– I maj hörde jag utredaren Mari Heidenborg tala om arbetet med betänkandet inför jurister på Svea hovrätt. Hon berättade att huvudprincipen i betänkandet innebär att själva grundsynen på brott mot den sexuella integriteten ändras från att utgå från att förövaren använder tvång och våld eller utnyttjar att offret är i en särskilt utsatt situation, till att det ska handla om att det är upp till båda att se till att den sexuella samvaron skett frivilligt. Båda ska frivilligt delta. Då säger en kostymklädd man: ”Men hur vet man om hon inte vill?”

– Ja, tänkte jag, det är ju just det alla måste lära sig. Egentligen är det inte klokt att en sådan fråga kan ställas av en vuxen, juridiskt utbildad person, men det visar hur viktigt det är att vi för en öppen diskussion och utbildar i hur sexuellt umgänge ska se ut där samtycke är grundbulten, säger Madeleine Leijonhufvud.

Strax före vår intervju har hon hållit ett föredrag om just en sexualbrottslag baserat på samtycke för TEDxGöteborg. Hon är en populär föreläsare och debattör.

– Och som professor och numera pensionerad ”emerita” är jag fri att säga vad jag vill, säger Madeleine och skrattar.

Hennes ord har inspirerat många av den unga generationens feminister och jurister.

– Den injektion av målmedvetenhet de unga feministerna gett mig har varit enormt betydelsefull som kraftkälla de senaste åren.

Bortglömd aspekt

Var och en har ansvar för sin sexualitet, understryker Madeleine Leijonhufvud.

– Historiskt har samhället bedömt mäns och kvinnors sexualitet på olika sätt. I dag börjar vi äntligen förstå och erkänna att var och en har ansvar för sin egen sexualitet. Äntligen ska vi tack vare en sexualbrottslagstiftning som bygger på samtycke få uttryckt detta i rättsliga termer. Tidigare har det, utom vid överfallsvåldtäkter, varit kvinnans ansvar att inte försätta sig i en situation där någon kan utsätta henne för sexuella övergrepp. Allt har varit upp till henne, säger Madeleine Leijonhufvud och tystnar för en stund innan hon konstaterar:

– Det är ju befängt! Kvinnan är den som ensam bär konsekvenserna av en sexuell relation. Det är kvinnan som kan bli gravid. Graviditetsaspekten har totalt tonats ner de senaste åren och det anser jag är en stor brist. Vid brottsbedömningen borde det vägas in. En förövare som tar sig rätten att utföra ett sexuellt övergrepp på en kvinna förvissar sig sällan om att använda skydd, så han utsätter inte henne bara för själva övergreppet vilket är nog så illa, utan även för risken att bli gravid. Det är oerhört allvarligt. Eftersom det alltid blir kvinnan som får bära konsekvenserna av sexuellt umgänge är det självklart och givet att det måste vara upp till kvinnan att bestämma om hon vill ha sex.

P-piller och andra preventivmedel, samt rätten till abort, är så självklart för dagens unga människor att graviditetsaspekten försvunnit, tror Madeleine Leijonhufvud.

– Jag växte upp i en tid när det var tillåtet för varje gift man att våldta sin fru, och där p-pillret ännu inte fanns. För mig och många i min generation var risken att bli gravid en stor och konkret fara. I dag märker jag att unga kvinnor inte alls tänker på den aspekten, där finns en historielöshet, som jag tror att vi måste mota bort. Aborträtten är viktig. Vi får aldrig glömma det. Men en abort är inte något obetydligt för den som genomgår den. Jag tar varje chans att sätta detta i sitt sammanhang.

Lång historia av ”än sen då”

Hennes engagemang för sexualbrottslagstiftningen började år 1971. Det var då dåvarande justitieminister Lennart Geijer tillsatte en grupp som skulle göra en sexualbrottsutredning. En kollega berättade för henne om kommittén och när Madeleine frågade vilka som ingick i gruppen blev svaret en uppräkning av män (Yngve Holmstedt, Knut Sveri, Per-Edwin Wallén, Bertil Hansson, Gösta Rodhe, Carl-Henry Alström, Lars-Göran Engström var de män som kom att ingå i gruppen) och en kvinnlig kurator (Birgitta Gustavii).

