Folket i Colombia fortsätter kräva fred, trots folkomröstningens nej. Bogotá, 5 oktober 2016.

Bild: Fabiola Calvo

Krigets offer i Colombia behöver omvärldens stöd för att nå fred

2016-10-10 | Jaime Gomez padlock

OPINION

Nejsidans manipulationer inför folkomröstningen om fredsavtalet i Colombia var anmärkningsvärda men inte innovativa. Införandet av ett genusperspektiv i fredsförhandlingarna var däremot världsunikt, menar Jaime Gomez (Fi) och betonar vikten av att omvärlden fortsätter att trycka på för en politisk lösning som inkluderar alla aktörer i konflikten, inte bara den elit som varit pådrivande för ett nej till fredsavtalet.

Jaime Gomez är utrikespolitisk talesperson för Feministisk initiativ

I folkomröstningen om fredsavtalet i Colombia mellan regeringen och FARC-EP blev resultatet överraskande för hela världen. Nej-sidan vann med en mycket liten marginal, 50,2 procent mot 49,8 procent för ja-sidan. Som många komplexa politiska fenomen kan det inte förklaras genom bara en enda faktor. Oftast det är en sammanflätning av flera olika aspekter som påverkar i en viss riktning.

Att en hög procent av befolkningen inte röstade, 62,5 procent avstod, går inte att ta miste på. Det är ungefär samma trend som har funnits i Colombia sedan flera decennier tillbaka och det säger en del om hur lite samhället litar på sina politiker och sina beslutande organ. Misstänksamheten är resultatet av flera år av utanförskap.

Det är ingen slump att de flesta ja-röster kom från områden i Colombia där kriget upplevdes som mest intensivt. Dessa röster, dessa 49,8 procent, representerar särskilt den del av befolkningen som har upplevt de fruktansvärda konsekvenserna av kriget och som ser ett fredsavtal som en väg ut ur den beväpnade konflikten en gång för alla. De representerar alla som vill börja bemöta de stora utmaningar som kommer att finnas i den postkonflikt-period som följer. De representerar alla de som tycker att fred är viktigare än hämnd.

Nej-sidans sätt att hantera kampanjen var också anmärkningsvärd. Lögner, medvetna feltolkningar av fredsavtalets innehåll och rädsla som spreds med påståendet att med godkännande av avtalet så skulle ”castro-chavismen”, en ny form av kommunism, göra sitt inträde i landet. Manipulationerna påminner om kalla krigets tider.

Införandet av ett genusperspektiv i fredsprocessen var däremot världsunikt. 301 kvinno- och hbtq-organisationer kom med 7 102 olika förslag som de ville ha med i fredsavtalet. Själva genuskommissionen, som utgjorde en del av förhandlingarna, uttryckte vikten av denna medverkan genom att säga: ”Förändringarna som landet behöver för att bygga fred är inte möjliga utan ett samhälle som erkänner och respekterar olikheter, och som lämnat stigmatisering och diskriminering på grund av kön bakom sig.”

Extremt konservativa krafter i landet spelade på fördomar som fortfarande finns kvar i samhället genom att påstå att detta genusperspektiv gick emot den kristna kyrkans lära och att den traditionella kärnfamiljen var i fara. En colombiansk journalist påpekade i veckan att eliten många gånger använt religionen för att manipulera och påverka politiken, så även i detta fall.

Efter folkomröstningen tog eliten initiativet. Flera av dem vill att fredsavtalet som diskuterades i Havanna skulle förhandlas om helt och processen börja om från början. Bland dem finns före detta presidenten Alvaro Uribe, som har två konkreta krav; att Rodrigo Londoño, befälhavare för FARC-EP, tillsammans med gerillans högsta ledning, ska avtjäna fängelsestraff samt att FARC-EP inte ska få ombildas till ett politiskt parti och delta i politiken.

Samtidigt är Uribe själv åtalad för sin aktiva medverkan i skapandet av paramilitära grupper i Colombia. Han vill att fredsprocessen dör och att möjligheterna för det colombianska folket att få veta sanningen om vad som hänt under kriget ska försvinna. Han vill inte att sanningen kommer fram för då skulle hans delaktighet i brott mot mänskliga rättigheter komma till världens kännedom.

Juan Manuel Santos, Colombias president, har uttalat att han är medveten om att ingen ingår ett avtal som innebär att en får avtjäna resten av sitt liv i fängelse. Ännu självklarare blir Santos uttalande när Uribes tanke är att han själv och andra högt uppsatta politiska ledare, som begått brott mot mänskliga rättigheter, ska gå helt fria. Uribe har även uttryckt sitt önskemål om att militärer åtalade för krigsbrott ska få lindrigare straff. Hans argumentation för detta är att militärerna endast lytt order och att det är kränkande för dem att placeras på samma nivå som en gerillasoldat.

Jag ser mycket positivt på de stora manifestationer som nyligen ägt rum runtom i landet. Hundratusentals människor har uttryckt klart och tydligt att de stödjer fredsavtalet och att landet vill ha fred nu. Ja-sidan börjar nu återta initiativet. Sett i detta sammanhang är det positivt att Nobels fredspris i år tilldelas till Colombias president. Det kan öka påtryckningarna på de som är emot fredsavtalet att tänka om.

Dock hade jag helst sett att alla parterna som under flera år har kämpat för fred i Colombia hade utsetts till mottagare av priset, särskilt krigets offer och organisationer i det civila samhället. Det ligger i sakens natur att en fredsprocess omfattar flera parter, inte bara en.

Dessutom måste vi komma ihåg att Santos var försvarsminister under tiden för de utomrättsliga avrättningar av civila som kallades ”falsos positivos” – ett vidrigt ”bonussystem” där militärer premierades för varje gerillasoldat som kunde uppvisas död. I dag vet vi att över 3 000 personer, samtliga civila, avrättades och påstods vara gerillasoldater som en direkt konsekvens av bonussystemet.

Det är en plikt för det internationella samfundet att sätta tryck på olika sektorer i Colombia som inte vill att freden ska få en chans. Det är också nödvändigt att kontinuerligt följa upp händelserna i Colombia för att garantera att eldupphör fortsätter gälla samt att dialogen för en politisk lösning inkluderar alla aktörer i konflikten, inte bara eliten. Folkrörelserna, det civila samhället och krigets offer i Colombia förtjänar det.