Heléne Lööw, historiker vid Uppsala universitet.

Året då det omöjliga blev möjligt

2016-12-21 | Heléne Lööw padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Snart ringer klockorna in ett nytt år – men det är föga troligt att de ringer ut krigen och konflikterna vare sig i världen eller här hemma tyvärr.” Heléne Lööw summerar 2016 som ett av de där åren när det som synes omöjligt, blev verklighet: UK röstade verkligen för att lämna EU, Donald Trump blev verkligen USA:s näste president.

Så närmar vi oss då slutet på 2016. Svensken går in i den sista hysteriska julsvängen, köptemplen fylls till bristningsgränsen, den vilda striden om parkeringsplatser med de sedvanliga krockarna och ilskna utbrotten. De årliga striderna om luciatåg har utkämpats. Decemberstriderna om traditioner och icketraditioner fick i år ett nytt moment: nedsågade julgranar. Konspirationsteorierna om den hotade julen har tagit några sedvanliga varv.

Debatten om tiggare fick också en renässans så här i givmildhetens månad nummer ett. Åter debatteras tiggeriförbud och tiggarlicenser och huruvida att ge är ett utslag för godhet eller en form av självförhävelse. Men debatten gäller bara tiggandet på gatorna för samtidigt flödar nätet över av grupper som presenterar olika tragiska fall av människor, ofta barnfamiljer eller pensionärer som behöver hjälp. Vi uppmanas bistå med presentkort och kassar med mat och hygienartiklar efter fastställda listor, aldrig kontanter. Självklart är detta också en form av tiggeri – men vår form av tiggeri – några privatpersoner garanterar att dessa människor är fattiga på riktigt och det är bestämt vad pengarna ska gå till – pengar i handen ska aldrig ges.

På många sätt är detta kanske en djupare förnedring – att en okänd människa står i dörren med en kasse – än en slant i en mugg. Vi talar dock aldrig om det som förkastligt, inga krönikor och ledare skrivs om detta. På många sätt tror jag att orsaken är djupt förankrad i vår historia med föreställningar om de rättfärdigt och orättfärdigt fattiga. Fattiga ska inte synas med sin fattigdom, de ska vara kontrollerade – att de verkligen är fattiga på riktigt – och hjälpen ska ges i varor aldrig i kontanter. Som fattig har du mist rätten att själv avgöra vad slantarna skall gå till, eller på vilket sätt du blir mest hjälpt.

2016 är ett av de där åren när det som synes omöjligt, blev verklighet: UK röstade verkligen för att lämna EU, Donald Trump blev verkligen USA:s näste president. Det omöjliga, det borträknade, blev plötsligt verklighet.

Historien är nyckfull – det finns alltid något i vår samtid vi missar – strömningar som förstås tillfullo först i efterhand. Vad den egentligen gång på gång lär oss är att det omöjliga faktiskt alltid är möjligt. Det krävs bara rätt tid och rätt plats. 2016 har också kantats av terror, av ändlösa krig som aldrig synes ta slut. Vi bevittnar nu striden om Aleppo, slakten av de civila i bombregnen, de desperata räddningsaktionerna. På samma sätt som andra städer genom historien fogas Aleppo in i raden av julbombningar.

2016 blev också ett år fyllt av debatter om näthatet, det allt mer polariserade samtalsklimatet, den tilltagande faktaresistensen, de nattliga twitterduellerna mellan offentlighetens alla duellanter beväpnade med en smartphone i gryningen. Och på gatorna samlas allehanda patrullerande medborgargarden – medborgargarden är ett av alla ord som byter betydelse under 2016 – från att ha varit något i grunden obehagligt, stadens gator ska patrulleras av polis inte medborgare i västar har det tidigare hetat, till något i det närmast positivt under stridsropet att civilsamhället måste mobiliseras.

2016 har även varit debatterna om yttrandefrihetens år – ännu ett begrepp som kommit att omdefinieras och numera i vissa fall även synes innefatta rätten att få tala överallt, i alla sammanhang, liksom rätten att förbli oemotsagd. Men just rätten att få säga emot är yttrandefrihetens kärna, utan denna rätt existerar ingen yttrandefrihet.

2016 har också sett en ökad mobilisering från Nordiska notståndsrörelsen, den sista kvarvarande reella kraften inom det som benämndes vit makt-världen, tidigare decenniers gytter av grupper, partier och allehanda projekt. Denna värld är i praktiken inte längre än värld fylld av olika inriktningar – utan en nationalsocialistisk värld som cirklar kring Nordiska motståndsrörelsen, som för närvarande synes ha gått segrande ur striden.

Snart ringer klockorna in ett nytt år – men det är föga troligt att de ringer ut krigen och konflikterna vare sig i världen eller här hemma tyvärr.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.