Jaime Gomez.

Mänskliga rättigheter ingen självklarhet i Sverige

2016-12-10 | Jaime Gomez padlock

OPINION

Bilden av Sverige som en förebild inom mänskliga rättigheter är bara en myt. En feministisk regering kompromissar inte med de mänskliga rättigheterna, skriver Jaime Gomez på internationella dagen för de mänskliga rättigheterna och refererar till en rapport om bristerna som han hade förväntat sig skulle väcka större uppmärksamhet.

Jaime Gomez är utrikespolitisk talesperson för Feministisk initiativ

Den 10 december varje år firas den internationella dagen för mänskliga rättigheter. Datumet valdes för att hedra FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som antogs av FN:s generalförsamling den 10 december 1948.

Det är uppenbart att situationen för de mänskliga rättigheterna i världen är alarmerande. Turkiet är ett bra exempel där folkvalda fängslas, medier stängs, oliktänkande sparkas från sina jobb och yttrande- och pressfriheten i princip har avskaffats. Allt medan världen i många fall bara är en passiv åskådare av vad som händer.

I Colombia har mer än 70 aktivister för sociala och mänskliga rättigheter blivit mördade bara i år. Kriget har i sina klor olika delar av världen: Syrien, Sudan, Irak, Libyen är bara några exempel med allt det innebär; människor som flyr för sina liv utan tillgång till vård, mat och tak överhuvudet. De som drabbas värst är kvinnor och barn. Vapenflödet i dessa regioner stoppas inte. Vapenindustrin är på fest.

Våldet mot kvinnor fortsätter vara ett globalt problem. Enligt Amnesty International uppger en tredjedel av världens alla kvinnor att de utsatts för könsbaserat våld under sin levnad. Det är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Men situationen är inte bara allvarlig där ute i världen. I Sverige finns all anledning att vara bekymrad. Den 30 mars presenterade FN:s människorättskommitté sin rapport om Sverige. Kommittén som övervakar hur staterna lever upp till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter kritiserar Sverige för bristande respekt för mänskliga rättigheter inom olika områden.

Att Sverige får kritik för stora brister i hanteringen av mänskliga rättigheter skapade inte stora rubriker. Jag förväntade mig att rapporten skulle väcka en större debatt inom olika organisationer från det civila samhället. FN identifierar bland annat:

Hur domstolar, olika myndigheter och kommuner inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter när de tillämpar lagen, vilket visar att kunskap saknas inom det här området.
Hur rättigheter för utsatta EU-medborgare nekas i Sverige
Hur Sverige behandlar sitt eget urfolk, samerna. De garanteras inte inflytande och det finns stora brister om hur de informeras i frågor om utvinning av land- och vattenresurser.
Hur häktestider är för långa för människor som berövats sin frihet. Kommittén rekommenderar att häktestider kortas och isoleringen av häktade avbryts.

Alla dessa brister är allvarliga nog men ytterligare en kritik är väldigt oroväckande. Kommittén är också bekymrad över de praktiska konsekvenserna av att beteckna asylansökningar som ”säkerhetsfall” under utlänningslagen (2005: 716) eller ”kvalificerade säkerhetsfall” vid ”utlänningskontroller” (min översättning från rapporten).

Regeringen struntar tydligen i detta. Som svar kom staten med förslaget om att öppna ett flyktingfängelse på Kirseberg i Malmö. Detta trots rekommendationen om att applicera principen om non-refoulement, som ska skydda flyktingar från utvisning när de riskerar omänsklig behandling. Och polisen som uppmanat socialsekreterare i Malmö att hjälpa till att hitta asylsökande familjer som ska utvisas utan hänsyn till barnkonventionen.

FN-kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har också kritiserat den svenska regeringen för de planerade besparingarna inom LSS och assistansersättningen och påminner om att Sverige 2012 ratificerade FN:s konvention för personer med funktionsnedsättning.

Bilden av Sverige som en förebild inom mänskliga rättigheter är bara en myt. En feministisk regering kompromissar inte med de mänskliga rättigheterna. Vi feminister och alla som arbetar för demokrati, ett jämlikt samhälle och en hållbar utveckling har en skyldighet att fortsätta kämpa för att de mänskliga rättigheterna blir en verklighet i Sverige. Och det gör vi tillsammans.