Filmen Dröm vidare har premiär den sjuttonde mars men har redan blivit hyllad av kritiker.

Kvartett av kvinnor i vacker förortsmiljö

2017-02-10 | Victoria Machmudov padlock

KULTUR

Svenska långfilmsdebuten Dröm vidare beskrivs som en film om vänskap, lojalitet och klass och följer Mirja som avtjänat ett fängelsestraff och vars nya livsstil får tjejgänget att splittras. Filmen belönades med publikens pris för bästa nordiska film på Göteborgs filmfestival där den hade sin världspremiär. Feministiskt perspektiv träffade regissören Rojda Sekersöz.

Filmen Dröm vidare har biopremiär 17 mars. Rojda Sekersöz är verksam inom spoken word-nätverket Revolution Poetry och har tidigare studerat vid Stockholms dramatiska högskola. Härnäst spelar hon in en radioteater som har premiär i höst.

Vad har varit de bästa och de sämsta reaktionerna du fått hittills i samband med visningarna?

– De sämsta reaktionerna tror jag dröjer lite innan de kommer fram. De bästa har väl varit att folk blir berörda. Jag har suttit i salongen och hört vad folk reagerar på.


Varför valde du att göra en coming of age-film om vuxna kvinnor?

– För jag tycker ofta att när man får se berättelser om kvinnor, att de antingen är tonåringar som gör revolt eller mammor. De får aldrig bara förhålla sig till sig själva och varandra, till andra kvinnor i vänskapsrelationer. Så jag tyckte att det var väldigt viktigt att de skulle vara 20+, vuxna, och ändå ha den typen av problematik som man har när man är vuxen: ”Vem vill jag vara? Vem är jag? Vad får jag vara?”


Den här är något så ovanligt som en film som är både regisserad och producerad av kvinnor och huvudrollskaraktärerna är även de kvinnor. Hur blev det så och hur har det påverkat produktionen?

– Jag har alltid jobbat med ganska mycket kvinnor. Hur det blev så var väl bara att vi ville jobba med de bästa och de bästa för det här projektet råkade vara kvinnor. Så det fanns ingen tanke om att vi skulle göra en helt ”kvinnlig” film. Det var ingen ställning vi tog på det sättet utan det växte fram. Kompositören är kvinna, klipparna…

– Det här är min långfilmsdebut så jag vet inte hur det är att jobba med män i långfilm, fortsätter hon och skrattar till.


När jag såg filmen tänkte jag på Girlhood av Céline Sciamma. Den utspelar sig också i en förortsmiljö bland ett tjejgäng. Var det en inspiration?

– Den enda egentliga referensen och inspirationsfilmen vi hade rent visuellt var Medan vi faller, en annan fransk film, men jag förstod att den säkert skulle jämföras med Girlhood och Fish Tank – som jag också fått höra – och jag tror att det beror på att vi får se så få kvinnor i film att när vi får se en till film om kvinnlig vänskap så är det dem som man refererar till för att de är de som finns.


Funderade du mycket kring representation när du arbetade med filmen?

– Nä, det gjorde jag inte. Jag ville ha de bästa skådespelarna för de här karaktärerna och det var de här som var det. Alla har ganska neutrala namn i manus, de skulle kunna se ut hur som helst egentligen förutom Mirja som ska ha något finskt påbrå.


Jag tänker även kring representation av förorten som kanske inte är en miljö man ser så ofta inom svensk film.

– Allt man gör är val så jag tänkte ju på vilka typer av bilder jag ville visa och vad jag är intresserad av och jag var väldigt intresserad av det ur mitt perspektiv, vackra, och ville ha ögongodis. Så jag letade efter mitt ögongodis i de miljöerna och för mig var naturen en väldigt självklar del.

– Till exempel så var valet av gatumålningar medvetet. Ofta när vi får se berättelser utspelas i olika förorter väljer vi att visa betongen och graffitin. Det finns, men det finns annat också, som de målningar vi visar, natur och en massa annat.


Vad var din ingång till filmskapandet?

– Jag höll på med skådespeleri och skrivande så det är min ingång. Jag började skriva väldigt tidigt och spela teater men jag är inte en så stor filmkonsument egentligen. Jag tycker om att få vara med i hela kedjan av filmskapandet och mötet med publiken, att veta att den här filmen kommer att kunna ha ett eget liv och att jag inte fysiskt behöver vara där. En berättelse kan få vandra själv så det tycker jag är väldigt spännande med film, det är ett så himla starkt medel att kommunicera med, att påverka människor med. Den största drivkraften för mig är att jag vill prata med människor. Det är nog därför jag gör film.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.