negativt, det händer ibland och det gör oss bland annat medvetna om om våra egna ideal och föreställningar. När besvikelsen lagt sig börjar jag istället fundera på något som jag allt oftare diskuterar med vänner, partners och bekanta, nämligen den eventuellt feministiska poängen med kvinnors fontänorgasm.


Ciskvinnors ejakulation en feministisk trend

Jag upplever att Olivier Jourdains film är en del av en trend som handlar om ciskvinnors ejakulation. I tidningen Ottar skriver frilansjournalisten Rebecca Raff en krönika om när hon i Mexico City deltar i en workshop för att lära sig spruta. Jag har själv två gånger under det senaste halvåret (i Rio de Janeiro och São Paulo) blivit inbjuden att delta i så kallade ”squirtshops” där deltagarna och deras eventuella assistenter guidas till hur de kan stimuleras till fontänorgasm.

Dessa squirtshops har i båda fallen anordnas av feministiska konstnärer och i informationsbrevet ombads vi ta med plasthandskar, handduk, sexleksak och/eller assistent. I beskrivningen av workshopen ”Pornoklastia – hur du får en kvinnlig ejakulation” av Sue Nhamandu kan vi bland annat läsa att ”den kvinnliga ejakulationen kan användas som metafor för krig mot den patriarkala heterokapitalismen”. Jag hade inte möjlighet att gå på någon squirtshop då, men skulle nog gärna gå om jag fick tillfälle igen. Dock är jag inte säker på att det skulle vara av feministiska skäl.

Precis som Rebecca Raff skriver så är vaginans anatomi och njutningspotential något som långt ifrån alla kvinnor är experter på och det finns såklart en patriarkal, misogyn, struktur i grunden som gör att flickor och kvinnor oftast inte får kunskap och uppmuntran att utforska sina könsorgans sexuella potential. I det avseendet är squirtshops viktiga ur ett feministiskt perspektiv.

Men att sprutandet i sig skulle vara feministiskt känner jag mig tveksam till. En fontänorgasm betyder inte nödvändigtvis att personen som får den njuter mer än under en annan orgasm, det är bara att den är lite våtare. Jag har en kompis som experimenterade med sin kvinnliga sexpartner under flera månader tills hen lyckades ge henne fontänorgasmer. Båda var väldigt nöjda och tillfredsställda när de till slut lyckades. Det kanske är det som utgör en del av lockelsen, att det är en utmaning och något som kräver engagemang och dedikation av de inblandande. Men att lyckas få en fontänorgasm skulle inte göra mig mer feministisk. Det skulle bara göra mig lite mer ovanlig, och sängen lite blötare.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.