Carmen Blanco Valer är lärare på Färnebo folkhögskola.

Synen på Castro i nord och syd speglar global maktordning

2017-01-10 | Carmen Blanco Valer padlock 3

FEMINISM

Reaktionerna på Fidel Castros död har varit polariserade – sorg och glädje, hyllningar och kritik. Carmen Blanco Valer, global rättviseaktivist, antikolonialist och feminist, beskriver i en essä en personlighet som har präglat den moderna historien, inte minst i Latinamerika, på gott och ont.

Sedan Fidel Castros död har sociala medier flödat av kommentarer kring Castro med kategoriska påståenden om det kubanska samhället. Länkar och inlägg som nått mig från Latinamerika och latinamerikaner i Sverige skiljer sig från de som delas av svenska vänner och bekanta. Bland de senare har, med få undantag, även folk med engagemang för rättvisa, ekonomisk demokrati och – inte minst – kvinnors rättigheter, frossat i kategoriska och onyanserade fördömanden av Castro och den kubanska processen.

Jag vågar gissa att få av dessa skribenter engagerade sig i att ta upp rättvise-, demokrati- och jämställdhetsaspekter i samband den saudiska kungens död förra året, för att nämna ett exempel. Detta trots att Sverige har betydligt mer kontroversiella relationer med Saudiarabien än med Kuba. Däremot berörde dödsfallet tydligen både kungen och näringslivsminister Mikael Damberg, som åkte dit som budbärare för kondoleanser. Sveriges lojalitet med Saudiarabien blev ännu mer uppenbar nyligen när statsministern för den ”feministiska regeringen” besökte landet och sedan försökte beskriva jämställdhetssituationen där i förmildrande ordalag. Detta i ett land där kvinnor inte får resa själva eller beblanda sig med män i offentliga rum.

Värnandet om demokrati och jämställdhet tycks vara starkt kopplat till svenska ekonomiska intressen. Ju mer som finns att tjäna på relationer till ett land desto svalare tycks intresset för demokratin vara.

Mot den bakgrunden ser jag de kategoriska påståenden om Kuba som dominerat såväl mainstream-medier som sociala medier, men även bristen på intresse från den ”feministiska regeringen” – och tvärsäkra tyckare som inte ens kan placera landet geografiskt – för områden där Kuba är förebild. Min erfarenhet är att många vuxna i Sverige har svårt att skilja mellan Central-, Syd-, och Nordamerika och att ännu fler har svårt att placera Karibien på kartan samt envisas med att använda den felaktiga koloniala benämningen ”Västindien”.

Benämningen har bitit sig fast bland svenskar som en kvarleva av europeisk kolonialnostalgi och en önskan att behålla namnen från de koloniala ”glansdagarna”, då plundringen av den amerikanska kontinenten banade väg för Europas ekonomiska blomstring och kapitalismens framväxt. Därför ser jag paralleller till den enkelspåriga synen på Kuba som symbol för allt man vill ta avstånd från bland många här i Sverige. Detta oavsett vad FN:s statistik som avspeglar olika rättigheter visar.

Jag råkade födas 1959, samma år som den kubanska revolutionen, i en familj som följt processen på nära håll, i den världsdel där Kuba ligger. En världsdel som sedan fem sekler tillbaka invaderats, koloniserats och plundrats och där de flesta länder än i dag lider av extremt orättvis resursfördelning – ett kolonialt, rasistiskt och extremt patriarkalt arv.

Som envis global rättviseaktivist, antikolonialist och feminist tänker jag simma motströms och tillföra avkoloniserande och feministiska underifrånperspektiv på Kuba. Perspektiv som delvis delas av miljoner människor i Latinamerika, av de invaderade och besegrade urfolksättlingar, afroättlingar samt fattiga mestiser och vita som bär andras välfärd på sina axlar. Perspektiv som även, enligt min bedömning, delas av en majoritet av de över 100 000 latinamerikaner som lever i Sverige och upplevt sig djupt kränkta av den nuvarande regeringens hantering av Castros dödsfall.

Självklart skiljer sig dessa perspektiv diametralt från de som är dominerande bland de ekonomiska makteliterna i Latinamerika. Detta eftersom perspektiv inte formas i ett vakuum utan i högsta grad av betraktarens plats inom maktstrukturer baserade på klass, kön, etnicitet och andra, även när de påstås vara ”objektiva” eller ”neutrala”. Jag påstår alltså inte att mina perspektiv är ”neutrala”, utan positionerade framför allt inom den koloniala och globala maktordningens pyramid. I denna pyramid har ett fåtal getts tolkningsföreträde över världen och därmed rätten att fastslå egna tolkningar som ”sanningar”. Samtidigt har stora delar av mänskligheten aldrig haft möjlighet att dela med sig av sina perspektiv på vad till exempel ”demokrati” är.

