”Vi måste finnas i alla pjäser, inte bara i pjäserna om rasism”

2015-08-29 | Aleksa Lundberg padlock

FEMPERSPODDEN/WEEKEND

Skådespelaren Anna Wadström tröttnade på de rasistiska och sexistiska strukturerna som återspeglas på svenska teaterscener och gav sig själv rollen som Richard den tredje, i Shakespeares pjäs med samma namn. I samband med föreställningen visades också utställningen FELfoton, där normbrytande skådespelare gestaltar en drömroll de fruktar aldrig få göra på grund av normativa föreställningar.

– Som vit cisman får man göra de flesta roller, men vi andra har begränsat med utrymme, säger hon till Aleksa Lundberg i FEMPERSPODDEN WEEKEND.

FEMPERSPODDEN WEEKEND:
ANNA WADSTRÖM

FAKTA/Anna Wadström:

Yrke: Skådespelare

Ålder: 35

Aktuell med: ”Du vet havsdjupen” på Unga tur i Stockholm, premiär 1 sep

En feministisk bok jag rekommenderar: Feminism av Lena Gemzöe.

Feministisk rulle att spana in: Thelma och Louise i regi av Ridley Scott och Tjejligan i regi av Penny Marshall.

Min feministiska förebild: Beyoncé.

FAKTA/FELfoton:

Ursprungsidé: Stefan Skärlund

Fotograf: Örjan Jakobsson

Kostymör: Alma Winkler

Maskör: Agnes Kenttä

På tisdag är det premiär för ”Du vet havsdjupen” på fri teatergruppen Unga tur i Stockholm och Anna Wadström spelar en av huvudrollerna. Pjäsen kretsar kring två tonårstjejer i Kärrtorp som ser på sin omgivning och fantiserar om hur det skulle vara om den var anpassad till dem.

– Det är ett poetiskt, feministiskt manifest och publiken får vara med om flickornas revolution, lockar Wadström med.

Senast hon stod på scenen var i den egna monologföreställningen Richard den tredje. På teatrar som Dramaten och Turteatern i Stockholm, samt gästspel i Malmö och Göteborg, gestaltade Wadström den udda kungligheten som inte alls ser ut eller beter sig som han förväntas göra.

– Att spela den här rollen var ett feministiskt val från början. Men under arbetets gång insåg jag att det fanns stora likheter mellan Richards utanförskap och mitt eget. Jag såg en tydlig parallell till när jag själv skriver ett ansökningsbrev – till exempel – på perfekt svenska och sedan dyker upp på jobbintervjun och inte alls lever upp till förväntningarna om hur en svensk ser ut.

Wadström anser att svensk teater har mycket kvar att göra när det gäller representationen av rasifierade. Det har börjat röra på sig när det kommer till genusmedvetenhet, berättar hon, men kampen att lyfta de som inte passar in i vithetsnormen är ännu i sin linda.

– De flesta har en förutbestämd bild av hur en roll ska spelas och hur skådespelaren bör se ut.

För att belysa problematiken visades utställningen FELfoton i samband med att Wadström spelade Richard den tredje. På bilderna syns skådespelare som gestaltar sin drömroll, vilken de inte tror sig få göra på en svensk teaterscen på grund av de normativa strukturer som råder. Under varje bild fanns också en intervju med var och en med berättelser om hur strukturerna inom teatervärlden kan se ut.

– Jag ville belysa vilken tråkig variation det är. Det finns redan en bredd. Rasifierade, transpersoner, människor med varierande funktionalitet och kroppsstorlek. Men det är den vita cismannen som anses kunna spela allt. Vi andra har begränsat med utrymme.

Överlag fick utställningen positiv respons, även om många tycktes missa att läsa de intervjuer som berättar hur illa det kan se ut i branschen. Wadström menar att intervjuerna var halva poängen med projektet och är därför något besviken över att folk inte tog sig tiden att läsa.

Finns det ett ointresse kring de här frågorna?

– Nej, det tycker jag inte. Snarare tror jag att folk är tidseffektiva och nöjer sig med att se just bilderna. Det är ju såklart roligt att de såg och uppskattade våra fina foton.

Ett sätt att göra upp med normerna i fråga kan vara att satsa på komptensutveckling på de statliga konsthögskolorna. Wadström jämför med projektet ”Att gestalta kön” som genomfördes på landets Teaterhögskolor 2007-2009, vilket gick ut på att väva in genusmedvetenhet i utbildningen för både lärare och studenter. Parallellt med detta pågick en chefsutbildning för kvinnor inom scenkonsten, vilken syftade till att bryta mansdominansen på de högre positionerna i branschen.

– Vi har fortfarande en bit kvar att gå men det har skett en förändring. Vi borde få till ett liknande projekt när det gäller de övriga diskrimineringsgrunderna. Jag tror vi ska satsa på unga konstnärer som är på väg in i arbetslivet, att de tar till sig det här tänket.

Ja, precis, både att få in tänket men också att få in personerna som exkluderas i dag. Annars tror jag vi lätt hamnar i det koloniala tänket att vita män ska utbildas till att acceptera och inkludera rasifierade, trans-och funkispersoner. Vi ska ju vara med och styra skutan!

– Absolut!

Och redan nu syns tecken på att dörrar börjar öppnas här och var.

– Farnaz Arbabi har ju tagit över Unga Klara efter Suzanne Osten och på Västerbottensteatern är Fransesca Quartey chef. Nasim Aghili vill jag också lyfta. (Regissör och dramatiker, senast aktuell med ”Marken brinner” på Ung scen/öst.)

Wadström menar att fler pjäser än tidigare i dag innehåller nya typer av berättelser, till exempel om att ha flyktingstatus eller att drabbas av rasism. Men hon pekar samtidigt på vikten av att tillåtas spela alla typer av roller som rasifierad.

– Vi måste finnas i alla berättelser, inte bara i pjäserna om rasism. Då blir man ju just ”den där”. Det vore bättre om alla ensembler bestod av normbrytande skådespelare till åtminstone hälften. Utan att det kommenterades.