Skamkidsen är nyliberalismens våta dröm

2017-01-13 | Felicia Mulinari padlock

KULTUR

”Ungdomarna i Skam blir det perfekta nyliberala subjektet: historielösa och med ett gränslöst kapital kan de lägga all sin energi på sina jag. De flesta av oss har – tack och lov tänker jag efter att jag har tittat på serien – inte så mycket tid och energi att leva ut vår narcissism.” Felicia Mulinari har också fastnat för den norska ungdomsserien Skam. Men hon känner inte igen sig.

Skam är en norsk webbaserad dramaserie om gymnasieungdomar på Hartvig Nissens skole på västkanten i Norges huvudstad Oslo. Serien är producerad av NRKP3 och sänds på seriens hemsida, skam.p3.no, med nya klipp eller andra uppdateringar varje dag som sätts ihop till ett avsnitt varje fredag.

Serien vann fem priser under Gullruten 2016: Bästa TV-drama, Bästa nya programserie och Årets nyskapning, samt priser för Bästa klipp TV-drama (Ida Vennerød Kolstø) och Årets innovation (Julie Andem och Mari Magnus).

Sveriges Television köpte in serien under 2016, och de tre första säsongerna har publicerats på internettjänsten SVT Play. Den fjärde säsongen planeras att sändas på norsk tv under våren 2017.

Nej, jag har inte svårt för Skam på grund av den pubertala nostalgin. Att vi narcissistiskt vältrar oss i minnen av en förmodad ungdom, som de flesta av oss antagligen inte har haft, istället för att drömma om framtiden är ett tecken i tiden och inte något vi kan anklaga Skam för. Inte heller är jag skeptisk till den romantiska genre som den skriver in sig i. Första och andra säsongens kärlekshistoria var, även med populärkulturens mått mätt, otroligt fantasilös (vit hetero rik person möter annan vit hetero rik person). Tredje säsongens skildring av ung bögkärlek, där homofobin och fördomar om psykisk ohälsa blir hinder som karaktärerna måste överkomma, kompenserar dock för de första två romansernas feghet.

Inte den första ungdomsserien

Vad som utmärker Skam, till skillnad från andra ungdomsserier jag älskat och konsumerat är inte berättelsen eller genren. Amerikanska storsäljaren OC skildrade också patriarkala övergrepp, homofobi, missbruk och kärlek inom ramen för överklassens ungdomsvärld, utan att för den skull bli tagen på allvar som något annat än skräp eller masskultur. Bredvid de amerikanska stereotypa (men fantastiska) sagorna om skolgården växte jag också upp med den svenska filmkamerans något moralistiska men underbara interventioner. Genom En kniv i mitt hjärta, Vinterviken, Fucking Åmål och Hammarkullen lärde jag mig att kärlek kunde korsa klass, rasism och normalitetsgränser. Men också att det fanns gränser. Och vad det kostade att kliva över dem.

Jag älskar filmkärlek. Jag älskar filmens metoder för att klippa och klistra ihop kärleken, hur den effektiviserar och highlightar, förlänger emotionella tystnader och förkortar banaliteter, endast tv serierna kan med denna tekniska magi få mig att glömma tindermarknaden och mina halvdana försök till vardagsromantik. Detta filmarbete är också en av Skams stora styrkor, klippandet, filmandet och ljussättningen förvandlar serien från en ”vanlig ungdomsserie” till ett välgjort drama. Att en ungdomsserie rent filmiskt blir tagen så seriöst är på många sätt unikt med Skam och utifrån det kriteriet förtjänar också serien all den uppmärksamhet den har fått.

Barn i historielöshetens tid

Det andra som sticker ut med Skam är det historielösa liv som ungdomarna lever. För medan klassiska romantiska berättelser om ungdom – från old school Romeo och Julia till 90-talets Vinterviken, förhåller sig till familj, bakgrund, och därmed maktsystemet som ungdomen är formad av och instängd i, är det intressant att alla karaktärer i Skam som vi får komma nära lever med enorma avstånd från sin familj. Evas mamma jobbar i någon annan stad, Noora har flyttat hemifrån, Isak och William med. Det ensamma livet hade kunnat vara själva utgångspunkten för berättelsen, har barnen blivit lämnade, eller har de övergett? Men istället för att denna skevhet utvecklas verkar den fungera som en nödlösning från regissören för att slippa hantera kidsens familjer och bakgrundshistoria.

Ungdomarna i Skam blir det perfekta nyliberala subjektet: historielösa och med ett gränslöst kapital kan de lägga all sin energi på sina jag. De flesta av oss har – tack och lov tänker jag efter att jag har tittat på serien – inte så mycket tid och energi att leva ut vår narcissism. Vår ungdom var kanske fylld med en annan dubbelhet: skuld och frigörelse, historia och framtid. Ändå ska vi spegla oss och känna igen oss, som om det var en generationsfråga och inte en klassverklighet; att vissa människor kan ägna all sin känslomässiga energi åt fester och killar.

Den tredje säsongen av skam- som utmanar homofobi och stereotyper om psykisk ohälsa är helt klart den bästa, menar Felicia Mulinari.

Visst är det vackert att en serie tar ungdomen på allvar. Inte minst i tredje säsongen, som (fortfarande!) är en av få tv-berättelser om ung bögkärlek där killarna får ha en personlighet som inte bara är att de är bögar. Den tredje säsongen är både berättarmässigt och politiskt den mest intressanta. Här trotsas homofobin, här anas en familjehistoria, här utmanas stereotyper om psykiskt sjuka, och här tvingas den romantiska kärleken att omförhandlas till en närvarande relation. Tredje säsongen är en utveckling. Men trots det, mer än ungdom handlar Skam om individualitet. Här återskapas den nyliberala och västerländska fantasin om 16-åringar som ett tabula rasa, tomma papper redo att fyllas med skam och inte (riktiga) människor som sedan länge bearbetat trauman av krig, fattigdom, ensamhet och sjukdom, eller om inte allt det där, i alla fall deras egna föräldrar.

Det går att säga mycket om Skam och mycket har redan sagts. Om kvinnor som endast pratar om män. Om hur den smala och svala feminitetet som vanligt hyllas, inte bara som vacker utan också som intelligent. Medan tjocka och beslöjade kvinnor humoriseras eller mystifieras. Det är inget nytt i tv-seriernas värld, varken något som får mig att bli provocerad eller imponerad. Att den hyllas som en feministisk serie känns märkligt. Från Kitty-serierna till Systrar i jeans, populärkulturens ”systerskap” återskapar femininet och låter den samtidigt få existera. Det är skönt att kvinnor får finnas, men progressivt är väl ändå att ta i, i alla fall hoppas jag att kulturen har mer att erbjuda än bara vår rena existens.

En poetisk populärkultur

Ändå, trots all kritik, är jag en av alla som strecktittat på tre säsonger under jullovet. Långsamheten i tv-serien – den poetiska utdragningen i varje dialog, gör att Skam blir outhärdligt dramatisk och fantastisk för oss som vill glömma vintervardagen. Jag bryr mig egentligen inte hur det går för karaktärerna, men det är underbart att befinna mig i deras hyperindividualistiska melodramatiska tillstånd. Nej jag känner inte igen mig. Nej det får mig inte att minnas precis hur det var. Aldrig har världen känts så mycket på låtsas, som i den ensamheten där ungdom och individualitet är det enda som finns.