Kubas namn härstammar från tainofolkets språk. Tainofolket var ett av de folk som drabbades först av den europeiska invasionen 1492. Inom loppet av hundra år hade de så gott som förintats. På grund av arbetskraftsbristen som befolkningsminskningen ledde till satsade kolonialmakterna på människohandel. Detta kom att drabba den afrikanska kontinenten vars folk förslavades, kidnappades och avhumaniserades. På så sätt har Kubas befolkning formats av överlevande urfolk, kidnappade afrikaner och européer. Liksom på andra koloniserade platser utsattes folk och natur för exploatering i den kristna guden och spanska kronans namn, rättfärdigad av rasism, samtidigt som europeiska patriarkala strukturer etablerades.

Sverige hade en mer fördelaktig position än Kuba i det skamliga kapitel av mänsklighetens historia som kolonialismen innebar. Förutom att Sverige gynnades ekonomiskt genom att leverera kättingar, bojor och andra järnredskap som användes i människohandeln, försökte landet skaffa sig ytterligare fördelar genom att bli kolonialmakt. Därför ”köptes” bestulen mark, nämligen den karibiska ön Saint Barthelemy, av en annan kolonialmakt – Frankrike – och stannade i svensk ägo 1784 till 1878.

Kubas samtidshistoria har fortlöpt med nära koppling till USA. 1958 hade ön, som knappt är så stor som en fjärde del av Sveriges yta – under den korta tiden som republik sedan kolonialmakten Spanien lämnat ön – redan hunnit utsättas för tre olika militära invasioner och interventioner från USA. Detta som konsekvens av Monroedoktrinen, en politik fastslagen av USA:s president James Monroe 1823, och som innebar egenmäktiga anspråk på Latinamerika.

Det var inte bara Kuba som angreps av nationen i norr. Totalt har USA kränkt de latinamerikanska och karibiska ländernas suveränitet minst fyrtio gånger, och varje gång i samband med att ett land värnade om sin egen befolknings intressen och ville gå sin egen väg. Parallellt med att USA:s aggressiva epok gentemot Latinamerika inklusive Kuba inleddes, drog Sverige fördel av USA:s generösa invandringspolitik. Mark beslagtogs från urfolken med våld och erbjöds gratis till svenskar och andra européer som var beredda att bosätta sig i det ”glesbefolkade” – eller snarare systematiskt och med våld avfolkade – inlandet i USA.

1952 kom diktatorn Fulgencio Batista till makten på Kuba genom en statskupp. Under hans styre omvandlades ön mer eller mindre till en USA-koloni. Förutom att öns naturresurser utnyttjades genom till exempel monokultur där sockerrör och tobak ersatte livsmedelsodling, blev Kuba även säte för omfattande kasino- och bordellverksamhet. De kubanska kvinnornas och hbt-personernas utsatthet gagnade inte bara rika amerikanska mäns lustar, utan även mindre rika, bland dem sjömän från fjärran. Något som den svenska skalden Evert Taube skildrar i den prostitutionsromantiserande sångtexten: ”Flickan i Havanna stänger dörren av cederträ. Sjömannen är inne, flickan på hans knä. Vill du bli mitt hjärtas kung? Har du pengar i din pung?”.

Det som drabbade Kuba fram till revolutionen 1959 påminner om dagens Thailand, omtyckt resmål för svenskar med liknande exploatering av kvinnor, hbt-personer och barn. Trots dessa nära band mellan Sverige och Thailand, väckte inte den thailändska kungens död förra året lika stor intresse som Castros död nu. Konstigare ändå är att inte så många i Sverige tycks vara bekymrade över bristen på demokrati i Thailand, såsom de är när det gäller Kuba.

Sedan 2014 styrs Thailand av en militär som kom till makten genom en kupp, precis som diktatorn Batista på Kuba på 50-talet. Trots detta tycks landets styrelseskick ointressant för Sverige så länge som folk härifrån – inklusive sektorer inom landets arbetarklass – kan njuta av ”vita sandstränder, turkost vatten och ett gästvänligt folk”. Det är så som Thailand brukar beskrivas i turistkatalogerna men dessvärre döljer ordet ”gästvänlighet” det faktum att lokalbefolkningens främsta uppgift är att tillfredsställa de rika länders behov och lustar, inklusive pedofili.