”Men det är ju nästan bara män!”, utbrast Madeleine, då 29 år.

”Ja, än sen då?” svarade kollegan.

Nu fyrtiofem år senare minns hon samtalet som igår.

– Den reaktionen har följt mig. Än sen då? Jo, det betyder väldigt mycket hur en kommitté utformas som ska utreda en bra lagstiftning för brott som främst utövas av män mot kvinnor och som dessutom rör något av alla människors innersta kärna, vår sexualitet, oss som könsvarelser. Att bortse från kvinnors erfarenheter och perspektiv kan slå väldigt fel, säger Madeleine Leijonhufvud.

Utredningen SOU 1976:9 Sexuella övergrepp – Förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott slog också väldigt fel, om en med rätt menar att alla människor själva frivilligt ska delta i det som rör deras sexualitet, annars är det ett övergrepp. Utredningens förslag mötte stor kritik från kvinnorörelsen. Våldtäktsstraffen föreslogs sänkas, det skrevs om ”uppraggningsvåldtäkter” vilka ofta, enligt utredarna, berodde på att parterna ”missförstått varandras intentioner” och meningar som ”till bilden hör att många av dessa kvinnor själva tycks medverka till att bygga upp den sexuella atmosfär som utlöser den brottsliga handlingen” återfanns i utredningen. Kritiken blev hård och redan några år senare tillsattes den första av många nya utredningar.

– Vi måste ha en lagstiftning, som speglar allas erfarenheter. När ny lagstiftning utreds måste utredningsgruppen spegla alla de som finns i samhället, särskilt de som direkt berörs. Gäller det brott som nästan alltid har kvinnor som offer måste självklart kvinnor vara med. Till min glädje ser jag att i dag har juridikutbildningarna gott om kvinnor som studenter, kommittéerna som tillsätts är uppdelade på både kvinnor och män. Det är en väldigt viktig förvandling mot hur det var när jag började i den juridiska världen. Och vi börjar se resultat av förändringarna nu.

Skyldighet att kriminalisera

År 2007 blev Madeleine Leijonhufvud ombedd av Miljöpartiets Peter Eriksson att göra en skuggutredning till hur sexualbrottslagen kunde konstrueras. Tillsammans med experter som Lotti Helström vid Södersjukhusets mottagning för våldtagna, och Elisabet Palm, tidigare domare vid Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, presenterade hon i boken Samtyckesutredningen – lagskydd för den sexuella integriteten, år 2008 ett förslag till en ny lagstiftning som både byggde på hur personer som utsätts för våldtäkt de facto beter sig och där samtycke är grundläggande.

– Under arbetet lärde jag mig mycket om frozen reaction, att det är mycket vanligt att kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp ”fryser till is”. Det är en överlevnadsinstinkt, att spela död. Detta måste lagstiftningen fånga upp. Vi kan inte ha en lag som bygger på fördomar om hur offer reagerar, att de måste skrika och slå emot. Allt som inte är ett uttalat eller på annat sätt uttryckt ja innebär ett nej. Det viktiga – och riktiga – är att avgörande vid bedömningen om handlingen är straffbar eller ej är om det förelåg samtycke. Är båda med på det? Om den ena parten inte är det, då handlar det inte om annat än vad den åtalade gjort eller inte gjort när han ändå gick på med den sexuella handlingen.

Dessutom, tillägger hon, visade den före detta domaren vid Europadomstolen Elisabet Palm att eftersom Sverige ratificerat Europakonventionen genom Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, måste vi följa kravet i den så kallade ”Bulgariendomen” år 2003. Där slås fast att de länder som undertecknat konventionen har en skyldighet att kriminalisera och lagföra alla icke-samtyckta sexuella handlingar.

