Margaret Gärding gick 2014 med i Feministiskt initiativ, Fi, och stod som partiets andranamn på listan över kandidater i EU-valet.

Mamma levde som hon lärde

2017-01-31 | Cecilia Gärding padlock 1

FEMINISM

”Här skulle hon gå om sin sjuksköterskeutbildning och fick inte ens tillgång till SFI som i Kramfors då var i sin linda. Det var då som allt började gå fel och hon fick möta ett annat monster i garderoben. Rasismen i Sverige”, skriver Cecilia Gärding i tredje och sista delen av sin essä om Margaret Gärdings liv och kamp.

Aktivisten och forskaren Margaret Gärding är död. Hennes kamp började i rasismens Sydafrika, och fortsatte i Sverige genom Afrosvenskarnas riksförbund och Feministiskt iniativ. I en personlig essä i tre delar berättar hennes dotter Cecilia Gärding om sin mammas liv och kamp för rättvisa.

Del 1: Mamma, en intellektuell rebell

Del 2: Mamma valde ljuset


RELATERADE ARTIKLAR:

2017-01-18 | En kämpe har gått bort

2014-04-28 | Margaret Gärding (Fi): "Vi vill skaka om"

Det är val, 2014. Förväntansfulla Fi:are och allmänhet har kommit för att lyssna på talarna i Umeå. Ljuset på scenen är inbjudande, mikrofonstativet är uppställt och alla börjar klappa händer. Det är vår mamma de väntar på.

Mamma fick förfrågan om att sättas på listan för EU-parlamentet för Fi innan valet och jag kommer ihåg hur mamma frågade mig om detta. Med tanke på att vår familj på min pappas sida alltid varit socialdemokrater hade jag ju mina åsikter. Men mamma tyckte det var något spännande och nytt med Fi, där det gick att få vara med om en ny rörelse i tiden, och jag höll med henne.

Hur det kom sig att hon inte tidigare snappats upp av Socialdemokraterna vet jag berodde på att S, likt de flesta etablerade partierna, inte var i takt med det förändrade Sveriges demografiska karta. Det framstod för mig som absurt att hon inte ombads bli politiskt aktiv, efter allt hon gjorde för den socialdemokratiska regeringens demokratisatsning i Sydafrika.

Mamma visste att många delade hennes besvikelse på att de som inte är helsvenska inte prisas för sina arbetsinsatser. Andra faktorer som diskriminering i arbetslivet och i det offentliga rummet blev vardagsmat. Därför fanns det sakfrågor där framförallt kvinnor med annan etnisk bakgrund kände sig åsidosatta och Fi blev en kanal där frustrationen kunde transformeras till en demokratisk kraft.


Rasismen, monstret i den svenska garderoben

Det är lätt att glömma att den antirasistiska kampen, även den politiska och inom akademin, inte är ett modernt fenomen. Snarare är det genom denna kamp, som fördes redan på 70-talet, som vår moderna antirasistiska rörelse ska förstås. Att jobba antirasistiskt hade också mamma gjort sedan 70-talet, främst ideellt. Hon var en av de första och starkaste rösterna, så fort hon landade i Sverige. Tyvärr var inte Sverige lika välkomnande som England.

Från att gå från ett toppjobb i Zaïre för Oxfam, en av Storbritanniens mest kända välgörenhetsorganisationer, med bidrag från den brittiska regeringen, var hon ingen i Sverige. Här skulle hon gå om sin sjuksköterskeutbildning och fick inte ens tillgång till SFI, som i Kramfors då var i sin linda. Det var då som allt började gå fel och hon fick möta ett annat monster i garderoben. Rasismen i Sverige.

Mamma berättade om en händelse på ett fik när mormor kom till Kramfors för att vara med oss på 1980-talet. Ett gäng berusade män började kalla vår mormor för z***narpack på grund hennes vackra långa hår. Då vår familj är blandad så fanns det kvinnor i släkten med mer vågigt än afrolockigt hår. Det var då som mamma också började inkludera situationen för romer i sina antirasistiska tal.

När hon väl började arbeta på Sandöskolan så mötte hon andra problem. Rasismen inom biståndsvärlden och mot utlandsfödda lärare gjorde sig gällande även där. Vi pratade därför ofta om diskriminering och rasism, och hur den bäst kunde bekämpas, under vår tonårstid. Hon mötte även, likt många andra utlandsfödda akademiker, diskriminering som försenade hennes doktorsavhandling på Umeå universitet.