Det var alltså diktatorn Batistas maktmissbruk och USA:s exploatering av Kubas naturrikedomar samt kränkande behandling av det kubanska folket som utlöste upproret som störtade honom och var startskottet för den revolutionära process som drivits på Kuba under 57 år. Därför såg många av de exploaterade och förtryckta i Latinamerika och Karibien hopp i denna historiska händelse, som visade att även ett litet land kunde sätta stopp för USA:s översitteri och maktmissbruk.

Endast fem månader efter att upproret segrat tillkännagavs en lag om jordreform som gav fattiga småbrukare markrättigheter. Regionens fattiga småbrukare som under sekler kämpat för rättvis omfördelning av jorden fick ny inspiration. Den första personen som fick markrättighetsdokument på Kuba var en svart småbrukarkvinna som migrerat från Haiti i brist på mark där. En viktig symbolisk gest och feministisk, antirasistisk handling i en region där där afroättlingar finns längst ner i samhällspyramiden och kvinnor är överrepresenterade bland de som brukar jorden, men fortfarande inte har självklar rätt till mark än i dag. Tendensen är snarare landgrabbing och jordkoncentration i allt färre företags händer för att tillfredsställa behoven i det rika nord. I ”demokratin” Paraguay ägs hela 85 procent av den brukbara jorden av endast två procent av befolkningen.

Kuba inspirerade även unga radikala studenter och arbetare. Motståndsrörelser växte fram i land efter land under hela 60-, 70- och början av 80-talet. De försökte kopiera den kubanska modellen utifrån fokusteorin, som går ut på att en grupp startar ett uppror som de förtryckta folkmassorna sedan ska följa. Svår modell för den som vill nå varaktiga och demokratiskt förankrade sociala förändringar. Dessutom missade dessa grupper att samhällsförändringar kan inspirera, men inte går att kopiera. Varje samhälle har sin egen sammansättning av historiska, kulturella och andra faktorer som kräver att varje specifik plats måste skapa sin egen väg till befrielse och förändringar.

Denna våg av Kubainspirerade unga följare hade en övertro på att sociala konflikter går att lösa militärt, något som skulle ha ödesdigra resultat. Rättviseengagerade ungdomar satsade sina liv i en gerillakamp som även skördade många andras liv. Tillsammans med makteliterna i de olika länderna satte USA gerillabekämpningen högst på agendan och ville till varje pris hindra ”nya Kuba” i regionen.

Förföljelserna och förtrycket intensifierades i kalla krigets spår, inte bara mot de väpnade grupperna, utan mot alla organiserade rättviserörelser som krävde samhällsförändringar och mänskliga rättigheter. I land efter land krossades de väpnade grupperna. De som deltagit i dessa samt många andra fängslades, torterades, mördades eller var tvungna att fly.

Den patriarkala kulturen synliggjorde gerillamännen. Romantiken kring dessa beväpnade män bejakade även en viss typ av maskulinitet inom vänstern. Detta trots att även kvinnor aktivt hade medverkat i den kubanska kampen mot diktatorn. I rörelsen som leddes av Fidel Castro fanns exempelvis en kvinnoseparatistiskt pluton. Celia Sanchez, Melba Hernandez, Haydée Santamaria och Vilma Spin är några av kvinnorna som deltog aktivt. Dessa kvinnor inspirerade i sin tur andra kvinnor i Latinamerika och Karibien till att engagera sig politiskt, inklusive att gå med i de väpnade grupperna. Mirabal systrarna, de tre kvinnoikonerna i Dominikanska republiken, till vilkas minne Internationella dagen mot våld mot kvinnor uppmärksammas, engagerade sig aktivt i motståndsrörelsen mot diktatorn i sitt land inspirerade av Kuba. Parallellt med detta blomstrade USA:s hemmafruideal i den rika världen, inte minst i Sverige och bland våra länders överklasser.

Det var troligtvis den aktiva kvinnomedverkan i gerillakampen, om än i skuggan av de skäggiga mansikonerna, som bidrog till att kvinnors rättigheter blev centrala för den kubanska revolutionen. Redan den 1 januari 1959, några timmar efter att diktatorn Batista flytt landet, tog Fidel Castro i sitt första tal upp kvinnornas situation och att den revolutionära processen måste sätta stopp för de mest förtrycktas exkludering. Han uttryckte även att revolutionens framgång längre fram skulle komma att utvärderas bland annat utifrån huruvida de klarade av att lösa förtryck som drabbade kvinnorna eller ej.

