Tiina Rosenbergs forskarbedrift har med Don't be quiet, start a riot blivit tillgänglig för den engelskspråkiga världen.

Mer än att överleva

2016-06-14 | Lisa Gålmark padlock 2

FEMINISM

”Den döda kvinnan är den västerländska samhällskulturens mest inkörda manusspår.” Lisa Gålmark har läst Tiina Rosenbergs Don’t be quiet, start a riot som är full av döingar. Hon lyfter fram hur Rosenberg stökar till det och skapar frizoner i konservativ miljö, men samtidigt undrar hon varför kvinnors verk inte oftare återfinns i feministiska och queera analyser.

”Att vara queer feministisk akademiker betyder att skriva om föreställningar av kvinnor och queer som överlever”, slår professorn i teatervetenskap Tiina Rosenberg fast i inledningen till den digra artikelsamlingen Don’t be quiet, start a riot, Essays on feminism and performance (Stockholm University Press, 2016).

Intressant nog visar sig denna mening vara något av en antites till bokens epicentrum: döingar, döingar och åter döingar.

Men, som Hélène Cixous har påpekat, något annat vore omöjligt. Att gå på teater är som att gå på sin egen begravning. Snart sagt alla klassiker inom teater och opera, från det antika dramat till våra dagar, har ihjäl en eller flera personer ur kvinnokategorin.

Den döda kvinnan är den västerländska samhällskulturens mest inkörda manusspår.

Men innan de går hädan – vilka kvinnor! Rosenberg ställer ut ett urval av den outsinliga skaran: Carmen, Gilda, Jeanne D’Arc, Antonia, Mélisande, Tintomara, fröken Julie, Hedda Gabler med flera. I förbund med teoretiker som Barthes, Halberstam, Wood, Gramsci, Sedgwick, Butler och Ahmed visar Rosenberg att lyssnaren/läsaren står i amorös och ekivok förbindelse med aktörens röst, ord och kropp.

Eller om det är rösten inuti rösten, gesten bortom gestalten, betydelsen bortom ordet, alternativt ett själsligt kroppsligt tredje som händer när en queer tolkning räddar kvällen.


Hur störa status quo

I denna mening är queertolkningar överlevartolkningar, en särskild sorts uppövad eller omedelbar genialitet som spårar tvetydigheter och dubbelspel, blinkningar och tårar bakom sceneriets konventionsmasker och grimaser.

Tolkningar som uppfylls av lusten till musiken och rösten. Och lämnar osett och ohört när den inte har lust att se och höra. Som läser fram inbjudningar till konstnärliga upplopp mot den kanon som bekräftar rådande ordningar av klass, funkis, sexualitet, etnicitet/exteriör, ålder, genus och könsmakt.

Hur kan litteratur och scenkonst bidra till att störa status quo? Hur kan kulturen verka för att kulturell demokrati adderas med önskvärdheter som politisk demokrati och ekonomisk demokrati? Till analyser av klassiska operor, Wagners Lohengrin; Strauss Rosenkavaljeren; Puccinis Madame Butterfly; skandinaviska manshöjdarförfattare som Strindberg och Ibsen och Almqvist; avgudade divasångare som Zarah Leander fogar Rosenberg en kritik av svensk socialdemokratis förlust mot 2000-talets kapitalisering och fascistoida krafter.


Gestaltar samband

Bokens avslutande fokus räddar både samhällsutvecklingen och samlingens eget drama. Här resonerar Rosenberg kring den strida ström av levande feministiska performance-akter som under samma era och med personligt bökiga uttryck sparkade patriarkalpräglade arslen: Guerrilla girls, D Muttant, Femen, Pomo Dori, Profesora, Pussy Riot och andra. Konstnärer och artister som var för sig och med 1970-talets scenpolitiska trailblazers i ryggen uppfann en ny sorts konstnärlig och politisk motståndsteater.

Och därmed gjorde tydligt att kultur är föränderligt och möjligt att revolutionera inom ens egen livstid. Till dessa och andra kulturarbetares stridsinsatser kan läggas att fler än hälften av alla teaterchefer i svensk teatermiljö numera kan räknas in i kvinnokategorin.

Ändå måste en undra vad det betyder att kvinnliga upphovsmakare inte oftare återfinns i feministiska och queera analyser; att det lik förbannat är döda vita mäns verk som mest ska omtolkas och omförhandlas och fuckas upp.

Vilka var Ibsens kvinnliga dramatikerkollegor under hans tid? Vilka var Almqvists kvinnliga queera författarkollegor? Varför är det Slavoj Zizek som har mage att i höst ge ut en fritolkande version av Sofokles antika drama Antigone och inte Tiina Rosenberg? Sistnämnda skulle kännas betydligt mer spännande.

Och vidare. Hur gestaltas nutidens samband mellan bristen på feminism, global miljö/djurexploatering och försörjnings- och flyktingkriser? Hur hanterar konsten systerskapets/ solidaritetens/ kamratskapets praktik – den för hela samhället nödvändiga men alltjämt lägre värderade feminiteten? Hur förvaltas och gestaltas inom scenkonsten kravet på avskaffande av det juridiska könssystemet?


Verksamma verktyg

Akademin är en ofta konservativ och omedvetet affektiv plats. Men den kan också, som hos Rosenberg, skapa frizoner: Så här kan det hegemoniska eller inkorrekta bli mylla för frigörande läsningar och fruktbara diskussioner! Så här kan queera analyser bända loss de politiska och andra strejtjackets som i dag riskerar att orsaka tystnader, utebliven konst och kontraproduktiva motsättningar.

I och med Don’t be quiet, start a riot kan nu den engelskspråkiga världen avnjuta Rosenbergs forskarbedrift. Det är inte försent och inte för tidigt. Det är att sprida verksamma verktyg för egna och andra rösters återuppståndelse. Det är att stöka till det ordentligt, det är mer än att överleva.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

June 14, 2016, 11:32 a.m. - Sara Edenheim

Butler har gett ut en tolkning av Antigone (2000) - om man nu ska lyfta fram feministiska och kvinnliga författare kan det ju vara bra att veta. :-)

June 22, 2016, 1:33 p.m. - red @fempers

Yes, thank you, Butler did not however rewrite the play which is what Zizek has had the nerve to do.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.