Birgit Vanderbekes hyllade roman Musselmiddag har först nu översatts till svenska.

Vanderbekes humor klär av patriarkatets brutalitet

2017-02-03 | Anna Remmets padlock

KULTUR

När den tyska romanen Musselmiddag ges ut på svenska tjugosex år efter att den först gavs ut kallas den en feministisk klassiker. Anna Remmets har intervjuat Birgit Vanderbeke, författaren bakom romanen som tar sin början i en helt vanlig middag för att långsamt öppna upp en sanning om patriarkatets brutalitet.

Den tyska författaren Birgit Vanderbeke debuterade 1990 med kortromanen Musselmiddag (Das Muschelessen). I slutet av 2016 gavs boken för första gången ut på svenska, på Bakhåll förlag.

Den tyska författaren Birgit Vanderbeke, född 1956, kom 1990 ut med romanen Musselmiddag. När den nu ges ut på svenska tjugosex år senare kallas den en feministisk klassiker. Berättelsen börjar med vad som först ter sig som en ordinär scen i en borgerlig kärnfamilj i Västtyskland. Modern förbereder musslor (som hon egentligen inte gillar) för att fira den hemväntade faderns befordran.

Ett krypande obehag vilar dock över scenen och när fadern inte kommer förväntar sig läsaren att detta obehag ska explodera i oro. Istället frågar dottern i familjen vad det egentligen skulle göra om han inte alls kom hem, och ur detta abrupta uttalande rullar Vanderbeke ut en rapp men brutal berättelse om patriarkalt, stundtals sadistiskt, tyranni.

Birgit Vanderbeke bekräftar att hon ville överraska läsaren med den plötsliga vändningen. ”Jag ville fånga upp början av en revolution som råkar ha samma form och samma våldsamhet som en lavin, vilken också ofta utlöses av små faktorer.”

Vidden av terrorn som den tillsynes lyckade familjen lever i öppnar sig, efter det initialt brutala avslöjandet, gradvis, som en musslas skal när den ännu lever. Beskrivningen av musslor tar relativt stor plats i texten. De är festmat som samtidigt äcklar och, åtminstone hos dottern, väcker medömkan när de ännu levande kokas och ger ifrån sig märkliga ljud.


Finns det något särskilt skäl till att du valde denna maträtt och detta djur?

– En dag, när jag lagade musslor, var min vän Susanna på besök, berättar Vanderbeke. Hon hade aldrig ätit eller tillagat musslor förut, och när musslorna var färdiga att kokas så gjorde de det där ljudet. Jag var van vid det eftersom jag ofta lagade musslor, men när Susanne hörde det så blev hon helt vettskrämd. Det var fröet, inte till min novell men till ”musselmetaforen”. 

Kanske ser dottern i romanen sig själv i musslan. Hon, brodern och modern delar dess utsatthet och är lika instängda i det fängelse fadern skapat i kärnfamiljen som musslan är i sitt skal, men utan det skydd som musselskalet erbjuder sin invånare. 


Patriarkatet sammanlänkat med andra förtryck

Musselmiddag, utgiven året efter Berlinmurens fall, har också lästs som en politisk kommentar till det politiska förtryck som DDR-regimen förknippas med. Birgit Vanderbeke säger dock att hon själv inte avsåg att kommentera den politiska situationen i det delade Tyskland. Den här fadern har redan levt i Västtyskland en ganska lång tid.

– Jag tror till och med att den sorts förtryck åtminstone är tyskt i allmänhet, kanske globalt. Boken var otroligt framgångsrik i Spanien, Italien och Frankrike och även i Storbritannien, där de också verkar ha fäder.

Jag frågar om hon upplever att i stort sett alla böcker skrivna av tyska författare vid tiden före och kring Berlinmurens fall slentrianmässigt har tolkats som allegorier över den politiska situationen och att författarskap och texter därmed reducerats.