Det är inte svårt att förstå att dessa ord togs emot positivt av de arbetande kvinnorna i cigarrfabriker och på sockerrörsplantager, som slet hårt från morgon till kväll för halva männens lön och även hade hand om hushållsarbetet. Redan 1960 bildades ett kvinnoförbund på Kuba för att arbeta med specifika genusfrågor. En av de första utmaningarna var att bekämpa prostitutionen, som 100 000 kubanska kvinnor försörjde sig på. Det gällde att skapa jobb för kvinnorna och involvera dem i samhällsbygget. Därför arbetade kvinnoförbundet även för daghemsutbyggnad och gemensam äldrevård, sysslor som traditionellt fallit på kvinnorna. Även hälsovårdssituationen för kvinnorna var svår. Mödra- och barnadödligheten på landsbygden var hög, något som inte var unikt för Kuba.

En annan utmaning var den utbredda analfabetismen, där kvinnor var överrepresenterade. Därför var kvinnofederationen särskilt drivande i den alfabetiseringskampanj som den revolutionära regeringen lanserade 1961. Tiotusentals skolor byggdes, fler än under 150 år av republikanskt styre. De afroättade kvinnorna stod i särskilt fokus för kvinnoalfabetiseringen, då de varit särskilt exkluderade inom många områden på grund av den strukturella rasismen. Redan efter tolv månader sjönk analfabetismen från 22 procent till 3,8 procent och strax därpå förklarades Kuba vara ”första territorium i Latinamerika fritt från analfabetism” av FN:s utbildningsorgan Unesco. En bedrift som flera av de latinamerikanska och karibiska länderna fortfarande inte klarat, trots ekonomisk framgång enligt tillväxtsiffror.

Sedan följde många andra revolutionära grundlagsfästa rättigheter och lagar som gynnade kvinnorna. Dels lika rättighetsprincipen och förbjud av diskriminering baserad på ras, kön, religion, nationalitet eller annat som kränker de mänskliga rättigheterna. Kuba var första landet i världen att skriva under FN:s konvention (CEDAW) för avskaffandet av alla former av diskriminering av kvinnor 1979. Landet har även en framstående plats i världen beträffande kvinnorepresentation i parlamentet med cirka 43 procent kvinnor. Trots allt detta lär det ännu finnas mycket kvar att göra på den fronten. En sak är att lagstifta om jämställdhet och en helt annan att leva upp till lagstiftningen och demontera patriarkatet som struktur.

Kuba var och är ännu banbrytande i relation till kvinnors rätt till sin egen kropp. Fri och avgiftsfri abort började gälla 1965, något som i Sverige inte genomfördes förrän 1974. I de flesta karibiska och latinamerikanska länder förvägras kvinnor fortfarande denna rätt. I sju av tjugo länder är alla typer av abort illegala och kvinnor kan riskera upp till 30 års fängelse ifall de genomfört en abort. Som konsekvens av underjordiska aborter dör tusentals kvinnor varje år. Förutom Kuba är det hittills bara Guyana (1995) och Uruguay (2012) som har infört fri abort.

Men även om kvinnor förbättrat sina positioner genom revolutionen har hbt-personer inte haft det lika lätt. Den djupt rotade homofobin även bland ledarna ledde till att hbt-personer förföljdes och fängslades, särskilt under 60-talet. Homosexualitet klassades inte som sjukdom, såsom i Sverige fram till 1979, utan ansågs vara tecken på ”imperialistiskt dekadens”. Fram till 1979 var homosexualitet kriminaliserad och homosexuella kunde straffas med arbetsläger. Under de senaste femton åren har situationen dock förändrats gradvis. I en intervju 2010 tog Fidel Castro ansvar för att inte explicit fördömt fördomarna mot homosexuella, men samkönade par kan fortfarande inte gifta sig eller formalisera sina samboförhållande.

Mariella Castro, dotter till revolutionära ikonen Vilma Spin och nuvarande presidenten Raul Castro och hbt-aktivist, är en av de som drivit frågan och medverkat till positiva förändringar. Bland annat bildade hon det nationella centret för sexualupplysning, Kubas motsvarighet till RFSU. Att utrota homofobin tycks dock vara svårt. Dess rötter kan spåras till 1500-talet då de spanska erövrarna rättfärdigade massmord på de karibiska öarnas urfolk men anklagelser om att de förutom ”hedningar” var ”sodomiter”, det vill säga praktiserade sex med personer av samma kön.

