Den första veckan jag började på Skurups Folkhögskolas skrivarlinje ägnade vi lektionen åt att diskutera var gränsen för skrivandet gick. Frågan var ställd utifrån de senaste årens debatter där rasism hade ställts emot yttrandefrihet och där det självklara svaret skulle vara att språket var gränslöst.

Samma höst satt jag och lyssnade på rättegången mot rasisten och gatukonstnären Dan Park, en rättegång där flera gallerister och konstintresserade närvarade för att stödja honom, alltmedan han agiterade för sin rasistiska konst. Han dömdes för hets mot folkgrupp, en liten tröst för de människor som sett sin nakna kropp död på olika ”konstaffischer” i Malmö.

I dag är hans affischer tillbaka på gatorna. Och en generation poeter har lärt sig att de har ”friheten” att reproducera rasistiska stereotyper.

Nazister bland intellektuella i historien...

Att Nya Tider vill, och får medverka på bokmässan borde kanske inte vara så förvånande som det känns. Precis som på övriga arenor har den nazistiska närvaron på kulturscenen ökat i takt med rasistiska samhällsförskjutningar. Samtidigt menar historikern Heléne Lööw att det finns en lång tradition av nazistiska intellektuella i Sverige. Jag ringer henne för att prata om vad nazisterna egentligen gör på bokmässan över huvud taget.

– Det finns ju en slags historisk kontinuitet i Sverige av de här intellektuella nazistiska projekten, berättar hon. Av bokförlag, av kulturella föreningar, debattföreningar och så vidare. Den var inte jättetydlig på nittiotalet i debatten, men den fanns. Nu dyker de upp mer igen i offentligheten.

En annan som har forskat kring nazisters närvaro i medel- och överklassen är Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik. Han håller med Lööw om att en allt starkare närvaro av rasism kan ses bland intellektuella grupper, även om det ännu inte alls går att jämföras med dess närvaro i samma sfär under mellankrigstiden.

– Historiskt under mellankrigstiden, och delvis också under krigsåren och efterkrigstiden, hade extremhögern ett relativt starkt fäste inom delar av den svenska forskarvärlden och bland en hel del akademiker och högutbildade i gemen. Detta gällde särskilt universitet som Lund och Uppsala och yrkesgrupper som läkare, präster och jurister, liksom humanioraforskare i allmänhet. Även inom kulturvärlden fanns det högerextremister och nazister såsom vissa författare, musiker, konstnärer och film- och teateranknutna, säger han.

– Om och hur dessa forskares högerextrema politiska engagemang och åsikter har påverkat deras forskargärning är dock en fråga som har börjat studeras först relativt nyligen så det är fortfarande svårt att svara på hur ideologiserad deras forskning kom att bli och detsamma gäller kulturvärldens högerextrema vad gäller olika konstnärliga verk. Vi vet att vissa rasforskare, naturvetare och medicinare exempelvis drevs av ideologiska övertygelser liksom vissa etnologer, språkvetare och religionsvetare och vi vet också att ett tydligt ideologiskt rastänkande har satt spår i vissa författares romaner och dikter men i övrigt så har forskningen om extremhögerns påverkan på den svenska forskar- och kulturvärlden egentligen bara påbörjats, förklarar han.

...och deras inflytande i dag

Helene Lööw anser också att det ofta är svårt att veta hur mycket den nazistiska ideologin har påverkat forskning och kultur. Men samtidigt tycker hon sig se en begreppsförskjutning kopplad till nazisternas inflytande på samhället.

– Ja, man kan se det över lång tid, såna här begrepp som asylshopping, asylturism, begrepp som kommer ifrån den världen ursprungligen. Det finns ganska många såna här saker, som när de sades i slutet på sjuttiotalet och i början av åttiotalet då var de väldigt off. En annan sådan här term är ju bidragsberoende, det är också en term som ursprungligen lanserades av den här sfären, säger hon.

– Ja, tidigare hette de socialförsäkringstagande och det är en skillnad. Sedan så har de ju under lång tid försökt att gå in i arenan just kring yttrandefrihet, där har de drivit kampanjer. Det finns många grupper i Europa som har gjort det också, det är ett slags gemensamt projekt från den sfären, att de försöker ta över det begreppet, att det ska vara de som står för den sanna yttrandefriheten. Där utkämpar sig också en sorts strider. Vi är i Sverige inte riktigt vana vid att hantera den mer intellektuella delen. Nu är ju Nya Tider lite av varje, så att säga, fortsätter Lööw

– Ja exakt. Och det har vi svårt att förhålla oss till. Vi sitter fast i den föreställningsvärlden att det är den här marginaliserade vite snubben på landsorten som är outbildad, arbetslös, ledsen och arg, tjejerna har dragit till storstan. Det är den stereotypen som fortfarande på många sätt styr föreställningarna om hur man ska kontra när det gäller antirasistiska strategier. När de andra gör entré, de som inte är schabloner, så uppstår en sorts förvirring, säger hon.

