Erik Wijk och Karen Austin varnar för bejakandet av nyfascismens motsättningar.

Vilka tillhör Ann Charlott Altstadts arbetarklass?

2016-05-04 | Karen Austin , Erik Wijk padlock

OPINION

”Det är grovt att förneka strukturell rasism i dagens Sverige med en argumentation som också skulle vifta bort allt tal om ekonomisk ojämlikhet i vårt land eftersom det finns andra länder som är så mycket mer ojämlika.” Det skriver Erik Wijk och Karen Austin som reagerat starkt på att Ann-Charlott Altstadt i flera artiklar, efter decennier av miljardrullning in i de rikas fickor, nu vill fokusera på flyktingmottagandets kostnader för svenska samhället samt sätter ett socioekonomiskt reformarbete i motsatsställning till antirasism.

Karen Austin är MR- och demokratistrateg och styrelseledamot i Feministiskt perspektiv.

Erik Wijk är författare.

Carl Bildt var illa nog för Sverige, men Kjell-Olof Feldt den verkliga katastrofen.

Som socialdemokratisk finansminister under åttiotalet hade Kjell-Olof Feldt makt nog över arbetarrörelsen för att rikta om Sverige i nyliberal riktning. Det var den socialdemokratiske ekonomen Sven Grassmans bok Det plundrade folkhemmet som år 1985 gjorde många medvetna om detta.

Avreglering var nyckelordet då – och hela politiken öppnade senare upp för lönsamhetstänk inom offentliga sektorn, uppgivande av enhetsskolan, privatiseringar av skola, omsorg och sjukvård. De senaste trettio åren har hundratals miljarder om och om igen slussats över från medborgarna till banker, storföretag och de allra rikaste.

I tre decennier har alla med hjärtat till vänster förstått att den ekonomiska politiken pekat rejält fel – ytterligare en borgerlig valseger har varit katastrofalt men med varje grönröd seger har också hoppet om en vändning dämpats, falnat, fimpats.

Den höga arbetslöshet som permanentats, den sociala utarmning som sker, förfallet på landsbygd och i förorter som är politikens konsekvenser – samtidigt som Sverige är rikare än någonsin, innerstadspalatsen blänker och antalet miljardärer växer i hånfulla proportioner – har skapat en politisk desillusion och bäddat för en högerpopulism med rasism och flyktingmotstånd som främsta vapen.

I den här akuta situationen är antirasismen naturligtvis otillräcklig – som totallösning. Men den har å andra sidan aldrig rest sådana anspråk! Antirasismen är ett nödvändigt komplement, den är försvar av liv och lem, den är folkbildning, den är solidaritet – i ett läge där järnrör och bensinbomber hotar alla som med sin hudfärg eller sitt motstånd vägrar följa den nyfascistiska agendan.

Ann Charlott Altstadt har i två stora artiklar i Aftonbladet (22/3 och 15/4) föreslagit att vänstern ska kämpa för en ekonomisk rättvisepolitik. Hon säger nu att de många och starka mothugg som hennes första artikel fått beror på att vänstern inte intresserar sig för dessa frågor.

Tack för tipset, men vi har faktiskt försökt under alla dessa år som folkhemmet har plundrats! Vi har startat om gång på gång – men alltmer förtvivlat under årens gång. Vi har misslyckats – men ändå inte givit upp.

Dalauppropet. Det explosiva intresset för Attac i början 2000-talet (som lyfte tobinskatten till den grad att regeringar inte längre kan vifta undan den och EU nu är på god väg att lagstifta om den). Bernie Sanders som har tagit tillvara på Occupy Wall Street-rörelsens krav på att begränsa fria marknaden. Panamaskandalen förfärar – men förvånar ingen. Dessa motståndsförsök har åtminstone visat att internationella vänstern förstår var problemen ligger.

Det är alltså inte hennes fakta eller det nyvakna förslaget om ekonomisk utjämning som är så svårsmält med Altstadts artiklar. Det är två andra saker: dels att hon efter decennier av miljardrullning in i de rikas fickor nu vill fokusera på flyktingmottagandets kostnad för svenska samhället, dels att hon sätter ett socioekonomiskt reformarbete i motsatsställning till antirasismen. Hon tycker att vi borde lägga ”flummiga begrepp som strukturell rasism och rasifiering” på hyllan. Hon förnekar att det ens finns strukturell rasism i Sverige eftersom statistik visar att med exakt samma ”färdigheter” klarar invandrare att få arbete lika bra som ursvenskar.

Men vad bevisar detta? Möjligen att i högstatusyrken är det ingen nackdel med utländsk härkomst förutsatt att du har precis lika bra färdigheter som svenskfödda medsökande. Och hur många kan detta tillämpas på? De flesta jobb är ju inte av en sådan dignitet, men även då är det i praktiken svårt eller omöjligt att få sin utländska examen godkänd, och utländsk brytning eller ”konstiga” efternamn sorteras alltför lätt bort som just ofärdigheter.