Erkännandet av transpersoner har varit mer framgångsrikt och könskorrigerande operationer kan i dag göras kostnadsfritt på Kuba, även om väntetiderna lär vara långa.

Ett område som dock inte verkar ha uppmärksammats tillräckligt på Kuba är våld mot kvinnor och morden på kvinnor (feminicidios), ett mycket stort problem i Latinamerika som Kuba inte för statistik över. Inte heller verkar det finnas några siffror på hatbrott mot homosexuella. Det som däremot ses som ett växande problem är prostitutionens framväxt på nytt, inte minst bland unga homosexuella och transpersoner på efterfrågan av västerländska turister står.

Kuba har trots USA:s handelsblockad, som övriga västvärlden lydigt följt, lyckats uppfylla många av de utvecklingsmål som FN rekommenderar – i synnerhet de som har med sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter att göra. Landet överträffar på dessa områden de flesta länder i Latinamerika och Karibien och även många så kallat ”utvecklade” länder. Till exempel har Kuba fått beröm av FN:s utvecklingsorgan UNDP för imponerande siffror beträffande mänsklig utveckling, och av FN:s livsmedels- och jordbruksorgan FAO för att de har lyckats utrota undernäring bland barn. Kuba har också utmärkt sig för sin kvalitativa, avgiftsfria hälsovård där läkartätheten är högre än i Sverige och bidrar till en för regionen hög medellivslängd.

Landet har generöst delat med sig av sin välfärd till fattiga i andra delar av Latinamerika. År 2008 arbetade 37 000 kubaner inom hälsovården i 73 olika länder. Dessa solidariska kubanska läkare tjänstgör i urfolkssamfälligheter på avlägsna platser högt upp i Anderna eller i tropikerna. Platser där en inhemsk läkare sällan eller aldrig tidigare satt sin fot, eftersom de föredrar att arbeta centralt. Tiotusentals ungdomar från Afrika, Asien och Latinamerika har fått stipendier för att studera medicin på Kuba – kvoter som inte gynnar endast medelklass utan utses i klassutjämningsyfte och med hänsyn tagen till jämställdhet och representation av minoriteter.

Ytterligare en merit är att Kubas välfärd inte bygger på imperialistiska grundvalar. Det betyder att kubaner inte har fått det bättre genom att kubanska företag sugit ut folk i andra länder genom låga löner och undermåliga arbetsmiljöer. Den kubanska välfärden har inte heller skapats genom att fördärva miljö och livsbetingelser för andra i jakt på naturresurser, eller genom att använda andra värlsregioners jordbruksmarker för eget överflöd och varierad mat året runt. Inte heller investerar Kuba sina pensionsfonder, såvida de har några, i miljö- och människokränkande verksamhet i andra länder. Deras banker satsar inte på oljeledningar som förgiftar vattnet för urfolk. Sammanfattningsvis har den välfärd kubanerna uppnått trots ekonomiska sanktioner inte byggts på andras bekostnad.

Kuba-kritikerna stirrar sig blinda på sin egen definition av demokrati – en formell borgerlig representativ demokrati som inte nödvändigtvis innebär folkligt deltagande eller folkstyre. Det finns gott om exempel på demokratier där folket kallas till regelbundna val så att eliterna kan turas om att styra landet på kapitalets villkor, och som mellan valen systematiskt kränker mänskliga rättigheter genom att folk förvägras rätten att äta sig mätta, leva på sitt arbete, lära sig att läsa och skriva, erhålla vård om de inte kan betala för den. Där utvinningsindustriers och andra ekonomiska verksamheters ”rätt” till vatten går före människors och naturens rättigheter. Stater som dessutom förvägrar kvinnor och transpersoner rätten att bestämma över sina kroppar. För mig är de inte demokratier utan demokraturer, då de sätter kapitalets rättigheter högst av alla och styrs av penningens diktatur.

