Bruna och svarta barn kostar men inte vita

2016-11-11 | Vera Atarodi padlock 1

INRIKES

För två veckor sedan fick Jyothi Bousle Svahn kontakt med sin indiska pappa igen för första gången på 24 år. Vera Atarodi har intervjuat henne om den långa process som ledde fram till mötet, om adoption som industri och om #flipthescript, ett forum där adopterade ska kunna prata om sina erfarenheter utan censur:
– Vi adopterade censureras redan från barnsben med en tacksamhetsdiskurs.

FAKTA/#flipthescript

Ett forum i sociala medier, och från början en internetkampanj, där adopterade pratar om sina erfarenheter utan censur.

Jyothi Bousle Svahn har också tagit initiativ till en konferens som äger rum på ABF i Stockholm nu på lördag, den 12 november – av, för och med adopterade, i samarbete med Sveriges unga dharmis och ashavaner (Suda).

RELATERADE ARTIKLAR

2016-10-06 | Adoption pratas alltid över adopterades huvuden

2016-05-17 | Ett vittnesmål om adoption ur den adopterades perspektiv

2015-08-28 | ”Förväxla inte längtan och sorg med rättigheter”

2014-01-10 | Med adopterades röster i fokus

– Det är en ny adoptionsrörelse som har vuxit fram nu och det märks att den har legat och puttrat i flera år. Vi adopterade har aldrig fått gehör, men mediebilden har ritats om. Med hjälp av sociala medier har vi nu skapat ett forum för oss. Jag tror det är på grund av den digitala rörelsen som vi kan ta plats. Vi visar att vi inte är söta små dockor som räddats av vita, vi är människor av kött och blod, säger Jyothi Bousle Svahn.

Hon är själv adopterad och menar att debatten om adoption domineras av röster från adoptionsorganisationer och adoptivföräldrar. Hon menar att röster från de biologiska föräldrarna och de adopterade själva måste exponeras och höras.

Vad händer när adopterade och biologiska föräldrar exkluderas från debatten?

– Det sker en utradering av vår historia. Våra liv börjar med en räddning från gatan, från barnhemmet, från fattigdomen. Från att vi är små får vi höra att vår familj är okänd eller att vi hittats på gatan. Aldrig får vi höra att pappan gick med barnet till barnhemmet för att mamman gick bort eller liknande historier som faktiskt uppdagats senare. Resultatet blir att vi är rotlösa och historielösa, säger hon.

Saknad

Jyothi Bousle Svahn är fem år när hon kommer till Sverige. Hennes svenska föräldrar hämtar henne från Bangalore i södra Indien. Hon minns att hon satt på flyget och tänkte att nu lämnar hon Indien och det kommer inte bli bra. Inte förrän 22 år senare kommer Jyothi Bousle Svahn åka tillbaka till Indien för att rota i sitt förflutna.

– Tidigare har jag alltid varit anti mitt hemland, jag var så sårad över landet som överger sina barn. Men för några år sedan hamnade jag i en situation då jag blev väldigt isolerad och mer deprimerad än någonsin. På något sätt ledde det till att jag började skriva. Genom skrivandet kommunicerade jag en saknad. Jag skrev om saknaden efter min mamma och om minnen från Indien. Jag har varit hos psykologer och på BUP men aldrig har någon lyckats få ut någon information om mitt liv innan Sverige, men nu kom det. Efter ett år gick jag hem till mina svenska föräldrar och läste upp bitar för dem. Mamma grät och pappa sa, fan vad bra du skriver.

Åka till Indien

Tillsammans bestämmer sig familjen för att åka tillbaka till Indien och besöka barnhemmet som Jyothi Bousle Svahn och hennes syster bodde på innan de hämtades till Sverige. 2013 kommer de iväg, först till Goa, sedan till Bangalore. Det var en märklig känsla som svepte över henne när hon kom in i barnhemmet, någonting stämde inte.