– Det innebär att vi som stat visserligen själva får utforma vår lagstiftning, men den måste vara utformad så att alla former av sexuella handlingar som sker utan samtycke bestraffas. Så för mig var det viktigt att få brist på samtycke som grund för straffansvaret.

Leijonhufvuds bok fick stor uppmärksamhet när den kom och år 2010 tillsatte den förra justitieministern Beatrice Ask en ny utredning som presenterade ett förslag år 2013. Också denna utredning hade utmynnat i att lagen måste bygga på samtycke.

– Det var det enda rimliga. Jag välkomnade utredningens resultat och kände att nu äntligen får vi en sexualbrottslagstiftning byggd på samtycke, men blev väldigt förvånad när tre tunga instanser sa nej.

Domstolsverket, Advokatsamfundet och Åklagarämbetet avvisade förslaget.

Ska förändra attityder

– I mina öron var det ett obegripligt motstånd. De ansåg att den utsatta skulle hamna i en svår situation under rättegångarna när det skulle bevisas att hon inte gett sitt samtycke, och det ansågs också vara för svårt att bevisa vad som hänt eftersom dessa brott ofta skedde bakom stängda dörrar utan vittnen. Att lagen skulle få en normativ verkan avvisades också. Jag läste advokatsamfundets ordförande Bengt Ivarsson på Twitter och i Svenska dagbladet: ”Jag tycker inte man ska attitydförändra genom lagstiftning”. Men, jo, det är just därför man lagstiftar. Lagar ska påverka attityder, säger Madeleine Leijonhufvud.

– Jag brukar jämföra med förbudet mot barnaga som infördes i Sverige år 1979. Poängen med det var inte första hand att sätta föräldrar som slog sina barn i fängelse eller installera övervakningskameror i bostäderna, då det var svårt att bevisa vad som försiggår i folks privata hem. Bara för att det var svårt att bevisa att dessa brott förekom kunde vi inte från samhällets sida säga att det var tillåtet att slå barn. Tvärtom. Lagen mot barnaga kom därför att folk skulle förstå att det var fel att slå barn. Precis som lagen om bilbälte – den är inte i första hand till för att bötfälla bilister och passagerare som åker runt utan bälte, utan för att folk ska börja använda bilbälte och klara sig bättre vid olyckor. På samma sätt är signalvärdet av en lagstiftningen baserat på samtycke väldigt viktigt. Samhället sänder en klar och entydig signal om att det ska bli färre övergrepp, och det ska ske genom att alla som vill ha sex med någon annan i förväg måste förvissa sig om att den andra också vill detta. Det här är ett jättestort steg!

Den 5 oktober presenterade så utredaren Mari Heidenborg sitt och sexualbrottskommitténs betänkande SOU 2016:60, Ett starkare skydd för den sexuella integriteten.

– Det var en underbar känsla att få läsa denna utredning. Jag blev väldigt glad och också stolt när jag såg att det centrala begreppet ”inte deltar frivilligt” kom från mig, säger Madeleine Leijonhufvud.

Grundtesen är att sexuella möten ska bygga på frivilligt deltagande. Ett samtycke ska ges. Om den ena parten av något skäl inte kan ge sitt samtycke, kanske sover hon, kanske är hon för berusad, så ska den andra personen inte kunna säga att han inte förstod att hon inte ville ha sex, utan det kan ändå dömas för övergrepp, då förövaren av oaktsamhet struntat i vad han rimligen borde ha förstått.

– Även oaktsamheten blir nu straffbar, och det är en mycket viktig signal som samhället med den här lagen sänder också till den som utsatts för ett sexuellt övergrepp. Det är inte ditt ansvar. Du var utsatt för ett brott.

Orden ”frivilligt deltagande” är viktiga, understryker Madeleine Leijonhufvud, eftersom de visar vad sex handlar om: människor som frivilligt deltar i en akt.

– Det är inte en som gör något med eller mot en annan. Själva ordet samtycke används i Brottsbalken i andra juridiska sammanhang, som till exempel att en person som skadats i en ishockeymatch genom att själv vara med i matchen frivilligt har gett sitt samtycke till att spela, och därmed kan inte motspelaren åtalas brott vid en situation som utanför rinken skulle klassats som uppsåtligt eller oaktsamt misshandelsbrott, säger Madeleine Leijonhufvud.