Jag har synpunkter vad gäller demokratin på Kuba. De gräsrotsdemokratiska organ som tycks finnas där, vars förtjänster kommit till ytan de gånger ön drabbats av naturkatastrofer och den folkligt baserade beredskapen mycket snabbt fått samhället på fötterna igen, imponerar. Samtidigt oroas jag över det demokratiska underskott som enpartisystem och begränsningar av fri- och rättigheter innebär. Jag har förståelse för de historiska orsakerna i en fientlig omvärld med överhängande risk för invasion från USA och den kriminella handelsblockad landet fortfarande utsätts för. Den krigsliknande situationen har pågått under 57 år med USA som huvudangripare med stöd från merparten av världens demokraturer. Men även om jag kan ha förståelse för skälen är begränsningar av civila fri- och rättigheter kontraproduktiva i en revolutionär process.

Jag gillar inte heller tendenserna till maktfullkomlighet och privilegier inom den byråkratiserade ledningen och oroas över växande ekonomiska klyftor i samband med att turismen växer. Men bortsett från vad jag gillar och ogillar sätter jag det kubanska folkets rätt att själva styra sin framtid, utan imperialistiskt inblandning, högt. Det gäller även deras rätt att själva bestämma i vilken takt de vill revolutionera sin revolution.

Därför vägrar jag vara tyst nu när Kuba döms utifrån koloniala parametrar. Det globala nords definitioner av ”sann” demokrati är formade utifrån egna ekonomiska intressen och tummas på när dessa intressen står på spel. De gällande definitionerna av ”demokrati”, ”rättigheter” har inte utformats i global konsensus. Syd bjöds in när principerna redan var färdiga, och kampen för omdefiniering pågår ständigt, till exempel nu när vi urfolk och andra kämpar för att även naturen skall ha rättigheter. Det globala nord och makteliterna i syd ska inte ha ensamrätt, eller rätt överhuvudtaget att rangordna mänskliga rättigheter genom att begränsa dem till medborgerliga och politiska rättigheter. Vi människor är mer än medborgare. Våra rättigheter är ekonomiska, sociala, kulturella, medborgerliga och politiska samt odelbara.

Fidel Castro är död, men kommer att leva vidare genom den kubanska processen, genom vunna och framtida rättigheter. Han överlevde de över 600 attentat som USA utsatte honom för, försvarade den lilla öns självständighet från förövaren i norr, bidrog till välfärdens framväxt och andra länders befrielseprocesser, inklusive befrielsen från apartheid i Sydafrika, för att slutligen dö en värdig och naturligt åldersdöd. Därför kommer han att fortsätta lysa bland andra stjärnor som inspirerar den fortsatta kampen mot orättvisorna i denna långa mörka nyliberala natt.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer


20170113 - Maria Jara de Corina

Tack för att du sätter ord på det som så många av oss har skrikit oss hesa om utan att ha blivit hörda!


20170115 - Naud Vanarot

Tack för en mycket informativ och, i mina ögon, välnyanserad artikel.


20170118 - red @fempers

Stort tack till Carmen för den tid, engagemang, kunskap, mod och perspektiv hon har använt att bemöta det allmänt förekommande förtalet av Kuba. Jag har bara några få faktafel som jag vill rätta till. Och Feministiskt perspektiv som publicerade, mot strömmen.

Det första gäller homofobin. Det var 1966-67 som militären bedömde att ”feminiserade män” (dvs det som i dag kallas hbtq-personer) i värnpliktsålder inte skulle kunna/få delta i väpnad värnplikt (oklara grunder, antagligen inte för att de ansågs farliga utan för att de inte var ”manliga” nog) och många sattes i läger för jordbruksarbete (jag har ingen siffra på hur många, men antagligen inte några massor). Detsamma gällde vissa religiösa grupper, och andra ”omanliga”. Detta väckte starka reaktioner och kritik i Kuba, och lägren upplöstes 1967.

Sedan dess har inga funnits, men som du skriver, först 1979 upphörd lagen mot homosexualitet att gälla formellt. Och frigörelsen tog stark fart. Enligt Jan Hammarlund så var Fidel Castro den förste statschefen i världen som uttalade sitt stöd för homosexuellas rättigheter, redan på 90-talet. Och på 2000-talet började Kuba uppmärksamma Världsdagen mot homofobi med stor hbtq-congaparad på La Rampa i Havanna (som den som här kallas Pride).

Och det andra, en detalj, ”tendenserna till maktfullkomlighet och privilegier inom den byråkratiserade ledningen”. Min erfarenhet, som är ganska långvarig och omfattande, är att det finns få ledarskikt i världen som är mindre byråkratiserade och har mindre privilegier än de kubanska.

/Eva Björklund

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.