Mikaela Kindblom: ”Dags att nyansera den svenska filmhistorien”

Nu i augusti släpptes boken Den svenska drömfabriken- historien om Filmstaden i Råsunda som skildrar historien om svensk films eget Hollywood, av filmkritikern och författaren Mikaela Kindblom. Här producerade Svensk Filmindustri över 400 filmer mellan 1920 och 1971 - både stumfilmsklassiker som Körkarlen och Ingmar Bergmans mästerverk spelades in här.

Men boken har ett särskilt fokus på kvinnornas roll i Filmstaden, som ofta förbises i filmhistorieskrivningen, och då inte bara filmstjärnorna framför kameran utan också pionjärerna och de hårdjobbande filmarbetarna i kulisserna. Vilka var egentligen Karin Swanström, Alva Lundin och Ruth Malmsten? Mikaela Kindblom menar att där är dags att nyansera den filmhistoria som oftast har skrivits av medelålders vita män.

- Jag väljer i boken att uppmärksamma kvinnorna i svensk film – de har fått företräde framför gubbarna. Det valet tror jag inte någon av de andra som skrivit om svensk filmhistoria har gjort förut.

Fokus på kvinnor

Kindblom beskriver boken som en bred populärvetenskaplig skildring av vår svenska filmhistoria, med fokus på kvinnor. Samtidigt berör hon faktumet att historien om Filmstaden är homogen och vit. Hon har bland annat lyft fram de få men idag iögonfallande rasistiska filmer som gjordes med judar, romer och samer.

Tiden som skildras är främst svensk films första 50 år, det vill säga före Svenska Filminstitutets bildande 1964 då svensk film var en filmindustri och det var premiär på en ny svensk långfilm varje vecka på året. Tiden före filminstitutets statliga pengar var hårt kommersialiserad och vinstinriktad. Konkurrensen var hård och kvinnorna förvånansvärt få, berättar Kindblom.

- I den klassiska svenska filmen som jag berättar om i boken är kvinnorepresentationen ganska dålig, i alla fall om man tittar på de som stod bakom kameran. Bland kvinnliga långfilmsregissörer så var det ganska magert och dystert. Den långfilmsregissör som fanns var Karin Swanström, som också var skådespelerska. Men när hon blev var konstnärlig ledare i Filmstaden i början av 1930-talet slutade hon regissera. Hon är främst ihågkommen som skådespelerska, men bortglömd som konstnärlig ledare.

Mikaela Kindblom tror att nyckeln till att uppmärksamma de glömda kvinnorna i Råsunda är att fler berättar och uppmärksammar historierna om de kvinnor som faktiskt var verksamma där, och att ifrågasätta normer kring filmskapande och rollerna bakom och framför kameran.

- Det fungerar så med historia. Om inte många säger samma sak så glöms det bort. Vi måste värna om den filmhistoria som finns där och minnas de som lyckades bryta konventionerna, de kvinnliga filmstjärnor som blev regissörer till exempel. Och ifrågasätta normen kring att endast långfilm är värd att uppmärksamma. Kortfilmer och dokumentärer gjordes till exempel av kvinnor, även i Filmstaden. Kaj Tenow som gjorde ett tiotal filmer under 1940-talet, bland annat om hushållning under andra världskriget, vem minns henne idag? Makt och historia

Manligt kodad könslöshet

Mikaela Kindblom pekar på ett klart mönster som konstaterats i den feministiska filmforskning: när filmbranschen organiserar sig så åker kvinnor ut. Det sorgliga, menar hon, är att trots att Karin Swanström hade en maktposition på SF så ledde det inte till att fler kvinnor fick prova på manusförfattande eller filmregi i Filmstaden. Kvalitet var ”könlöst” ansågs det, men manligt kodat.

- Vi måste påminnas om hur maktvägarna funkar; när det finns pengar och status och makt, vad händer då med de som står framför den andra rösten, de som inte är vita män? Det handlar förstås om kontakter, som mestadels män hade. När Karin Swanström blev konstnärlig ledare på 1930-talet, en unik maktposition som kvinna, så hade det med kontakter att göra. När hon fick sparken och senare dog 1942 tog gubbarna ett järngrepp om filmbranschen och Ingemar Bergmans era började. Vi måste inse att Bergman fick hjälp till toppen av andra män. Det fanns inga sådana tillfällen för kvinnorna.

Även om kvinnornas deltagande tunnades av i Filmstaden under Bergmans era konstaterar Kindblom att historien är mycket mer nyanserad än den verkar.

- Vi är uppväxta med ”mannen, regissören”. Men blir inte filmhistorien mycket intressantare om vi vänder på steken och ser till filmkonsten som en kollektiv konstform? Jag är särskilt intresserad av att se vad som pågått i vår svenska filmhistoria vid sidan av Bergman. Normkritisk film i Filmstaden.

Mikaela Kindblom påpekar att där visst producerades, med våra dagars tolkning, normkritisk film i Sverige, men att dessa var sällsynta i Filmstaden.

- Exempelvis så gjorde Mimi Pollak två kortfilmer och en långfilm under 1950-talet som handlade om kvinnors livsvillkor och som man kan kalla normkritiska idag. Kortfilmerna Mamma gör revolution och Malin går hem finns att se på filmarkivet.se Men de producerades inte i Filmstaden utan av Kooperativa förbundet. På den här tiden fanns det många olika filmbolag i Sverige. Kvinnor som vill göra film hade större chans inom folkrörelsens filmbolag än i den privatägda Filmstaden.

Längtar till andra kvinnoroller

Men det kan vara lite farligt att applicera vår tids begrepp på de filmer som gjordes förr. Normkritik under filmfabriksåren handlade snarare om individens frihet än att medvetet motarbeta en social struktur, menar Kindblom.

- Där fanns till exempel många filmer där kvinnor agerade ”räddare i nöden” åt män och deras familjer, som till exempel 30-talsfilmen Swedenhjelms, där Karin Swanström spelade en sådan roll, och i 40-talsfilmen Kristin kommenderar, där Dagmar Ebbesen spelar ett hembiträde som ser till att pappan i familjen både klara sig igenom läkarutbildning och får doktorshatt. Alla dessa filmer hade manliga regissörer. Den som inte passar in i folkhemmet råkar oftast illa ut och kvinnor som inte accepterar att bli fruar och mödrar framställs oftast som osympatiska figurer.

Mikaela Kindblom längtar efter filmer om stora svenska kvinnoöden som visar att det minsann har funnits kvinnor som varit förbannade över sina öden och velat ändra på dem:

- Jag vill se kvinnor som aktörer på duken; inte som mamma eller älskarinna, utan som starka individer som kan inspirera oss andra! Det märkliga är att det finns många färgstarka och egensinniga kvinnor i vår historia, men alldeles för få filmer om dem! En film som verkligen sticker ut i vår filmhistoria är Suzanne Ostens Mamma, från 1982, som handlar om hur hennes egen mamma, Gerd Osten, som var en lysande filmkritiker, också ville göra film på 40-talet. Det tragiska med Gerd Osten var att hon inte lyckades – men jag skulle vilja se fler filmer om kvinnor som lyckas!