Hjältar i Trollhättan tränar fotboll och bygger relationer

2016-05-03 | Bella Frank padlock

SPORT

Mery Khado Jadan och Paula Issa Khajo från Trollhättan jobbar med ungdomar och på sin fritid tränar de unga tjejer i fotboll – och bygger relationer. Nyligen utsågs de till årets ledare på Trollhättans idrottsgala för sitt arbete i IFK Trollhättan och Futebol dá Forca. Deras arbete fick också än större betydelse i oktober förra året när Anton Lundin Pettersson genomförde en rasistisk terrorattack mot skolan där många av deras ungdomar går.

De är båda fotbollsspelare sedan barnsben. Mery Khado Jadan började spela som femåring och Paula Isso Khajo som sex-sjuåring. I dag spelar de båda i IFK Trollhättans damlag som de också har varit spelande tränare för.

– Vi har precis fått in tränare nu, så att vi också ska få slappna av lite, säger Paula Isso Khajo och förklarar att de också delar arbetsplats på Ung Fritid, en verksamhet under IFK Trollhättan på uppdrag av Trollhättan Stad.

– Vi jobbar med ungdomar och inkludering, vi säger inkludering i stället för integrering, förklarar hon.

De är båda glada för utmärkelsen och förklarar att priset var oväntat:

– Det är jätteroligt, vi hade inte förväntat oss det. Bara att vara nominerade var en ära, säger Paula Issa Khajo när vi hörs på telefon.

För två år sedan gick de Futebol dá Forcas ledarkurs. Futebol dá Forca har utvecklat ett koncept som handlar om att kombinera fotboll med samtal för att stärka flickors självkänsla och ställning i samhället. Betoningen på att skapa relationer med ungdomarna var något som lockade både Mery Khado Jadan och Paula Isso Khajo.

– De jobbar med lokala förebilder, vi hade inte så mycket kunskaper om tjejfotbollen men det de berättade lät lockande och vi ville veta mer om vad det innebar, säger Mery Khado Jadan.

– De jobbar med relationer som jag och Mery gör också. Det vi tyckte om mest var att man bygger upp sin självkänsla, jobbar med relationsskapande, att det ska vara kul och lyfta en som person, fortsätter Paula Isso Khajo.

Fotboll och värdegrund

Deras första lag som bildades utifrån Futebol dá Forcas form av öppna träning, Futebol Aberto, där vem som helst kan komma oberoende av ålder, och träna utan några krav på att ha spelat tidigare, har nu gått över till ett reguljärt lag inom IFK Trollhättan. De har samtidigt startat ett nytt Futebol Aberto-lag och håller också på att starta ett F17-lag. De både tränar lagen och tränar själva, många kvällar i veckan viger de åt fotbollsträning och Futebol Abertoträningarna sker på dagtid. De har särskilt varit ute i skolor för att få kontakt med flickor som har ursprung där idrott för flickor är främmande.

– Vi försöker skapa relationer med dem och deras föräldrar. Många föräldrar är öppensinnade och förstår, de har bara inte vetat vart man kan vända sig.

– När det gäller själva träningarna så börjar vi inte genast med fotbollen, vi sätter oss ner och pratar skola, familjer, mål, vad fotboll är och fikar lite. Därefter får de lära sig bredsida, vad tåpaj är, och nickar. Sedan talar vi också om vårt värdegrundskontrakt.

Mery Khado Jadan förklarar att IFK Trollhättan använder sig av värdegrundskontrakt som alla inblandade skriver under, såväl ledare, spelare och föräldrar.

– Det handlar till exempel om att man ska respektera alla andra, att ha ett allmänt hyfsat beteende. Det finns ledarprofiler, spelarprofiler, och föräldraprofiler. Skriver man på som förälder ska man ställa upp och hjälpa till med laget, respektera domare. Det gäller alla, även ledare och spelare skriver under kontrakt. Då vet man vad som gäller redan när man kommer till laget.

Det är inte alla som börjar träna som sedan fastnar för fotbollen. Då försöker de hjälpa tjejerna att hitta andra former av fritidsaktiviteter:

– De som inte vill fortsätta spela försöker vi slussa in i andra aktiviteter som dans till exempel. Tanken är att våra träningar är en fristad, där man inte ska behöva ta så mycket ansvar i hemmet som barn, säger Paula Isso Khajo.

Varför är fotboll bra för att stärka tjejer?

– Fotboll har varit en killsport, tjejer kan visa att vi kan lika mycket som män, att tjejer kan gå in i hårda dueller utan att filma, vi kan spela hårt och inte vara som bilden av vad en tjej ska vara. Fast Mery och jag också är ganska tjejiga, man behöver inte vara tjej eller pojkflicka, man får vara mitt emellan. Man får vara den man vill vara, säger Paula Isso Khajo.

De förklarar att deras arbete med ungdomar är allt annat än ett nio till fem-jobb. Ungdomarna kan höra av sig dygnet runt, i bland är det lärare som ringer och ber dem rycka ut i skolan.

– Vi finns där innan träning och efter träning, vi har fått relationer och har fått mycket respekt av ungdomar som andra ser som problembarn. Vi har kunnat vägleda dem in i något. Det är på grund av att vi finns där som deras vänner, säger Paula Isso Khajo.

– När vi var yngre hade inte vi de här profilerna eller lokala förebilderna att vända oss till, vi vill ge dem det vi inte hade – en storasyster, säger hon.

Terrorattentatet påverkar alla

Deras arbete blev i höstas plötsligt ännu mer livsviktigt. Det har gått ett halvår nu. Sedan en svartmaskerad ung man i hjälm och svärd planerade och utförde en högerextrem terrorattack i Trollhättan, på Kronans skola. Ett dåd där förövaren inspirerats av högerextrema sajter på nätet och på plats valde offer som han ansåg inte såg ”svenska” ut. Det drabbade naturligtvis hela staden, och framför allt skolan och stadsdelen Kronogården. Många av de drabbade var ungdomar som Paula Isso Khajo och Mery Khado Jadan jobbar med. Och de var också själva i skolan när Anton Lundin Pettersson gick till attack.

– Det var ingen fara med oss, men det är något som påverkade alla. Både små och stora. Vi hann inte bearbeta det som hände för våra ungdomar behövde vår hjälp, säger de, fyller i varandras ord.

Ett halvår senare är terrorattacken och det den gjorde med människorna i Trollhättan och Kronogården fortfarande ett svårt ämne att tala om.

– Det är fortfarande väldigt känsligt. Ungdomarna pratar inte mycket om det. Det är ingen som pratar om det. Men det är inte glömt, säger de båda två.

Attacken traumatiserade inte bara de direkt drabbade utan satte skräck i alla. En skräck mot, och hat mot, alla som liknande honom, som bar namn som liknande hans.

– De hatade alla svenskar till att börja med. De sade att: Nu är vi inte hemma här längre. De var rädda för svenska namn, för allt som har med Sverige och skolor att göra. Men sedan började det komma svenskar till skolan, för att säga: Vi är inte här för att skada er, berättar de, och förklarar att det betydde mycket för dem och för ungdomarna att se folk som inte bor i Kronogården komma dit för manifestationerna efteråt, att de gick i fackeltåget och tände ljus:

– Det gjorde oss glada att det kom svenska familjer med sina barn, för det här är vårt ställe som ska byggas upp igen, säger de.