Att ha varit i USA samtidigt som presidentkampanjen gick in i sin slutfas låter mer spännande än vad det var. Jag har varit gästforskare vid Berkeley-universitetet i norra Kalifornien och där syntes inte valkampanjen i stadsbilden. Inga valaffischer eller annat krimskrams som det brukar finnas i europeiska val utan stämningen före valet kändes avslagen på de kaliforniska gatorna och torgen.
Med undantag för folk som ville få människor att registrera sig som valbara väljare och enstaka annonser om live-debatter utspelade sig valkampanjen helt och hållet i medierna. Tevekanalerna sände oavbrutet och tonläget i den amerikanska teven var öronbedövande. Alla talade högt och formligen vrålade fram sina synpunkter. Saken blev inte bättre av den ena kandidaten Donald Trump övertrumfade hela nationen genom sin ofattbart gälla röst och gastkramande framtoning. Med facit i handen vet vi att hans budskap gick hem och folk hurrade extatiskt i sina Trump-outfits. Panikslaget ställer vi oss idag frågan: vad hände?
Valresultatet har analyserats av många kompetenta politiska kommentatorer. Jag har inte så mycket annat att tillägga än att jag efter denna vistelse är allergisk mot såväl höger- som vänsterinriktad populism som inte är förankrad i någon form av verklighet utan lovar guld och gröna skogar för den som låter sig lockas av förenklade löften som omöjligen kan gå i uppfyllelse på denna sida av evigheten.
Det som förvånade mig under hela valkampanjen var det hat som Hillary Clinton mötte under sin valkampanj. Visst är hon en med europeiska mått mätt borgerlig kandidat, men det är ingen anledning att hata henne. Man kan tycka illa om hennes politik, men att sätta upp affischer med ”Hillary belongs in jail” eller något liknande känns märkligt. Hillary Clinton försökte mellan påhoppen från motkandidaten tala politik och presentera sina förslag. Att ogilla hennes politik kan vara en sak, men det fullkomligt omotiverade hatet tar priset i allt samlat kvinnohat jag någonsin bevittnat.
Jag tror att Hillary Clinton hade blivit en utmärkt president. Nu talar vi om USA och ska utgå från den verklighet som råder där. Hon hade haft de kontakter som behövs i Washington DC för att kunna komma ett steg vidare med sina politiska förslag. Hon hade också ett program som följer en klassisk amerikansk politisk linje med en politik som USA-kritiker älskar att hata, men som ändå hade varit ett bättre alternativ än den totalt oberäkneliga Donald Trump.
Hillary Clinton har också under hela sin politiska karriär arbetat med kvinnors rättigheter. Hon har varit den självständiga yrkeskvinna som under sina år i Vita Huset anklagades för att vara för självständig. Visst har många feminister önskat se Hillary Rodham utan maken Bill Clinton, men det överskuggar inte det faktum att vi diskuterar en pragmatisk och resultatorienterad proffspolitiker som hade varit rätt person för den politiska post hon kandiderade för.
Till skillnad från både Donald Trump och Bernie Sanders hade hon en intersektionell analys av rådande ras- och könsförhållanden i USA. Det är nedslående med en så iögonfallande rasifierad fattigdom där det offentliga, allmänna och gemensamma alltid tycks utgå från aktiva medborgare som kan ta sig tid att ägna sig åt solidaritet på fritiden. Den nyliberala processen har varit igång länge.
Valet av Donald Trump var det definitiva steget in i den faktaresistenta demokratin – ”the postfactual democracy” som fenomenet kallas. Det är en affektiv politik som inte är något nytt i sig, men skiljer sig från tidigare former av spridning av falskt medvetande genom att öppet betona faktakunskapens sekundära betydelse. Att känna är stort, att känna bortom de faktiska omständigheterna tycks vara större. Högerpopulism kan inte bekämpas med vänsterpopulism utan med fakta. Se där en uppgift som heter duga för oss alla.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tack Professor Rosenberg för en mycket intressant analys!