I en ny krönika i Lag och Avtal () går Altstadt ännu längre och ”vill hävda att Sverige är strukturellt antirasistiskt”. Hon hittar nämligen ingen definition av ”strukturell rasism”, tycker inte att begreppet gör någon åtskillnad mellan gamla apartheidsystemet i Sydafrika och dagens nation Sverige, ”ett av de minst rasistiska i världen”, och därmed blir meningslöst!

Nå, att inte förstå skillnaden mellan institutionell och strukturell rasism är en sak (Altstadt kan börja med ordlistan på antirasistiskaakademin.se). Men det är grovt att förneka strukturell rasism i dagens Sverige med en argumentation som också skulle vifta bort allt tal om ekonomisk ojämlikhet i vårt land eftersom det finns andra länder som är så mycket mer ojämlika.

Men låt oss lämna begreppsexercisen och titta lite på verkligheten.

Det finns en kategori av studier som utgår från erfarenheter av diskriminering. En flitig sådan forskare är Anders Lange, professor vid Ceifo vid Stockholms universitet. Han drar själv slutsatsen att den etniska diskrimineringen är ”skrämmande”. 33 procent av de undersökta uppger att de inte fått ett arbete som de sökt på grund av etnisk diskriminering. Likaledes anger 33 procent att de utsatts för hot eller trakasserier på offentlig plats. 26 procent anger att de blivit utsatta för trakasserier på arbetsplatsen. Även skolan är en utsatt plats (se Diskriminering, integration och etniska relationer (2000) med flera studier).

I Discrimination in Europe från 2003 skriver Katarina Månsson i avsnittet om Sverige att var femte utlandsfödd som under de senaste fem åren sökt jobb hävdar att han eller hon blivit nekad anställning på grund av sitt etniska ursprung. Ytterligare ett diskrimineringstest från eu-sammanslutningen EGAM i år gav ett beklämmande svar för Sveriges del: med exakt samma meriter avvisades 69 procent av jobbsökande med subsahariskt ursprung jämfört med referensgruppen.

Läs även Afrofobi – En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige (2014), tunn i omfånget men ett tungt avtryck av 200 000 afrosvenskars utsatthet.

Och glöm inte rasismforskaren Tobias Hübinettes blogganalyser av senaste OECD-, SCB- och fackföreningsstatistik. Bland slutsatserna bara senaste veckan: ”Studier indikerar att Sverige är värst i västvärlden på att diskriminera s k ‘Tredje världen’-namn” och ”Sverige uppvisar den allra största skillnaden i att överhuvudtaget ha ett jobb eller ej mellan inrikes och utrikes födda i både i-världen, västvärlden och Europa samtidigt som Sverige därtill uppvisar den mest extrema överutbildningsproblematiken bland landets invånare med utländsk bakgrund inom OECD”.

Att socioekonomisk position dessutom påverkar den nya generationens val och möjligheter är tidigare väldokumenterat i svensk klassforskning.

Vi förstår inte behovet av att bagatellisera dessa problem. Hur ska vänstern någonsin kunna vinna ett tillräckligt starkt stöd för en jämlikhetsinriktad ekonomisk politik – om den stöter bort inte bara de två miljoner svenskarna med utländska rötter utan även alla de ickerasifierade svenskar som står upp mot rasismen?

Altstadts artiklar skrevs som en reaktion på att några få inom vänstern talat om flyktingmottagandets lönsamhet i välmenta försök att vända SD-logiken. Men, glöm det! Vi har bland alla dem som stödjer flyktingarna (vare sig det är moraliskt, ekonomiskt eller praktiskt) aldrig stött på någon som drivs av ett sådant tänk. Det handlar istället om spontan medmänsklighet, om solidaritet, om internationell rätt – om självklarheter! Visst kan vi tala om mänsklig vinst – i alla lägen – och om långsiktig ekonomisk vinst, men det senare avgörs ju av politiken. Den som tror på människan snarare än ödet vet att ekonomi inte är hugget i sten – vare sig på plus- eller minuskontot.

Att flagga med svartaste pessimism och framför allt ställa det ena mot det andra är precis vad SD önskar. Invandring eller välfärd är partiets själv urbluff! Det är en splittring som även de verkligt mäktiga gynnas av (de älskar att de svagare pucklar på varandra istället för att ifrågasätta själva maktordningen).

Välfärden måste försvaras, det är högprioriterat sedan Feldts dagar. I andra artikeln pekar Altstadt förtjänstfullt på några viktiga områden – särskilt skolan, alltid framtidens nyckel. Men bejaka inte nyfascismens motsättningar! Att hejda plundringen och återupprätta en stark välfärdspolitik är precis lika viktigt som att bekämpa det förtryck som sker i plundringens kölvatten. Om vi inte erkänner olika gruppers särskilda utsatthet blir det inte jämlikt i slutändan. Precis så enkelt – och svårt – är det.

Till sist har vi en fråga till Altstadt – vilka tillhör arbetarklassen i dag? Vi tror oss veta svaret. Det är i mångt och mycket de som Altstadt nonchalerar och förminskar i sina artiklar genom att inte erkänna och synliggöra dem. Det vill säga flyktingar och rasifierade som utsätts för strukturell rasism. De ska med i kampen för bättre välfärd.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.