När jag sedan utbildade mig som statsvetare och etnolog, blev jag själv mer medveten om den strukturella diskrimineringens problematik och hur systemfelet fungerade i praktiken genom mina C-uppsatser där mamma var mitt bästa bollplank. Hennes egen historia och kamp var grogrunden till mitt eget engagemang.

Jag skrev min C-uppsats i statsvetenskap, om skolans demokratiska uppdrag. Där kom jag fram till att den svenska skolan fortfarande fostrar demokratiska A- och B-lag där bristande tillgång till samhällskunskap i många yrkesförberedande linjer skapar ökad misstro till det demokratiska systemet. Jag skrev en C-uppsats i etnologi om bland annat faran med svenska 2 i högstadiet, då det har kraften att slå ut en hel generation av unga med annan etnisk bakgrund som har akademiska drömmar.

Dessa farhågor som jag varnade för, för tio år sedan när jag skrev dessa uppsatser, har i dag slagit in och mamma och jag diskuterade detta ofta. Det är min bild och var också mammas bild, att grunden till problemet är att vi i Sverige har köpt bilden av invandrare och nationella minoriteter som skapare av problem och som en kostnad, istället för att se dem som medmänniskor och som skapare av lösningar, innovationer och tillväxt.

Vi har valt att blunda för de systemiska processer som skapar segregation och skyller på offren för den politik som segregerar dem. Hur vi skulle lösa det tog upp många middagar och konversationer, så att bli politiskt aktiv inom Fi gav mamma en plattform att prata med fler om dessa lösningar.

Ett annat skäl till att Fi passade henne var att partiet också värnade om minoritetsfrågor utifrån sexuell läggning. Mamma var öppen för att värna om alla och även minoriteter inom en värld som hon bara för tio år sedan inte visste mycket om. Jag kom ihåg första gången som jag bjöd hem en homosexuell killkompis, som hade dålig kontakt med sin familj, på middag hos oss i Umeå. Trots att mamma inte visste mycket om homofobi så visste hon vad utsatthet och smärta var och deras samtal förändrade henne. Det räckte med den middagen för mamma att proklamera att hon nu hade adderat homosexuellas rättigheter på sin att göra-lista.


Kamp över nationsgränser mot afrofobi

Det var passande på många sätt att mamma tillfrågades om hon var intresserad av just EU. Hon var under denna tid mitt i en växande afroeuropeisk mobilisering och en av dem som redan ledde rörelsen. Trots att afrosvenska frågor under början av 2000-talet knappt fick gehör i vare sig media eller maktkorridorerna hemma i Sverige så fanns det en arena inom EU.

Jag fick själv möjlighet att bekanta mig med denna värld och bli en del av den på grund av de initiativ jag tog för afrosvenska ungdomsprojekt. Europeiska kommissionen hade tillsatt medel efter beslut med Afrikanska unionen (AU) 2007 för att unga afroeuropéer skulle få ökat inflytande och bättre levnadsvillkor och dessa satsningar började ge effekt. 2011 blev jag ambassadör för African diaspora youth network in Europe i Sverige och vi mobiliserade nu afro-europeiska ungdomar på ideell basis för att gemensamt möta den rasism, diskriminering och de hatbrott som började eskalera i Europa.

Mamma engagerade sig i de vuxnas sfär och blev Sveriges representant under AU-mötet för den afrikanska diasporans deklaration, som Sydafrika tog initiativet till. Mamma såg aktivt till att detta dokument skulle beröra hela diasporan även i andra delar än Europa och USA samt värnade om att även blandade med vita föräldrar skulle anammas i gemenskapen.

Detta berodde inte bara på oss barn. Det berodde på att mamma också var europé och själv ett barn med blandad bakgrund. Hon var zulu, skotte och engelsk och stolt över detta arv. Hon var frukten av den komplexa, koloniala historien som präglade Sydafrika. Hon berättade med värme om både sin skotska morfar och zuluprinsessa till mormor – att de också var rebeller under en tid där dessa kärleksrelationer inte skulle accepteras. För mig blev de en alternativ sagoromans som jag aldrig fick läsa om i prinsessböckerna. Hon blev sedan ordförande för den första satsningen att förena afrosvenska föreningar, signerad den sydafrikanska ambassaden, och senare ordförande för Afrosvenskarnas riksförbund under en tid.