Rätt att byta brottsbegrepp

Även brottsrubriceringen våldtäkt föreslås bytas ut mot sexuellt övergrepp och synnerligen grovt sexuellt övergrepp.

– Det här är en intressant och knepig fråga, men jag har kommit fram till att det är rätt att byta ut ordet våldtäkt mot sexuellt övergrepp. Ett brott ska betecknas på ett sätt som är rättvisande för själva brottet, eller den handling som brottet består av. Det måste föra tankarna rätt. Efter att lyssnat på många rättegångar och mött både utsatta och förövare har jag landat i hållningen att ordet våldtäkt ofta leder tankarna fel. Förövarna känner sig inte som den bild de flesta har av en våldtäktsman, någon som överfaller en kvinna i en mörk park, och kvinnorna som utsatts för sexuella övergrepp känner inte att de blivit våldtagna, alltså att de utsatts för slag eller misshandel. Även om naturligtvis själva handlingen är ett övergrepp. Och det övergreppet kränker deras sexuella självbestämmande, vilket är en mycket grov kränkning och kan ge stora skador. Därför anser jag brottsrubriceringen sexuellt övergrepp på ett precist sätt exakt berättar vad det handlar om. Det är bra, säger hon.

Även straffskalorna förändras enligt följande:

• Mindre allvarligt brott: Fängelse högst 4 år

• Sexuellt övergrepp: Fängelse lägst 2 år högst 6 år

• Grovt sexuellt övergrepp: Fängelse lägst 4 högst 7 år

• Synnerligen grovt sexuellt övergrepp: Fängelse lägst 6 år högst 10 år

– Det tycker jag är bra. Jag är allmänt positiv till en straffskala som speglar att brotten ser olika ut och som gör det möjligt att dömas även för brott som kanske inte ger fängelsepåföljd. Utgångspunkten är att för den som blir utsatt för övergreppet är det viktigaste att det från samhällets sida slås fast att hon utsatts för ett brott. Den som gjort detta mot henne har agerat fel. Risken är att om vi får för höga straffsatser kommer åklagarna att anse att det inte är möjligt att få förövaren fälld, därför är det viktigt att vi får straffskalor som rymmer straff som samhällstjänst och kontraktsvård. Den utsatta får upprättelse och signalen från rättsväsendets sida är glasklar: du kan inte utsätta någon annan för en sexuell handling utan den andres samtycke. Och du måste vara aktsam, säger Madeleine Leijonhufvud och tillägger att signalvärdet i betänkandets förslag är enormt.

– Ett väldigt stort steg har tagits. Och jag är så glad att utredaren Mari Heidenborg lyckats göra så bra avvägningar. Lagstiftning handlar om det möjligas konst. Men utan att gå för djupt in i detaljerna så är det stora att vi nu får en lagstiftning som står på de utsattas sida och som följer Europakonventionen. För mig personligen blev överlämnandet av betänkandet väldigt symboliskt. För den 5 oktober år 2015 fick jag beskedet att jag har en inoperabel cancer. På dagen exakt ett år senare – den 5 oktober 2016 – överlämnar Mari Heidenborg sitt betänkande som bygger på alla de viktiga grundprinciper jag tillsammans med många andra feminister stridit för så länge. Det blev en så stor dag för mig på så många plan.

Betänkandet är nu ute på remissrunda och kommer att presenteras som en proposition under 2017.

– Allt talar ju för att den kommer att gå igenom. Sverige får därmed ett starkt skydd för den sexuella integriteten. Det är ett enormt steg och kommer betyda mycket för kvinnor i dag och i framtiden.

Madeleine Leijonhufvud. Foto: Magnus Laupa.

Röster om Madeleine Leijonhufvud

Ida Östensson, ordförande jämlikhetsstiftelsen Make Equal och grundare av FATTA-rörelsen:

Anna Thomasson, ordförande FATTA: