Sofie Wallin.

”Damlag måste få styrelsen med sig, annars händer inget”

2016-12-22 | Bella Frank padlock

SPORT

Sofie Wallin sade upp sig från sitt drömjobb som koordinator för projektet Jämställd Idrott och idrottskonsulent i Örebro och flyttade norrut för att få spela hockey på bättre villkor i Sandviken IK. Under sina sexton år som hockeyspelare har hon upplevt både klubbar som vill satsa på damhockeyn och klubbar som mest verkar se den som en belastning.
– Det är som natt och dag, säger hon.

RELATERADE ARTIKLAR:

2016-12-20 | Patricia Aphrem kämpar för bättre villkor inom hockeyn

2015-01-23 | ”Från förlamad till olympier” – om passionen för ishockey

Tidigare i veckan meddelade idrottsminister Gabriel Wikström att jämställdheten inom idrotten ska utredas, uppdraget har getts till Centrum för idrottsforskning att göra en fördjupad analys inom idrotten och ska titta på hur ”olika idrotter utformats, uppfattas och bedrivs samt hur detta påverkar könsfördelningen inom dessa idrotter”. En idrott som har en sned könsfördelning är ishockey, vars utövare till 94 procent består av män – en av de mest mansdominerade idrotterna i landet. Kvinnor som vill spela hockey får kämpa för istider och resurser, och utövare av damhockey upplever ofta att de mest ses som en belastning. Ett uppmärksammat fall är hur Skellefteå AIK vars lag 2008 tog sig upp till högsta serien (dåvarande Riksserien) när klubben ansåg det vara för dyrt. I stället lades laget ner. Sofie Wallin vet vad som krävs för att spela hockey om du råkar vara tjej eller kvinna, hon har spelat i både mot- och medvind, och har nu landat i ett lag som verkligen tror på damhockeyn:

– I Sandviken vill man verkligen att tjejer ska spela hockey, man har med sig föreningen, säger hon.

Sofie Wallin har spelat ishockey sedan hon var åtta år och under sexton år spelat i många olika klubbar på flera olika platser i Sverige. Hon spelade fem-sex år i sin första klubb Södertälje SK och hade då bra erfarenheter av deras tjejverksamhet, och även av en skridskoskola som var gemensam för flickor och pojkar:

– Jag hade också en kvinnlig tränare som tidigare hade spelat i klubben när hon var yngre, jag tror att det var väldigt betydelsefullt, hon var en förebild.

När Sofie Wallin kom upp i yngre tonåren beslutade dock klubben att inte fortsätta ha verksamhet med de äldre tjejerna med resultatet att många, även yngre, slutade spela i klubben eftersom det saknades satsningar.

– Då gick jag vidare till Tullinge, vi var ganska många som gjorde det, och där ville man verkligen satsa på damhockey. De hälsade oss välkomna med öppna armar. Åldersspannet var stort från femton till 30 år, och vi blev omhändertagna av de äldre spelarna, föräldrarna var engagerade och styrelsen var väldigt positiv, säger Sofie Wallin.


Brist på engagemang

Under ett par säsonger gick hon tillbaka till sin första SSK, men inriktningen den tagit under tiden passade henne inte. Hon tyckte många spelare behandlades fel och orättvist, något hon inte ville stötta. Hon gick tillbaka till Tullinge och flyttade senare till Örebro för att plugga och det var där hon senare hittade och fick sitt drömjobb som koordinator för projektet Jämställd Idrott och idrottskonsulent, det jobb hon alltså under hösten lämnade för att satsa på hockeyn. I Örebroregionen var hennes lag tvunget att åka till flera olika städer för att kunna träna, en dag var det träning i en stad, nästa träning var det dags att ta skridskorna och resten av utrustningen till ytterligare en stad. Det hände att de blev ifråntagna istid utan att de ens informerats innan. Under åren har damlaget fått hoppa runt mellan olika föreningar, ingen har velat satsa på det, och ofta har det varit oklart från en säsong till en annan om laget kommer att finnas kvar. Osäkerheten, bristen på engagemang och kontinuitet skapar en ond spiral förklarar Sofie Wallin:

– Hade jag varit kvar där hade jag lika gärna kunnat lägga skridskorna på hyllan. Under sommarledigheten visste man ofta inte ens om man har en förening att gå tillbaka till eller om man har en tränare. De spelare som vuxit upp där har känt det mycket längre än jag, man missar träningar och det blir sedan ett argument för att inte ge oss istid eftersom de menar att det inte är tillräckligt många på träningarna. Det blir en ond spiral, säger hon och understryker att det här problemet inte unikt för Örebro, många hockeyspelare runt om i landet står inför samma problematik.


Sofie Wallin. Foto: Patric Gill.


Många tvingas flytta

De spelare som vill satsa på hockeyn står inför valet: Att flytta, sluta eller sänka sina ambitioner. Många av Sofie Wallins tidigare lagkamrater flyttade till platser där det finns klubbar med större intresse av damhockey, eller för att gå på hockeygymnasium.

– Det har producerats många bra spelare i Örebro län som gått vidare till SDHL och landslaget, men de spelar inte i Örebro, alla flyttar, det är jättetråkigt, säger hon.

Nu har hon alltså flyttat själv. Till Gävle där hennes pojkvän bor, alldeles i närheten av Sandviken, ett lag hon var utlånad till tidigare, och där hon nu alltså spelar.

– Jag sade upp mig från mitt drömjobb för att jag är snart 25 år och om jag vill satsa på hockeyn är det nu det ska ske. Det är som natt och dag. Det handlar om primära saker, man behöver inte betala bussar till bortamatcher, medlemsavgiften är låg, vi får byxor, damasker och tvättade träningskläder, två klubbor per säsong, vi får mat på bortamatcher. Allt runt omkring känns mer seriöst och roligt. Och det skapar ett engagemang. Även Sandviken har svårt att behålla spelare. Killar kan ofta leva på sin hockey och tjejer måste göra allt på sidan av. Men skillnaden är ändå så stor i hur man mår som spelare när det finns ett engagemang och klubben vill satsa än om de tycker att det är lika bra att man lägger ner, säger Sofie Wallin och hon tror att det som krävs är att de stora klubbarna satsar:

– När de stora SHL-lagen tar sig an och vill satsa på damhockey, då sker det förändring.


Jenni Asserholt spelade hockey i Örebros damlag innan hon rekryterades vidare till Linköping inför säsongen 2007/2008.


Det är dock långt ifrån självklart att SHL-lag vill satsa på damverksamhet. Bara för ett par veckor sedan blev det känt att Göteborg HC kontaktat SHL-laget och regerande svenska mästarna Frölunda hockey för ett eventuellt samarbete. Men Göteborg HC nobbades. Lagets sportchef Janne Mellgren blev besviken på Frölunda och sade till SVT Sport att jämställdhet är något självklart för de flesta företag ”men inte i Frölunda hockey”. Frölunda hockey menade att man redan satsar, genom en hockeyskola där flickor också är välkomna, och det framkom också att den riktiga knäckfrågan är istider: Ett damlag innebär konkurrens om tiderna.


Jämställdhet ett måste

Sofie Wallin suckar när det kommer på tal. Hon jämför med vad som sägs från Riksidrottsförbundet centralt och det som sker i praktiken på lokal nivå, där lokala föreningar kan tvärneka till jämställt arbete. Hon säger att vissa föreningar tror att det räcker att ha lika många kvinnor som män i en styrelse – även om det också är långt ifrån fallet:

– Vi måste säkerställa att alla beslut som fattas görs ur ett jämställdhetsperspektiv, att alla har samma skyldigheter och rättigheter att bedriva sin idrott.

– Det är tråkigt. Vi borde ha kommit längre, men när man är ute och pratar med spelare och föreningar märker man att vissa har kommit långt och andra står och stampar. Damlag måste få styrelsen med sig, annars händer inget. När hela föreningen, även de beslutande i föreningen bestämmer att nu ska vi göra satsning, då kan vi åstadkomma förändring.

Det finns många förutfattade meningar som lever kvar. Sofie Wallin har gjort en studie där hon intervjuat idrottare och något flera berättar att det ofta är svårt att vara tjej och idrotta på hög nivå. Samtidigt tror hon att många aktörer i samhället kan vara med och skapa förändring:

– Det är svårt att vara tjej och bli tagen på allvar för sin elitidrott. Det ses ofta som en hobby, det ses som något på sidan av, ett fritidsintresse. Manlig idrott värdesätts mer. Nu har jag det bra i Sandviken och det är jättebra där, men det är synd att man ska behöva sluta på ett jobb för att det i staden inte finns idrott på en nivå som passar alla.

– Ju mer vi pratar om damidrott, ju mer ok är det att vara tjej och att idrotta.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.