– Förra året lästes bokstavligt talat varenda litterär produktion som texter om den så kallade ”flyktingkrisen”. Om man inte skrev om kriget i Syrien, då var det svårt att bli publicerad, svarar hon.

Hon beskriver syrligt den tyska offentligheten som ganska enkelspårigt upptagen av händelser som berör Tyskland. När muren öppnades fanns det, menar Vanderbeke, inte plats för andra ämnen än den återförening som enligt hennes synsätt ändå var illusorisk. Däremot ville hon visa hur patriarkatet, vars brutalitet är bokens smärtpunkt och röda tråd, hänger ihop med och speglar även andra förtryck.


Är kärnfamiljen i vårt patriarkala samhälle i sig själv totalitär, en institution som per definition är förtryckande?

– Det var det jag frågade mig själv för 25 år sen. I dag frågar jag mig om demokratiska samhällen tenderar att skifta till totalitarism. Om det finns någonting i själva det demokratiska systemet som leder till totalitära former. Och jag vet inte.


Att förstå det globala vansinnet

Med porträttet av fadern har Vanderbeke skapat en karaktär som både framstår som groteskt ondskefull och grått medelmåttig. Han är en skräckinjagande patriarkal tyrann som utdelar fysiska och psykiska bestraffningar och konstant hotar med att den i familjen som går honom emot ska få ”lära känna” honom (vilket innebär att lära känna hans kapacitet till grymhet). Samtidigt är han skildrad med komisk fingertoppskänsla i sitt komplexfyllda uppåtsträvande som bland annat gör att han regelbundet tvingar sig själv att ta med familjen (som han skäms över) på opera eftersom det är något som förväntas av en tjänsteman av hans rang.

Jag frågar om fadern var en svår karaktär att skriva, och om det var svårt att kombinera humorn med brutaliteten i hans handlingar. Vanderbeke svarar att det inte alls var svårt.

– Jag är övertygad om att humor – både i livet och i skrivandet – är den enda pålitliga följeslagaren när man ställs inför brutalitet: vardagsbrutalitet, likgiltighet och kyla, men också det globala vansinne vi bevittnar utan avbrott sen mer än 20 år.

Det ”globala vansinne” hon syftar på är ”de få rikas krig mot resten av världen och mot jorden själv”, exploatering av jordens resurser i nyliberalismens namn och militära operationer som gör stater till ”failed states” och människor till flyktingar, allt i ”den västerländska demokratins” namn.

Faderns tydliga mindervärdeskomplex gör honom också till en tragisk karaktär. Vanderbeke låter en fattig uppväxt i Östtyskland skymta fram, och skildringen av faderns våldsamma sorg över sin döda mor är en av de små saker som gör honom mänsklig, om än inte mer sympatisk. Vanderbeke berättar att hon fick kritik när boken först publicerades för att fadern skulle vara alltför omänsklig, men att hon själv tycker att han har mänskliga drag.

Hur det än är med den saken så är faderns eventuella brist på mänsklighet knappast ett tecken på tillkortakommande i den litterära gestaltningen. Romanens perspektiv är ju dotterns, i vars liv fadern tornar upp sig och breder ut sig som en entydigt negativ gestalt, löjeväckande men farlig. För de som lever med det ständiga hotet om hans bestraffningar är kanske hans eventuella försonande egenskaper lika irrelevanta som kockens egenskaper är för musslan som just ska kokas levande.


Vet du varför han inte kom hem den kväll då berättelsen utspelar sig? Spelar det ens någon roll?

– Inte alls. Se på första sidan: den här kvällen... Oavsett vad det var som hände efter klockan tio så ändrades allt i livet för denna familj.


Skriver du på någonting just nu? Kan vi se fram emot mer av din penna?

– Jag är i den mest knepiga fasen i mitt skrivande. Jag kallar den det kritiska ögonblicket när jag ska börja att faktiskt skriva ner min text... alltid ’imorgon’. Men den ska vara skriven i slutet på februari.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.