Alexandra Pascalidou, Julia Stenelius, Nawar Hermez, Marcus Standoft och Ali Jalal.

Festlig folkbildning om när demokratin sätts ur spel

2017-02-11 | Eva Lindholm padlock

KULTUR/SCEN

”Som helhet en välspelad, lättillgänglig och sevärd föreställning om stora och svåra frågor, även om den inte hinner gå djupet”, skriver Eva Lindholm i sin recension av Alexandras odyssé som hade premiär på Göteborgs stadsteater på fredagen.

Alexandras odyssé

Spelas på Göteborgs stadsteater 10 februari-5 april

Manus: Alexandra Pascalidou

Bearbetning: Sisela Lindblom

Regi: Anna Ulén

Skådespelare: Alexandra Pascalidou, Kim Theodoridou Bergquist, Erik Hedberg, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Magdi Saleh, Melina Tranulis

Statister: Hussein al Saidan, Cecilia Bejarano, Nawar Hermez, Ali Jalal, Rasha Khoury, Viana Mikkelsen, Katerina Pavlou, Marcus Standoft, Julia Stenelius

Koreografi: Soledad Howe, Fredrika Byman Moberg

Kompositör: Kristina Issa

Musiker: Emil Blommé, Kristina Issa

Historien lär oss att vi ingenting lär oss av historien (citat av Hegel)

Att minnet är kort blir tydligt när Alexandra Pascalidou, i sin egen odyssé, berättar Greklands nutidshistoria, och påminner oss om hur snabbt folkets röst kunde glömmas, och gömmas bort, till förmån för ”trojkan”, EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och den Internationella valutafonden.

Det kan låta tungt och politiskt, men det vi får se drar ibland åt buskishållet och kan med lätthet klassas som festlig folkbildning. I varietéform får vi träffa folket som fick betala priset för det den grekiska krisen, bland andra den äldre mannen som numer är en börda för sina barn, de nyrika paret som förlorat allt materiellt, och två gatsopare som återkommande kommenterar omvärlden.

Alexandra Pascalidou spelar ingen roll, utan är sig själv och vår guide genom denna resa. Det gör hon utan problem, och hennes roll bär större delen av föreställningen och hjälper till att tolka, och knyta ihop de olika scenerna.

Trots det känns första akten spretig och vill kanske en aning för mycket, ekonomisk kris, kapitalism, patriarkala strukturer, traditionella könsroller, främlingsfientlighet, nationalism och flyktingkatastrof, allt virvlar förbi, men biter inte riktigt tag.

Men när Rasha Khoury, från Angereds Teaterskola, i andra akten håller en monolog om resan från bomberna till Grekland, då går budskapet rakt in i hjärtat. Då får hon publiken att känna att det är på riktigt och att det händer nu, människor dör fortfarande på väg till Europa. På väg till Grekland, ett land där människor fortfarande kämpar för att överleva i vardagen, där inget är som det nyss var. Där det blivit tydligt för folket vad som kan hända när demokratin sätts ur spel, och vilken betydelse de statliga institutionerna har, eller bör ha.

Som helhet är Alexandras odyssé en välspelad, lättillgänglig och sevärd föreställning om stora och svåra frågor, även om den inte hinner gå djupet. Ett stort plus är den stora ensemblen som väl speglar det nya Europa och förankrar oss i verkligheten.

Men jag ser gärna att snudd på ”klassiska” skämt om sex som straff, att äldre kvinnor med makt är fula, och ordval som ”glädjeflicka” ses över. Många i publiken verkade uppskatta det absolut, men jag ser inte behovet av billiga poänger, Alexandras odyssé klarar sig bra utan.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.