Kan vi sluta prata om kvinnan i islam?

2017-02-24 | Aisha Susanne Lundgren padlock

OPINION

Ämnet ”kvinnan i islam” är uttjatat. Kvinnor omtalas, omnämns, stereotypiseras, kategoriseras, omdebatteras och analyseras. Men att omtalas är inte detsamma som att synas. Att vara ämnet för diskussion är inte detsamma som att ha en röst, skriver Aisha Susanne Lundgren.

För en tid sedan blev jag inbjuden att delta i ett forskningsprojekt. Jag har vid det här laget tappat räkningen på de otaliga paneldiskussioner, artiklar, uppsatser och forskningsarbeten jag tillfrågats om att delta i, alla med samma tema – gissa vilket? Jo, det handlar förstås om: ”kvinnan i islam” eller ”muslimska kvinnors roll” eller ”muslimsk feminism”.

När jag studerade islam på högskolan 2007 minns jag att en lärare sa att ”kvinnan i islam” var det mest uttjatade uppsatsämnet på institutionen. Inte mycket tycks ha förändrats på tio år. Samma fokusområde, samma slags generaliseringar och problematiserande av ”kvinnan i islam”.

Det gör något med en människa att ständigt vara andras ”forskningsobjekt”. Att omtalas, omnämnas (läs stereotypiseras, kategoriseras) omdebatteras, beforskas och analyseras. Att omtalas är inte detsamma som att synas. Att vara ämnet för diskussion är inte detsamma som att ha en röst. Det spelar roll vilka som problematiseras i den allmänna diskursen. Det spelar roll vilka som tar sig rätten att undersöka vem och det spelar roll hur ofta det sker på samma sätt. Maktstrukturer finns inte i sig själva, de blir till genom upprepad praktik.

Men faktum är att alla dessa paneler och forskningstexter om kvinnan i islam och de ändlösa slöjdebatterna inte bara är en maktpraktik som objektifierar ”den muslimska kvinnan”, den är del av ett mycket större problem. Den är ett exempel på det samhälleliga skådespel som döljer det vi egentligen borde diskutera och problematisera: Hur de patriarkala strukturerna kvarstår och hur ojämställda könshierarkier reproduceras med hjälp av särskiljande av etnisk-religiösa identiteter.

Vi behöver undersöka och problematisera maskulinitetsskapande i 2010-talets Sverige. Hur blir en till som man i relation till diskurser om den vita (goda) sekulära, jämställda mannen versus diskurser om den bruna (onda) ojämställda, religiösa mannen? Vilka möjliga positioner finns att ta för unga män i Sverige i dag? Vilka maskuliniteter ställs som motsats till varandra?

Det är akut läge. Vi måste problematisera det faktum att vi skapat ett samhälle med parallella maskulina radikaliseringsprocesser, där gränsdragningen går vid etnicitet/religion: en för muslimska/rasifierade unga män (värvning alternativt sympatier med IS, våldsam islamism, gängvåld etcetera) en för sekulära/kristna/vita män (värvning alternativt sympatier med nazistgrupper, Soldiers of Odin, vitmaktsterrorism - vandalism, brännande av flyktingboenden - etcetera). Våldsmaskuliniteter som existerar i symbios med varandra, triggar varandra och vars våld får förödande konsekvenser för hela våra samhällen.

Jag tänker såhär: kan vi inte bara sluta att generalisera och objektifiera muslimska kvinnor? Och istället fokusera på maskulinitetsskapande och de destruktiva processer som i dag sammanvävs med maskulina identiteter, i skärningspunkten mellan religion, etnicitet och identitet. Det är dags för fokusskifte.