Idag var det demonstrationer över hela Sverige för en annan vård. I Malmö samlades 800 personer för att protestera mot nedskärningarna.
Drömmen om en annan sjukvård – på liv och död
2016-09-04 | Felicia Mulinari
1
INRIKES
På söndagen hölls demonstrationer mot nedskärningarna i sjukvården på 26 platser i Sverige. Det är undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och patienter som har organiserat sig tillsammans under parollen En annan vård är möjlig. Feministiskt perspektiv var på plats i Malmö där 800 personer demonstrerade och drömde om en trygg och säker vård för alla.
Det regnar kallt i Malmö. Upptakten har varit lång, och de senaste veckorna har arbetet för de landsomfattande demonstrationerna under parollen Slut på rean - En annan vård är möjlig också fått medial uppmärksamhet. Vid samlingen är det inte särskilt mycket folk på Gustav Adolfs Torg, men när klockan börjar närma sig kvart över två börjar allt fler människor komma.
”Många är förbannade!”
Jag träffar Sara Holm, sjuksköterska och en av arrangörerna av demonstrationen i Malmö, som ser hoppfull ut.
Du har varit med och organiserat den här demonstrationen. Varför?
– Jag arbetar inom sjukvården själv, jag är sjuksköterska, så för mig blev det väldigt viktigt och påtagligt att det behövde göras något. Det handlar om min dagliga arbetssituation.
Det har varit många vårdprotester de senaste åren, vad är skillnaden med den här?
– Det har bubblat väldigt länge och folk är ganska trötta. Man blir ju också peppad när man ser att folk gör samma sak på andra ställen. Jag jobbar inom kvinnosjukvården och där har ju personalen börjat säga upp sig. Många är förbannade och man vill göra något när man ser att någon annan får igenom sina krav.
Plakat målas, banderoller vecklas ut, och någon skämtar om att Malmö måste vinna över Lund, där så många som 300 människor samlades under samma paroll någon timme tidigare. Malmöpatrioterna kan vara lugna för när demonstrationståget börjar gå, sjungandes ”En annan vård är möjlig, aldrig ger vi upp” räknas det till uppemot 800 deltagare. De personligt gjorda plakaten skvallrar om att många är vårdarbetare och eller patienter. Men här finns också många röda och svarta fanor. Trots att regnet fortsätter håller tåget slagordskörerna igång. ”Sluta sälja allt vi har, snart finns ingen välfärd kvar.”
Allvarlig stämning
Framme i Pildammsparken köper folk kaffe och kakor av Amalthea bokcafe. Antalet människor minskar men allvaret blir tyngre när talen börjar. En tystnad lägger sig i parken när Alexandra Peterson från Endometriosföreningen börjar berätta om hur illa bemötta endometriospatienter blir av vården.
– Det ska inte ta tio år för att få sin diagnos. Jag vill uppmuntra alla att fortsätta kämpa för era rättigheter, som vårdtagare och personal, tillsammans är vi starka. En annan vård är möjlig.
Nästa talare ut är Corina Jarford, psykiatrisjuksköterska.
– Jag är sjuksköterska sedan 30 år och jag har hela tiden arbetat i region Skåne, främst i psykiatrin, både i Lund och i Malmö. Under den tiden har jag upplevt fler omorganisationer, sammanslagningar, delningar, nedskärningar och rationaliseringar än vad man trott kan vara möjligt. Men någon gång tar tårtan slut, de kan ta bit efter bit, men till sist så finns det bara lite grädde att skrapa av.
Corina Jarford är sjuksköterska inom psykiatrin.
– Det har gjorts analyser, fortsätter Jarford, av hur det kan bli så att människor kan ta sina liv på våra vårdavdelningar. Faktum är att våra vårdavdelningar är sorgligt underbemannade. Vi som försöker, går hem och hoppas att just våra patienter skall klara sig en dag till, i brist på en adekvat vård. För min del är det slut på vårdrean nu.
På liv och död
Liknande manifestationer och demonstrationer hålls i 25 andra städer samtidigt. Kraven är konkreta och enkla. Bland annat har punkterna varit: En hållbar arbetsmiljö för alla professioner i vården, tid för återhämtning vid natt- och skiftarbete. Öppna stängda vårdplatser – inga fler ska dö på grund av platsbrist. För det är just döden det handlar om, vilket blir omöjligt att blunda för när Mia Berg från Patientpersperktiv talar.