Kampen om kulturen

– Det handlar också om en kulturell kamp. En ideologisk. Ett område som också har förbisetts i diskussionen är just kulturen och kulturen är extremt viktig för de här rörelserna. Kulturarvsfrågor men även hela deras egen produktion av kultur. Sådana ställen som bokmässor, men även musikfestivaler blir ju naturliga arenor för dom. Kulturpolitiken är ett av naven i deras politiska projekt, förklarar Lööw.

Det är svårt att tänka sig vad en fascistisk kulturpolitiken innebär i praktiken. I förra diskuterade bland annat Jenny Lindahl och Sonja Schwarzenberger det problematiska med det rasistiska partiet Sverigedemokraternas kulturpolitik i en artikel i Aftonbladet. Där skriver de bland annat att Sverigedemokraterna vill "Bevara det svenska kulturarvet. Skapa en kulturkanon. Stärk den nationella identiteten.". Men är det så enkelt? Och vad innebär det rent konkret? Jag fortsätter att prata med forskaren Helene Lööw för att förstå fascisternas visioner kring kulturen.

– De hamnar hela tiden i att kulturen måste återerövras. Den måste återerövras från marxister, feminister, socialister, liberaler, judar, muslimer, alla som på något sätt har förstört och demoraliserat kulturen. Och sedan måste de ha en egen kulturproduktion, och kontra mainstreamkulturen. Så det handlar både om något slags erövrande och bevarande uttryck, men också om nyskapande, naturligtvis, säger hon.

Men kan man säga att det har övergått från en bevarande till en mer nyskapande? Jag tänker att jag alltid har associerat fascismens kultursyn till något som är emot performancekonst, provokation, etcetera, men att de allt mer har börjat använda sig av de formerna?

– Absolut. Under nittiotalet så återgick de till att skapa kultur och de blir ju allt mer framträdande, utlyser egna litteraturtävlingar, konst, och man ser det också i demonstrationer med mer flashmob-aktioner, man arbetar med symbolik som att spärra av områden, och så, det gjorde man inte tidigare. Det började komma under nittiotalet och nu så slår det igenom i nya dimensioner, säger hon.

En kommersiell fråga

De som minns nazismen på nittiotalet minns också vit- makt musikindustrin, som på många sätt var grundläggande för att bygga upp det kapital som kom att utveckla och modernisera de fascistiska organisationerna vi har idag. Helene Lööw tar upp frågan om just pengar, som en fråga som hamnat i skymundan i debatten om bokmässan.

– Att de är på bokmässan är inte någon nyhet, det finns ju inte en enda extremistgrupp som inte haft någon monter på bokmässan under de åren bokmässan har existerat. Men det som gjorde att de försvann var kostnaderna givetvis. Nu är det ju så att de har resurser att ha montrar igen. Det är naturligtvis för att visa upp sig, legitimera sig, bli en sorts aktör, som vilken som helst. Samtidigt så räknar de med all publicitet omkring, säger forskaren.

Att antirasister och feminister bojkottar, gör motstånd, protesterar?

– Ja, naturligtvis, de gör en kalkyl.

– Ja, i detta finns naturligtvis en form av dilemma, när det gäller universiteten. Det finns ju inga som helst möjligheter, självklart, och så ska det ju vara, att neka någon tillträde av politiska eller religiösa själ. Börjar vi tumma på det får vi problem, enorma problem. Och så är det ju på väldigt många arenor, naturligtvis, säger hon.

– Men när det gäller bokmässan och andra såna här scener så är det en annan sak därför att det är kommersiella bolag. De gör kommersiella beslut. Och där blir det ju inte en yttrandefrihetsfråga att man nekas heller, utan det är helt enkelt under samma premisser som du kan neka folk på en krog. Du har ingen skyldighet att släppa fram alla, fortsätter hon.

Bojkottar för anställdas säkerhet

När bokmässan lämnade första beskedet att Nya Tider var välkomna var Djungeltrumman några av de som gick ut snabbast för att protestera. De har tidigare ordnat förfester till mässan, haft egna montrar och bevakat samtalen. Trots att bokmässan har ändrat sig flera gånger fortsätter de att hålla sin linje att bojkotta mässan, så länge nazister är välkomna. Jag pratar med Maria Kopp, chefredaktör på Djungeltrumman, om varför de har valt bojkott som strategi.

– Vi har anställda och frilansare med olika etniska bakgrunder, sexualiteter och könstillhörigheter, som tillhör de grupper Nya Tider hetsar mot, säger Kopp.

