Män, alltid män

2016-01-17 | Ronak Moaf padlock

OPINION

”Som om etniskt svenska män är fria från ansvaret. Oskyldiga i sammanhanget. Istället står de nu i fronten och pekar mot ”de andra”, mot skurkarna", skriver Ronak Moaf Mirlashari. I sin krönika skildrar hon de sexuella ofredanden som omgett henne sedan hon var ett barn.

Ronak Moaf Mirlashari är frilansjournalist, aktivist och feminist, samt ordförande i Streetgäris sedan hösten 2013.

Jag visste inte vad begreppet sexuellt ofredande betydde förrän långt in på tonåren. Innan dess hade jag inget ord på de olika situationer som jag och mina vänner var med om sedan mycket ung ålder. Det bara hände, hela tiden. Som om det var en del av att vara tjej. På bussen, på gatan, på pizzerian, i skolan, i centrum, på tunnelbanan.

Män, alltid män.

Som tafsade, smekte, petade, stirrade, höll fast. Som om våra kroppar vore en offentlig ägodel för män att stycka sönder.

Män, alltid män.

Som blottade könsorgan, bad som sexuella tjänster, tjatade, jagade, omringade, skrek hora. Som om våra kroppar vore ett redskap utan känslor och vilja.

Män, alltid män.

Som med brinnande, trånande, slemmiga blickar fick oss rädda och osäkra med en konstant känsla av skuld.

Män, alltid män.

 Som med stela, smutsiga, kalla fingrar tog sig rätten att känna.

Män, alltid män.

 Som med utstrålning av makt, överlägsenhet och ondska ville få oss att falla, ge med oss, och lyda.

****

Flashback.

Bokmässan i Göteborg. Året är 1997.

Jag är 9 år gammal.

Det känns som igår. Varje ögonblick. Varje känsla.

Hur det vänder sig i magen. Hur jag vill spy. Gråta. Skrika. Hur jag gömmer mig bakom pappa, bakom väggar. Hur jag vill sjunka ner i golvet. Försvinna. Bort.

Minns framförallt hur jag skäms. Känslan av skuld.

Varför händer det mig? Vad hade jag gjort för fel?

Vågar inte säga ett ord till pappa. Till min älskade pappa som är min trygghet, min bäste vän, som jag egentligen alltid kunnat berätta allt för.

Men inte nu. Inte om det här. Inte om mannen som står i vårt bokbås och tar på sitt kön. Först utanpå byxorna, sen innanför. Som står och vinkar, flörtar och slickar sig med tungan runt munnen.

Som låtsas kolla på böcker, men som varje gång pappa tittar bort eller står med en kund, närmar sig.

Och sakta smeker sin kropp och sina händer mot mig.

Paralyserad.

Skriker på hjälp, inombords. Tittar desperat på alla vuxna människor runt omkring och försöker berätta, genom blickar. Men ingen förstår. Ingen ser.

Pappa ska iväg och köpa fika och ber mig vakta båset. Jag vägrar. Gnäller. Gråter. Pappa förstår inte vad det är med mig, tror att jag är på dåligt humör. Vi går till fiket tillsammans. Jag tätt intill pappa. Utan att kolla bakåt. Men jag vet ändå. Mannen är där, strax bakom oss.

*****

Sverige. 2016.

18 år senare.

Stora rubriker, högljudd debatt och analyser om koppling mellan män i grupp, sexuella trakasserier och kultur, etnicitet och bakgrund. Som om mäns våld mot kvinnor kommit som ett brev på posten i samband med invandring.

Som om etniskt svenska män är fria från ansvaret. Oskyldiga i sammanhanget. Istället står de nu i fronten och pekar mot ”de andra”, mot skurkarna.

Det talas om specialutbildning, om att lära de andra männen, de nya och farliga, hur de ska bete sig i Sverige. För här är vi jämställda. Här beter vi oss inte så mot kvinnor.

Ja, tack till utbildning, resurser, samtal.

Ja, tack till att prata om det och våga berätta.

Det behövs ett engagemang från alla håll, framförallt politiskt, för att kunna förändra dessa patriarkala strukturer. För det är precis vad det är.

Den patriarkala kulturen.

Jag välkomnar rubrikerna och tycker vi ska ta tillvara på denna plötsliga storm av intresse för att adressera det verkliga problemet och för att sedan kunna påverka och förändra.

Men diskussionen blir skev när den inte handlar om män och den patriarkala kulturen, utan om män med viss etnicitet. Det blir ett skratt i ansiktet på 9-åriga jag, och alla andra kvinnor som utsatts och utsätts för mäns sexuella trakasserier.

Det är ett svek mot alla kvinnor som år efter år utsatts och fortfarande utsätts för våld, trakasserier och våldtäkt när vi bara talar om ett problem som berör vissa män. Det är ett förminskande av alla berättelser och röster. Ett förnedrande av kampen som förts varje dag i många år av den feministiska rörelsen.

Jag ser er. Ni män(niskor), som nu vill prata om det vi alltid pratat om. För att det nu går att lägga skulden på andra män. För att det nu går att skjuta ifrån sig ansvaret.

Prata om det, men börja med dig själv. Ta ansvaret och rannsaka ditt och dina bröder, söner och arbetskollegors beteende. Börja där och jag lovar dig att du kommer upptäcka att mäns våld, sexuella trakasserier och övergrepp kommer utan tillhörighet. Det sker snarare av män, förövare, i alla former, åldrar och på alla platser. Oavsett etnicitet.

Med det vet ni ju redan. Egentligen.