”Vi har råd att vara generösa mot de som ingen frihet har”

2015-10-02 | Aleksa Lundberg padlock

FEMPERSPODDEN/WEEKEND

Journalisten och författaren Mian Lodalen kom ut som ”flata” i TV-programmet ”Sputnik” 1988, och blev genast en talesperson för det som då kallades ”homofrågor”. Sedan dess har aktionerna för alla människors lika värde löst av varandra. Rörelsen Act Up för hiv-positivas rättigheter, Kvinnogardet mot våldtäkterna i Farsta och ZTV-kuppen är några exempel på engagemang som skrivit in henne i den feministiska hbtq-historien.
– För mig fanns ingen annan väg att gå än att välja den här öppenheten och kampen, säger hon till Aleksa Lundberg i Femperspodden Weekend.

FEMPERSPODDEN WEEKEND – MIAN LODALEN


FAKTA/Mian Lodalen

Gör: Journalist, författare

Aktuell: Med skrivarresor till Sitges i Spanien, tillsammans med Sara Lövestam.

Feministisk bok jag rekommenderar: Varför vara lycklig när man kan vara normal av Jeanette Winterson

En feministisk rulle att spana in: Bound av Andy Wachowski och Lana Wachoski och Orange is the new black av Jenji Kohan

De är mina feministiska förebilder: Valerie Solanas, Emma Goldman, Elise Ottesen-Jensen, Moa Martinson och Anna-Klara Bratt

I början av 90-talet blockerade ett tjugotal aktivister från Act Up Stockholm ingången till dåvarande AIDS-delegationens lokaler. De protesterade mot att homosexuella och prostituerade isolerades bara vid misstanke om oskyddat sex i samband med smitta. Mian Lodalen minns tydligt hur hon och flertalet ”homoaktivister” bjöd på motstånd och har flera artiklar från tiden sparade i en välfylld klippbok.

Smittskyddsläkaren Per Lundbergh hade genomfört en razzia på Venhälsan i Stockholm och krävt att få ut journalerna för sju patienter, vilka angivits som spridare av hiv-smittan.

– Det räckte med en misstanke för att bli frihetsberövad och sättas på ”Gula villan”. Mina hiv-positiva vänner var ju livrädda för att tvångsinterneras, säger hon och skakar på huvudet.


Kan svänga snabbt

”Bekämpa aids inte hiv-positiva” och ”Avsätt Lundbergh” stod det på aktivisternas plakat när de demonstrerade utanför AIDS-delegationen, vilket lockade till sig ett stort pressuppbåd.

– Vi hade gjort lappar också som skulle föreställa ”angivar-enkäter”. Det stod något i stil med ”Ange din nästa! Varför inte passa på? Så fort du vet någon som är hiv-positiv är det bara att ange.” Vi delade ut dem som ett ironiskt skämt för att visa på hur oerhört obehagligt det här systemet var. Man ska veta det om Sverige, såhär snabbt kan det svänga. Staten hade större delen av befolkningen med sig också. Det är nog lätt att tänka att det är bra med hårda lagar, men den här typen av ”tuffa tag” gagnar ingen. Istället skulle man ha funnits på plats, med kondomer och information, där de som hade oskyddat sex höll till.

1991 härjade en eller flera våldtäktsmän i Farsta och övergreppen steg till över ett tiotal under kort tid, vilket satte skräck i huvudstaden. Lodalen satt på krogen tillsammans med väninnan Amanda Golert och de var båda trötta på att polisen lade stora resurser på att bevaka supportrar på fotbolls-EM samtidigt som väldigt lite gjordes för att hitta våldtäktsmannen. Därför kom de överens om att starta ett kvinnogarde och ta saken i egna händer. De satte snabbt ihop ett pressmeddelande där det stod ”medtag visselpipor, hundar och självförsvarsattiraljer och kom till Farsta”, vilket faxades ut till tidningsredaktioner och aktivistvänner.

– För att vara på den tiden gjorde vi det väldigt snabbt, det gick på några dagar bara. Vi tog dit Petra Östergren som höll i självförsvarskurser i tunnelbanan. Det riktigt ekade av deltagarnas ”nej” när de lärde sig att sparka mot gärningsmannens strupe, knäskål och skrev. Vi lyckades också trumma ihop hundratals med människor som samlades vid tunnelbanan och erbjöd sig att följa kvinnor hem. Det var ju så dålig belysning ute i förorten då.


