Morgonen den 25 juni 2016. Dignity 1 räddar 129 människor från en gummibåt utanför Libyens kust.

Bild: Fernando Calero/Läkare utan gränser

#rivlagen: Säkrare resa skulle minimera riskerna

2016-10-18 | Julia Eriksson padlock

UTRIKES/INTERVJU

– Det måste bli lättare att ta sig till Europa, säger Astrid Börjesson. Hon deltog i somras för andra gången i räddningsarbetet som Läkare utan gränser bedriver utanför Libyens kust. Julia Eriksson har intervjuat barnmorskan om månaderna hon tillbringade på Dignity 1.

Astrid Börjesson är barnmorska på Huddinge sjukhus och arbetar numer också för Läkare utan gränser. För organisationen har hon arbetat på Medelhavet de två senaste somrarna, tre månader åt gången, med att rädda människor på flykt från att drunkna när de tar vattenvägen från Libyen till Italien via båtar som smugglare ordnat fram.

De ofta skrangliga båtarna är inte ämnade att för egen maskin nå tryggheten i Europa, färden är för lång. Väl på internationellt vatten kontaktas sjöräddningen i Rom med hjälp av en satellittelefon som smugglarna försätt de flyende människorna med. Det är då Dignity 1 rycker ut.

Mycket hänger på vädret. När vädret är sämre och vågorna stora så kommer inte lika många flyktingar över havet, berättar Astrid Börjesson.

– Smugglarna skickar inte ut folk till en tvärsäker död på ett stormigt hav. Det handlar inte om omsorg för de som flyr utan snarare att det skulle leda till att färre skulle våga ta den vägen. Smugglarna skulle då inte göra några pengar. Jag kanske låter hård, men jag har svårt att se smugglarna som goda, det finns inget gott i dem, säger hon.

Under sommarmånaderna när vädret är stabilt kommer sjöodugliga båtar med jämna mellanrum vattenvägen från Libyen. Båtarna är överfyllda med desperata och utmattade människor på flykt från krig, förföljelse, fattigdom och elände. Astrid Börjesson var på båten mellan april och juli i år, och under tiden utförde besättningen 30 räddningsaktioner. Under augusti och fram till mitten på september tillkom ytterligare 12.

– Det kunde gå en vecka utan att någonting hände, och sedan en, två dagar med mängder av båtar beroende på vädret. Vi låg ute till havs och väntade, vi åkte alltså inte fram och tillbaka till land. Det skulle ta för lång tid och vara för kostsamt. När vi gjort en räddningsaktion åker vi in till Italiens hamn där flyktingarna tas om hand.

Att komma fram försent

En händelse som fastnat på Astrid Börjessons näthinna är från året innan. Dignity 1 fick anrop från Rom att åka ut. Men de kom för sent. När de nådde platsen hade ungefär trehundra passagerare hunnit drunkna, en massgrav låg rakt under dem. Samtidigt kunde fyrahundra personer kunde räddas tack vare Dignity 1 samt två andra båtar.

– Vi såg mängder av människor som höll sig flytande på vad som helst, bitar av trä och flytringar, vattnet var täckt av människors tillhörigheter, skor och guppande plånböcker. Det var helt surrealistiskt, man stänger av sina känslor, säger Astrid Börjesson.

De som jobbar på Läkare utan gränser får psykologisk hjälp för att klara av arbetet.

– Det är viktigt att bolla med varandra och berätta om sina upplevelser, att få prata om vad som hänt. Det är mycket tårar och sorg och det måste få komma ut.

De människor som korsar havet från Libyen till Italien kommer främst från Eritrea, Nigeria, Bangladesh, Guinea Conakry och Elfenbenskusten. Men många kommer även ifrån Mali, Senegal, Somalia, Sudan, Gambia, Afganistan och Syrien.

Enligt Läkare utan gränsers statistik hade organisationen hjälpt totalt 6 729 personer fram till mitten av september i år, vilket är fler än hela 2015. Av dessa är 84 procent män och 16 procent kvinnor. 77 procent är vuxna och 23 procent är barn. Statistiken visar också att 37 kvinnor var gravida under flykten över havet.

Astrid Börjesson berättar om ett möte hon haft med en gravid kvinna. Kvinnan, som flytt från kriget i Syrien, var väldigt nära att drunkna men hölls ovanför ytan med hjälp av sin man. Hon var gravid i femte månaden och när Dignity 1 fick upp henne var barnet det enda hon brydde sig om.

– ”My baby, my baby”, sa hon hela tiden. Jag försökte lugna ner henne men hon var alldeles uppriven. Jag tog fram instrumenten för att lyssna på barnets hjärtslag för att se om barnet överlevt, men i och med att motorerna är i gång hela tiden så blir det svårt att höra. Det tog lång tid och jag letade med doptonen över kvinnans mage, och tillslut hörde jag hjärtslagen. Det var en mäktig känsla och för ett ögonblick utbröt det hurrarop och eufori på båten.

Kvinnors utsatta situation

Astrid berättar att kvinnorna är särskilt utsatta under flykten, och att hon och hennes kollegor utarbetat en policy med att alltid fråga alla kvinnor som de träffar ifall de varit med om våld under sin flykt. Hon berättar att många blir utsatta för våld och våldtäkter, många vittnar om att de måste sälja sex som betalning för att få den hjälp de behöver. Hela 70 procent av de tillfrågade uppger att de blivit utsatta för våld av olika slag, såsom slag, hot, kidnappning, slavarbete och våldtäkt.

– Kvinnorna är i en utsatt situation och de utnyttjas ofta på vägen. Vi tar olika tester och blodprover ombord på båten. Många har könssjukdomar och mår väldigt dåligt psykiskt. Vi som jobbar har även börjat diskutera att vi borde fråga männen gällande huruvida de blivit utsatta för våld. Det kommer troligtvis bli nästa steg.

Det viktigaste enligt Astrid Börjesson just nu är att skapa legala flyktvägar för de som flyr från krig och fattigdom.

– Vårt syfte är ju att rädda liv, men vi måste lyfta frågan om flyktvägarna. Det måste bli lättare att ta sig till Europa. Säkrare flyktvägar skulle göra resan säkrare och minimera risken för utnyttjande av kvinnor, män och barn.