Det var nog inte så konstigt att jag gick i mammas fotspår då jag också såg min styrka inom den kulturella sfären, tillsammans med min bror. Jag tog min pol mag-examen med inriktning på integrationsfrågor och efter jobb som politisk sakkunnig på justitiedepartementet 2006, arbetade jag för Afrosvenskarnas riksförbund. Där skapade jag, med min bror och 25 unga afrosvenskar boken Afrosvensk i det nya Sverige, operan Folkoperan Remixed mot afrofobi samt senare filmen Vi är som apelsiner mot hatbrott mot afrosvenskar.

Mamma var en fundamentalt viktig del i alla dessa verk. Hon påminde oss om vikten av våra afrikanska rötter och vikten av att skapa för att stärka andra. När vi tvekade, pushade hon på och påminde oss om att vi kunde göra vad som helst. Och vi trodde henne. När vi blev hotade av nazister så stärkte hon oss i kampen. När vissa afrosvenskar inte kunde förstå varför vi var så engagerade som såg så ljusa ut påminde hon oss om att kampen mot rasismen var allas rätt med afrikanska rötter. Hon visste att vi var en minoritet i minoriteten som också drabbades hårt.

Under 2015 och 2016 startade vi African Diaspora Institute där vi bestämde oss för att skriva en rapport om afrosvenskars livsvillkor i Umeå utifrån femtio berättelser. Denna rapport kommer att presenteras i maj 2017 i hennes minne och är den första i sitt slag i Sverige.


Internationellt pris till Margaret Gärdings minne

Mammas engagemang uppmärksammades också av katolska kyrkan där hon aktivt deltog i samlade insatser mot rasism och fattigdom i Sverige. Det ledde till att hon 2011 blev inbjuden till Rom för att träffa förra påven och delta under katolska kyrkans fredskonferens som inkluderade en omskrivning av The social teachings of the church. Något som sker vart femtionde år och som präglar katolska kyrkans värderingar i arbetet mot fattigdom och rasism.

Jag fick äran att följa med henne, och den resan var en av de lyckligaste vi gjorde tillsammans. Våren 2016 reste hon inbjuden av FN som talare för Commission on the Status of Women (CSW), FN:s Kvinnokommission. En hjärtefråga för mamma var kvinnors hälsa och arbetet mot våld mot kvinnor, vilket också var huvudtemat i hennes tal.

Hennes kompetens gjorde att en inbjudan kom per email från Obamaadministrationens filial under hösten 2016, för att delta i Washington i utvecklingen av det amerikanska biståndet till Afrika. Tyvärr var hon tvungen att tacka nej på grund av sin sjukdom. Många har frågat mig varför mamma inte pratade om att hon blev sjuk, men mamma tyckte att detta var hennes ensak.

Det många inte vet var att mamma var väldigt privat samtidigt som hon var en omtyckt och offentlig person, speciellt i hennes hemstad Umeå och i Västerbotten. När hon inte kom in i EU-parlamentet fick hon ändå veta att hon fick mest personvalsröster i länet. Det säger något om hur tillgänglig för alla hon var, men också om hur älskad hon var, trots den diskriminering hon mötte i arbetslivet och under kampanjen.

Mamma levde som hon lärde och förväntade sig det av oss också. Därför har vi barn bestämt att upprätta Margaret Gärding-priset, eller The Margaret Gärding Memorial Award, i hennes minne. Det priset ska gå till en person som vi anser verkar i hennes anda och tanken är att detta är ett internationellt pris då hon i slutändan var en världsmedborgare mer än något annat. Det vi alla kan göra i dag är att göra henne stolt och påminna världen om alla goda ting denna underbara älskade kvinna gjorde för de utan en röst. Det är så vi kan vårda hennes minne.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Jan. 31, 2017, 12:58 p.m. - Maria Jara de Corina

En kärleksförklaring som rör mig. Jag skulle vilja veta på vilket sätt tycker författaren att Sv 2 är diskriminerande?

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.