– Emil 6 år, Louise 22 år, Christina 37 år, Jens 4 år, Lars 64 år. Ingen av dem hade samma tur som jag. De överlevde inte vården, jag gjorde det. I dag slåss vi alla för att ni ska slippa gå igenom det vi alla har gått igenom. Om svenska vården någonsin ska kunna ta klivet in på en på riktigt person- och patientcentrerad vård så krävs det att hanteringen fortsätter även efter en skada har skett. Det görs inte i dag. Vi släpps vind för våg. Om vi ens anmäler någon olycka så får vi sällan, eller aldrig någon återkoppling.
Mia Berg är aktiv i föreningen Patientperspektiv.
– Mycket av de problem som finns i dag inom vården är systemfel, det går att åtgärda i dag. Men inte allt är systemfel. Ansvarsutkrävande är omöjligt att kräva i dag. Allt handlar om vilken vård vi vill ha i framtiden. En vård där patienter och vårdpersonal sätts i fokus.
Systemfel eller misstag
Efter den landsomfattande kritiken kan inte heller politikerna blunda. I dag gick sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) ut och medgav att det finns brister i vården.
– Men det finns inom vissa delar av vården. Generellt, när vi gör jämförelser med andra länder, ser vi att svensk vård håller väldigt hög kvalitet och att patienter ofta är väldigt nöjda med de behandlingar de har fått, säger han till Aftonbladet.
Sten Axelsson Fisk, underläkare och medlem i organisationen socialistiska läkare håller inte med. I sitt tal pratar han inte bara om de akuta problemen inom vården, utan också om hotet med en allmän systemförändring.
– Tiden har blivit mogen för att planera en vårdstrejk för all sjukvårdpersonal, för att kräva mer resurser till vården. Det som vi står här och försvarar i dag är inte bara dagens patienter och vårdarbetare, utan hela själva det behovsstyrda sjukvårdssystem som vi har haft här i Sverige.
Vad kommer efter ilskan?
Efter dikter och tal från framförallt vårdanställda och patienter avslutas demonstrationen. Det har slutat regna nu. 800 personer är många men medvetenheten om att det pågår liknande initiativ i andra städer får demonstrationens tyngd att kännas ännu mer. I ett upprop mot nedskärningar lyckades vårdanställda organisera sig över yrkes- och stadsgränser. Frågan är bara vad som händer nu, efter demonstrationerna. Jag frågar Sara Holm vad hon tror.
Sara Holm är sjuksköterska och har varit med och organiserat demonstrationen.
Vad händer efter demonstrationen?
– Jag hoppas att de upprörda samtalen i personalrummen utvecklas och att fler folk faktiskt börjar göra saker, att man ser att det går. Och att politiker inser att det är så många personer som drabbas av det här så att de måste ta tag i det. Jag hoppas att saker börjar hända, att folk börjar säga upp sig kollektivt, jag tänker att det kan vara en asbra kampmetod.
Några av talen var inne på skillnader mellan de olika grupperna som organiserat demonstrationen: läkare, undersköterskor, patienterna, hur tror du att det påverkar organiseringen?
– Det är väldigt viktigt, nu i barnmorskekampen, att undersköterskor är med i det också. När den ena får igenom sina krav skapar det också mer kamplystnad för andra, så folk börjar ställa krav själva. Vi måste backa varandra, läkare måste backa sjuksköterskor, och sjuksköterskor måste backa läkare. Alla jobbar vi på samma arbetsplats, alla påverkas vi av det här hela tiden.
När jag lämnar Pildammsparken i Malmö är plakaten upphängda i de gröna stora träden. Med en svart tuschpenna har någon skrivit Nej till nedskärningarna i versaler. Svart på vitt hänger en enkel dröm om en annan sjukvård ibland parkens gröna blad.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Ansvarsutkrävande i vården är det viktiga för medborgarna. I Sverige utreder vården sig självt. Det är en för en demokrati orimlig ordning. Rättssamhället ska självklart ansvara för vårdtagarnas säkerhet. Det är pinsamt tyst i demonstrationsleden i denna grundläggande fråga. Höj näven i protest mot att Sverige är en odemokratisk konstighet jämfört med övriga EU.