Vidrig prioritering

Träffarna fortsatte och aktivisterna gick bland annat skallgång efter gärningsmannen.

– Vi hittade honom såklart inte. Men han slog faktiskt aldrig till igen efter vi varit där. Polisen sa att de inte visste ifall han dog eller om han var livrädd för kvinnogardet som vägrade ge sig, skrattar Lodalen.

Jag var inte så gammal när det här hände men jag minns att det rapporterades mycket om undermålig belysning i förorten.

– Det var som det alltid är, frågor som handlar om kvinnors säkerhet prioriteras inte. Det lades miljoner på polisbeskydd i samband med fotbolls-EM, där fanns obegränsat med snutar. Men inte en snut där övergreppen pågick. Det var en vidrig prioritering, kvinnor kunde ju inte gå hem från sina jobb utan att riskera våldtäkt.

Mäns behov och intressen kommer först…

– Ja, precis. Det här kan ju vilken människa som helst se och förstå, även om man har en balle. Män, sluta våldta kvinnor och slå ihjäl varandra utanför fotbollsarenor! Män kostar enorma summor pengar och borde därför lägga mer i skatt.

Under samma period som kvinnogardets aktioner ägde rum försökte ZTV, under 48 timmar, sätta världsrekord i live-tv-sändning. Representanter från kvinnogardet och andra aktivistorganisationer blev då inbjudna för att prata om mäns våld mot kvinnor. Lodalen och Golert anslöt sig till sändningen direkt efter att ha följt kvinnor till dörren i Farsta. De gavs tid att prata om säkerhet, självförsvar och de upplevde samtalet som positivt. Men när de gick ut ur studion vände sig programledaren ”Hoa Hoa” till publiken och sa:

”Skönt, då blev vi av med de perversa.”


Ingen ursäkt

Aktivisterna som redan gått ut hörde inte vad som sades om dem, men några vänner som tittade på programmet ringde upp och berättade vad som hänt. De samlade snabbt allierade till ett möte i RFSL:s lokaler på Sveavägen i Stockholm för att diskutera hur de bäst kunde bemöta skymfen.

– Vi bestämde oss för att gå tillbaka och kräva en ursäkt. Vi hade ju varit där innan och visste hur man kom förbi receptionisten, sedan var det bara att ockupera studion i direktsändning. De höll på att diskutera rökning då minns jag, skrattar Lodalen hjärtligt. En av aktivisterna, Angela, frågade argt Hoa Hoa hur han hade mage att kalla sina gäster, som varit inbjudna för att diskutera mäns våld mot kvinnor, för perversa. Studiomännen höll upp skyltar där det stod ”be om ursäkt för i helvete” och snart var kvällstidningarna på plats också. Men det blev aldrig någon ursäkt. Jag är ju hundägare, precis som Hoa Hoa, så ibland stöter vi in i varandra under hundpromenaderna. Då undrar jag alltid om han vet att jag var en av dem som krävde honom på en ursäkt.


En ödesfråga

Den aktivism som är mest akut att föra i dag är transkampen enligt Lodalen. Transpersoner befinner sig där homosexuella var på 50-talet, menar hon.

– Men transpersoner syns och tar debatten i dag. Det kanske är därför det blir så himla aggressivt och uppskruvat ibland. Inte minst mellan feminister och transaktivister. Det kan bli en väldigt aggressiv ton, vilket kanske hänger ihop med det vi har pratat om. Den här tystnaden, skammen, äckelkänslorna, att vara betraktad som pervers.

Hon ser även hbtq-flyktingars rättigheter som en viktig fråga för communityt. Sverige måste sluta att utvisa hbtq-flyktingar som riskerar att avrättas i sina hemländer, människor som flyr för sina liv. Vi har råd att vara generösa mot de som ingen frihet har, slår hon fast med eftertryck.

– Vi i hbtq-rörelsen har kämpat oss till frihet. Den måste vi nu förvalta och det gör vi bäst genom att hjälpa andra. Det är en ödesfråga för oss.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: