Vapenexport en svart fläck i Sveriges utrikespolitik

2017-02-17 | Mattias Irving padlock

OPINION/NOTERAT

Den svenska vapenexporten omnämns för första gången på mer än ett årtionde i regeringens utrikesdeklaration. Wallström menar att exporten måste underkastas strikta och effektiva kontroller. Men att sälja vapen till en region och sedan stänga dörren för krigets flyktingar är en etisk kollaps, skriver Mattias Irving.

På onsdagen lade utrikesminister Margot Wallström fram regeringens utrikesdeklaration för 2017 och redogjorde därmed för regeringens syn på utrikespolitiken.

För första gången på åtminstone tolv år (äldre utrikesdeklarationer finns inte enkelt tillgängliga på nätet) nämns den svenska vapenexporten i deklarationen. Det kan ses som en eftergift inför de många kritiska röster som höjts kring svensk vapenexport de senaste åren.

Inte minst under Alliansens tid vid makten urartade ju många ministerbesök i rena handelsresor, en politisk sponsring av svenska storföretag vars affärsidé, om man ska vara krass, är att sälja död och lidande på burk. Där märks bland andra handelsminister Ewa Björlings resa för att sälja övervakningssystem till Khadaffiregimen, och naturligtvis avtalet att bygga vapenfabrik i det nu vilt krigande Saudiarabien, vars överträdelser mot den jemenitiska befolkningen är hårresande, och har kommit att kallas ”Saudiarabiens Vietnam”.

Men inte heller den sittande regeringen kan kallas för helgon i sammanhanget. Stefan Löfven var personligen inblandad i försäljningen av Jas-plan till Brasilien 2013, som nu utreds för korruption och mutor av brasilianska åklagare. När Persson sålde Jas i Sydafrika 1999 var Löfven också insyltad. Den brittiska ekopolisen menar att det krävdes mutor i storleksordningen 1,5 miljarder kronor för att övertyga sydafrikanerna om köpet.

Regeringen har sannerligen släpat benen efter sig vad gäller att vässa den svenska vapenexportlagstiftningen. Enligt Krigsmateriexportöversynskommitténs förslag kunde en proposition ha inkommit redan i fjol, men regeringen har väntat ut debatten i det längsta. Först i juni 2017 kan vi vänta oss en proposition till lagändring. Kanske kan vi tolka Wallströms omnämnande av vapenexporten som ett tecken på att regeringen har insett vidden av problemet, men det vore en mycket optimistisk tolkning.

Det är ett faktum att de svenska vapen som Wallström i sin deklaration menar ska kontrolleras strikt och effektivt, redan har hamnat i fel händer i många fall. Vi kan inte enkelt överblicka hur enskilda granatkastare byter ägare. De informella köpen är alltför många. En försiktighetsprincip borde istället göra gällande att varje vapen som säljs till områden nära konflikthärdar riskerar att bli bidragande till konfliktens upptrappning (något går direkt emot målen för sveriges utrikespolitik, och således bryter mot regeringens egna riktlinjer för vapenexporten).

Det är en vansinnig ordning att vi för vinnings skull ska bidra till att eskalera de många konflikterna i Mellanöstern, och sedan stänga portarna för dem som flyr för sina liv. Det är en skam för Sverige att flera unga asylsökande tagit sina liv, medan andra diskuterar kollektivt att göra detsamma, för att de inte orkar leva i det system som vi har skapat för att skydda oss mot den systemkollaps som aldrig inträffade. När ska vi börja prata om den etiska kollapsen?