– Jag kände verkligen av att något hade hänt där inne, detta hemmet har aldrig varit mitt hem. När jag börjar fråga om min indiska familj blir jag motarbetad av barnhemsgrundaren. Hon menade att jag skulle vara lycklig svensk nu.

Men Jyothi Bousle Svahn gav sig inte och tjatade till sig sin adoptionsakt. När hon öppnade aktien trillade ett papper ut med en signatur som visade sig vara hennes mammas. Men i den svenska akten står det att mamman är okänd. Det tycks vara en del fakta som inte stämmer överens, men grundaren menar att här stannar spåren, att leta efter personer i Indien är som att leta efter en nål i en höstack får Svahn veta.

– Jag kände mig helt hopplös och återvände till Goa.

När hon berättar sin historia för en servitör svarar han ”Skitsnack, nätverket här är större än alla västerländska register”.

– Då bestämmer jag mig för att det inte är över, att jag inte ska ge upp. Men du vet, den här industrin är ett j-la lotteri. Vem som får reda på sitt ursprung och vem som inte får det vet man aldrig.

Varför kallar du det för en industri?

– För det är så. Tänk på att internationell adoption kostar, till skillnad från adoption inom Sverige. Alltså bruna och svarta barn kostar, men inte vita. I denna industrin finns så mycket falska papper och vi får höra många historier om barn som blir kidnappade av släktingar eller okända för adoption. Organisationerna tar inte tag i detta utan fortsätter med sina verksamheter, trots risken för att barn fråntas föräldrar utan deras godkännande. För att det finns en vinst i det. När vi pratar om adoption pratar vi ofta om kostnader och mindre om känslor.

Vilka känslor känner du att du behöver prata om?

– Jag känner mig både köpt och såld. Det gör att man känner sig konstruerad och det har jag aldrig kommit ifrån. Jag hade kanske inte känt detta om mina indiska föräldrar godkänt adoptionen och om mina svenska föräldrar inte hade betalt från sin ficka för detta. Det hade känts bättre om det var en transaktion mellan staterna.

Till mammas by

I Ljusdal där Jyothi Bousle Svahn växte upp skymtar bergen i horisonten och hon har alltid känt att det var bekant. Tillbaka i Indien ser hon också bergen i horisonten. När Jyothi Bousle Svahn kommer tillbaka från Indien 2013 bestämmer hon sig för att fortsätta leta efter sina föräldrar och kontaktar organisationen Against Child Trafficking för stöd. Tillsammans med Arun Dohle som är direktör för organisationen bestämmer hon sig för att åka tillbaka med en advokat. Denna gången tar hon med sin pojkvän och sin bästa vän. I oktober börjar en sex dagars resa till Bangalore, hennes hemstad i Indien. Kostnaderna för resan är stora och tillsammans med svenska aktivisters stöd lyckas de samla ihop pengar för resan och advokaten.

– De två första dagarna var vi ute i slummen där mamma hade bott. De flesta vi frågade visste inte vem hon var, andra sa att hon var död. På lördagen hade jag gett upp, jag tänkte att jag får åka till Sverige och bearbeta att jag är ett av alla barn som inte kommer få reda på sin historia. Jag gav upp när jag inte hittade min mamma men jag sitter också i en patriarkal båt, jag tänkte aldrig på att leta efter pappa, jag tänkte att han bryr sig väl inte. Advokaten som vi anställt föreslog att vi skulle åka ut till byn där mamma växte upp för att se om vi kunde se om vi kunde hitta mamma där istället.

”Namaste baba”

Så på resans tredje dag bär det av till Sassivia Kunte, en liten by som som omges av grönska och där byborna livnär sig på att odla. I byn möts hon av barn och när hon ser dem tänker hon att detta är ju mitt folk, här har jag mina rötter. Men hon vågade inte hoppas och slår ifrån sig hoppfulla tankar. De möter byledaren som hjälper till och försöker ta reda på vem det är som hon letar efter. Det tar inte lång tid förrän flera personer samlats kring henne, nyfikna på hennes ärende i byn.

