Soraya Post (Fi) är ledamot i EU-parlamentet i Bryssel.

Med en bred koalition av minoriteter blir vi majoritet

2017-02-07 | Soraya Post padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”80 miljoner EU-medborgare lever med funktionsvariationer. Och många av dem, inte minst kvinnor och unga pojkar, är helt utlämnade inför de vardagliga hot om våld och övergrepp som lamslår deras liv”, skriver EU-parlamentariker Soraya Post (Fi) och uppmanar till en bred koalition av minoriteter.

Soraya Post är EU-parlamentariker för Feministiskt initiativ och återkommande EU-krönikör i Feministiskt perspektiv.

Varje morgon när hon vaknar ställer hon sig frågan om hon ska gå fri från övergrepp i dag. Eller inte.

För en vecka sedan satt jag och lyssnade på vittnesmål från kvinnor med funktionsvariationer. En av de förmodligen mest utsatta grupperna vad gäller våld i hemmet och/eller nära relationer.

Jag hade kallat företrädare för civilsamhället runt om i Europa, politiker och tjänstemän inom EU-maskineriet, till en hearing i Europaparlamentet om våld som drabbar personer med funktionsvariationer. Den första i sitt slag.

Det här våldet pratar vi nämligen inte om. Inte ens i den feministiska rörelsen. Vi vet mycket lite om omfattningen, annat än att den är förfärande stor. Det är skralt med studier och ännu mindre utrymme får den här frågan i det offentliga samtalet. Det borde vara en fråga som toppar den säkerhetspolitiska agendan, men där får bara de stora grabbarna och deras vapenfetischism plats.

80 miljoner EU-medborgare lever med funktionsvariationer. Och många av dem, inte minst kvinnor och unga pojkar, är helt utlämnade inför de vardagliga hot om våld och övergrepp som lamslår deras liv.

Jag fick upp ögonen för hur utsatt man kan vara för den särskilt subtila form av våld som drabbar den här gruppen när jag jobbade på Västra Götalandsregionens MR-kansli. Där berättades det för mig om en synskadad kvinna som levde tillsammans med en man, som varje vecka möblerade om i parets gemensamma hem. Plötsligt kunde kvinnan snubbla över en pall som maken blockerat ingången till vardagsrummet med. Och slå sig sönder och samman.

På vår hearing i Europaparlamentet satt företrädare för fantastiska civilsamhällesorganisationer som We rise again, Disabled Survivors Unite, Tabú och Sisters of Frida och vittnade om en liknande terror i vardagen. Inte nog med att du av nödvändighet hela tiden får din personliga sfär invaderad, det kan när som helst bli betydligt värre än så. Det kan vara din personliga assistent, färdtjänstchauffören, en anhörig eller någon i personalen på ditt gruppboende. En annan boende. Du går aldrig säker.

Men samtidigt som jag lyssnade till de här överlevarnas vidriga erfarenheter upplevde jag en sådan styrka och kämpaglöd i rummet. De här funkisaktivisterna är en förbannat viktig kraft i arbetet för mänskliga rättigheter. De tänker intersektionellt och de vill samarbeta med andra. Men inte ens den feministiska rörelsen har varit särskilt duktig på att plocka upp handsken, på att inkludera och samverka.

Jag hoppas att vår hearing i Bryssel kan innebära startskottet på ett närmande mellan den breda feministiska rörelsen och alla människorättsaktivister som slåss för personer med funktionsvariationer och deras rättigheter. Och jag vill verkligen uppmana alla feminister som läser detta att skärskåda sig själva och – om analysen ger för handen att vi varit för dåliga på att inkludera alla – lova oss själva att bli bättre i framtiden. Om vi bara bygger en tillräckligt bred koalition av minoriteter är vi snart i majoritet.