Ana Valdés.

Utan invandring blir Uruguay fotnot i historieböckerna

2017-02-14 | Ana Valdés padlock

KRÖNIKA/EKONOMI

Uruguay blev en av världens tidigaste välfärdsstater, och har liksom Sverige präglats av låga födelsetal i medelklassen. Efter tolv år av vänsterstyre minskar nu antalet fattiga i landet, vilket också innebär minskat barnafödande och minskande befolkning. Ana Valdés skriver om en oroande utveckling.

Benjamin Nahum är Uruguays mest kände historiker. Han är nästan åttio år och mycket oroad över utvecklingen i landet. Han oroas mest av det låga befolkningstalet.

FN har publicerat en lista över de länder vars befolkningar minskar. Sverige kommer att ha 14 miljoner invånare år 2100. Uruguay kommer att ha 3 miljoner, ungefär samma som nu. De länder som drabbats av krig är också de vars befolkningar minskar mest. Syrien, som toppar listan, har förlorat nästan 10 procent av sina invånare, på flykt från krig och misär.

Många europeiska länder visar samma tendens, Slovenien, Serbien, Montenegro, Moldavien, Ukrania, Ungern, Bulgarien och alla de baltiska länderna – Estland, Lettland, Litauen. Det är länder som haft inbördeskrig eller massflykt av invånare orsakade av ekonomiska eller sociokulturella faktorer.

Men Uruguay har en lång tradition av låga födelsetal i medelklassen. Det är bara de som saknar utbildning eller arbete som har många barn. Nahum, som är väl bekant med Sverige och ofta citerar Henning Mankells legendariska kommissarie Wallander, säger att han aldrig trodde att Sverige och Uruguay skulle ha en liknande utveckling och tillhöra de länder i världen som har flest ensamhushåll.

Han förklarar detta med koncept lånade från den svenske statsvetaren Göran Lindahl, som hade specialiserat sig på Uruguays historia och politisk utveckling från 20-talet när landet blev en av världens tidigaste välfärdstater. Lindahl och Nahum menade att det var landets sociala utveckling och uppkomsten av en stark medelklass som förändrade befolkningstalet och gjorde att kvinnor kom ut på arbetsmarknaden.

Min farmor som var matematiker var ett exempel på detta. Som ensam mor till tre barn kämpade hon både med arbetet som lärare i matematik på högstadiet och rollen som mamma. Mormor, som också var lärare, lämnade en tjänst som skolrektor för att ta hand om sina två döttrar. Medelklassen kände att det räckte med två eller tre barn, alla skulle ha privata lärare i språk, resa på semester med föräldrar, lära sig simma eller spela någon instrument.

José Batlle y Ordóñez, Uruguays president på tjugotalet, tog landet in i moderniteten. Han hade rest till Europa och såg den växande arbetslösheten och de sociala konsekvenserna av den tidiga industrialiseringen. Han införde en lag som gav alla rätt till en arbetstid på 8 timmar. Arbetarna välkomnade detta, de kom från 12- till 14-timmarsdagar. Nu skulle de ha råd att studera och att spendera tid med sina barn. Batlle sade: ”8 timmar för att arbeta, 8 timmar för att vila och 8 timmar för att smeka sina barn.”

Göran Lindahl påpekade hur den svenska socialdemokratin såg Uruguay som förebild och flera svenska politiker och forskare reste hit på trettio- och fyrtiotalen för att se hur landet byggde en stat som var baserad på social rättvisa och en någorlunda rättvis fördelning av rikedomarna.

Nahum påpekar att staten ändå inte lyckades förvandla landet till ett paradis, att det återstod djupa klyftor mellan klasserna och att de fattiga saknade både arbete och bostad, de fick leva i förorter utan drickbart vatten och utan elektricitet. Det är först nu, efter tolv år av vänsterstyre, som landets fattiga minskar i antal.

Nahum, själv son till en turkisk fattig invandrare, säger att det är bara en aktiv invandringspolitik som kan vända på den uruguayska utvecklingen:

”Annars kommer vi att förvandlas till en fotnot i historieböckerna.”

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.