– Nya Tiders närvaro på Bokmässan är inte en feministisk fråga. Däremot är det en feministisk fråga att så stor del av hatet och hoten riktas mot kvinnor, och kommer från män, oavsett vilken fråga det gäller. Det är ingen slump, utan en del av patriarkala strukturer, fortsätter chefredaktören.

– Vi är för yttrandefrihet. Det vill säga grundlagen som säger att alla får säga och skriva vad de vill, så länge det inte handlar om förtal eller hets mot folkgrupp. Att ställa ut på en privat mässa ingår inte i yttrandefriheten, där har bokmässan själva möjlighet att göra aktiva val. När det gäller ingångna avtal kan sådana alltid brytas. Det kan då få juridiska och ekonomiska konsekvenser, men det kanske kan vara värt den ”smällen” om man vill stå upp för något?

– Vi valde att avbryta samarbetet med Bokmässan för att få dem att tänka till kring beslutet att välkomna Nya Tider. För oss var det självklart att sätta ner foten och göra det lilla vi kunde för att påverka. Men en bojkott i sig blir ganska verkningslös utan en närmare förklaring och diskussion. Därför har vi publicerat olika texter där vi diskuterar frågan, och kommer att ägna nästa nummer (med utgivning 22/9) åt temat yttrandefrihet, säger Kopp.

En alternativ bokmässa

Djungeltrumman är inte de enda som talar om att bojkotta som strategi, samtidigt som de vill bygga alternativa rum. Jag har pratat med den radikala bokmässan, som för fjärde året i rad arrangerar litteratursamtal genom Syndikalistiskt forum i Göteborg.

– Den radikala bokmässan arrangeras utifrån ledorden klasskamp, folkbildning och feminism. Vi tänker oss att många människor varken har råd eller möjlighet att gå på den andra mässan och där känner vi att vi fyller en funktion. Vi gör även detta för att skapa en mötesplats för människor, där vi kan knyta kontakter och utbyta erfarenheter med varandra. Men självklart också för att sprida radikala idéer och litteratur samt att ge mindre förlag och kanske inte så välkända författare plats, förklarar de för mig via mail.

Också den radikala bokmässan länkar den nazistiska närvaron på bokmässan till kommersiella beslut och vill problematisera diskussionen om yttrandefrihet:

– Dels kostar biljetterna en halv förmögenhet vilket gör att många inte har möjlighet att gå, sedan verkar ju de ha rätt dålig koll på vilka som medverkar. Hela den här röran med den nazistiska tidningen hade vi ju helst sluppit och det hade enkelt kunnat förhindrats med lite förhandsgranskning. Sedan tänker vi att hela grejen med nazister på bokmässan ytterst är en effekt av mässans extrema kommersialisering.

– Först och främst känns det som att Bokmässan har målat in sig i ett hörn. Oavsett vad de gör vinner nazisterna poäng i detta läge. Antingen får de sprida sina idéer på mässan eller så åker propagandamaskineriet igång ifall de sparkas ut. Lite av ett win-win för dem och ett rätt kasst utgångsläge för oss andra. Det kan vi ju tacka Bokmässan för. Vi tycker att självklart ska vi stå upp mot en normalisering av nazism, men hur och vad som ska göras tåls att tänkas några extra varv kring. Vi måste hitta alternativa strategier där nazisterna inte tillåts att plocka enkla poäng. Men diskussionen måste tas överallt. På ledarsidor, i diverse forum, vid fikaborden på jobbet och på gatan.

– Inte en millimeter till nazister. Vi tror inte på att vi kan tiga ut dem och låta dem hållas utan att vi måste stå upp mot dem vid varje tillfälle som visar sig. De som bojkottar mässan för att de gett nazisterna en plattform att stå på stödjer vi fullt ut och de är hjärtligt välkomna att höra av sig till oss om de är intresserade av att ändå göra något under dessa dagar.

Fortfarande är många antirasister och feminister villrådiga kring bokmässans beslut att välkomna Nya Tider. Samtidigt som samtal planeras och montrar bokas bubblar det av ilska i mejl- och Facebooktrådar. Och i veckan gick blev frågan om närvaron av nazister på bokmässan internationell när judiska organisationen för mänskliga rättigheter, Simon Wiesenthal-centret, gick ut och vädjade till Stefan Löfven att stoppa Nya Tider från att delta. Frågan om nazismens närvaro i kulturen är mycket mer komplicerad än enkla frågeställningar om att språket är fritt. Förutom våldet mot alla de som nazisterna hatar finns det också en fråga om vad nazisterna vill göra med kulturen. Om två veckor börjar Bokmässan. Men kampen om vem som har tillgång till kulturen och vad som är kulturens roll har bara börjat.