– Det var ingen som kände igen namnen på mina föräldrar och runt mig stod säkert 50 personer. Plötsligt så kommer en kvinna och säger att hon tror att hon vet vem min farbror är. Irrema hette hon och jag tänker ofta på vad som hade hänt om hon inte varit där just den dagen. Jag kommer aldrig att glömma henne. Det var helt otroligt. Den kvällen pratade jag i telefon med honom för första gången på 24 år. För första gången på 24 år sa jag ”namaste baba”.

Den kvällen visar det sig att Jyothi Bousle Svahn även har en storebror, en lillasyster och en systerdotter. En hel familj. De stämmer träff dagen efter hos fadern.

– Eftersom jag var så gammal när jag adopterades så visste min kropp att jag hade en familj. När jag såg pappa så visste jag direkt, jag har ju drömt om honom men jag visste bara inte vem han var. Jag minns liksom inte hur jag var innan jag träffade pappa längre. Jag vet bara att jag känner mig helt ny nu.

Tillbaka till Sverige

Det har gått två veckor sedan Bousle Svahn kommit hem. På hennes sociala medier flödar bilder på mötet med familjen och varje dag hör hennes syskon av sig till henne med kärlekshälsningar. Hon är fortfarande tagen och planerar redan en tillbakaresa.

Hur tänker du att du ska gå vidare nu?

– Det första jag ska göra är att jag tillsammans med Sveriges unga dharmis och ashavaner och ABF ska ha en konferens av, med och för adopterade. Alla är välkomna men de som kommer tala är adopterade. Konferensen heter Flip the script och det är från början en internetkampanj, där adopterade pratar om sina erfarenheter utan censur. Jag började använda hashtagen #flipthescript när jag introducerades till den förra året och den passade mig. Jag har alltid haft ett behov att uttrycka mig, men har aldrig hittat en trygg plats att göra det på.

Jyothi Bousle Svahn berättar om ett mellanförskap där hon som adopterad varken känner sig hemma i vita rum eller rasifierade rum. Inte heller när hon varit på adoptivträffar har det känts rätt, hennes minnen och längtan till Indien ifrågasattes och direkt försvann tryggheten. Jyothi Bousle Svahn menar att ABF är bra just eftersom de jobbar med folkbildning, men också att det är viktigt att adopterades röster får höras av andra adopterade för att jobba bort ensamheten som finns i mellanförskapet. Hon säger också att det är viktigt att mötas på riktigt och inte bara på nätet och tror att det kan öka förståelsen mellan adopterade.

– Jag har tänkt på att ha en bred representation bland de som ska tala under konferensen, både i ålder, kön och hur de vill uttrycka sig, om det är genom att tala i panel, berätta sin historia eller visa sin konst. Jag hoppas att de som får plats känner sig hörda utan att känna sig censurerade.

Hur menar du att adopterade blir censurerade?

– Censuren kan se olika ut men jag menar att den inte börjar i media utan ofta hemma. Vi adopterade censureras redan från barnsben med en tacksamhetsdiskurs. Och vi bär så många liv på våra axlar, två familjer och adoptionsorganisationer. Vi får inte utrymme för våra drömmar utan måste hela tiden förhålla oss till andra. Vi censureras genom vårt samvete, för alla andra som kämpat och betalat för att få hit oss, vi ska vara tacksamma för det.

Jyothi Bousle Svahn sätter sig starkt emot en sådan förenkling av adopterades verklighet, att det antas att ett liv i Sverige är bättre än ett liv i Indien.

– Det var så starkt när jag var på barnhemmet senast för att försöka få fler ledtrådar om min mamma, för samtidigt som jag var där kommer en kvinna som letar efter sin son som inte längre är kvar. Hon kommer antagligen aldrig få träffa honom igen och jag kommer kanske aldrig få träffa min mamma igen.