Fredrik Bondestam och Kerstin Alnebratt kunde i samtal med Anna-Klara Bratt konstatera att genus är ett livaktigt forskningsfält.

Bild: Lisa Dumoulin

Trigger warnings – inte bara en generationsfråga

2015-07-28 | Jenny Rönngren padlock

FEMPERSPODDEN/SPECIAL

Att dra en gräns mellan aktivistens roll och forskarens är inte alltid lätt, oavsett ämne. Inom genusvetenskapen har frågan åter blivit högaktuell med debatten om så kallade trigger warnings, i korthet en varning om stötande innehåll. Det kan ses som ett häslsotecken och bör inte reduceras till en generationsfråga, även om det är en fråga i tiden, menar Kerstin Alnebratt och Fredrik Bondestam från Nationella sekretariatet för genusforskning i FEMPERSPODDEN SPECIAL.

FEMPERSPODDEN SPECIAL/ NATIONELLA SEKRETARIATET FÖR GENUSFORSKNING

Samtalet mellan Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt och Kerstin Alnebratt samt Fredrik Bondestam från Nationella sekretariatet för genusforskning ägde rum under politikerveckan i Almedalen, första veckan i juli 2015.

Nationella sekretariatet för genusforskning ”arbetar med att öka genomslaget för forskning och kunskap om genus och jämställdhet inom akademin och i samhället som helhet”. Under Almedalsveckan arrangerades en heldag på temat av jämställ.nu, som är ett samarbete mellan sekretariatet, Sveriges kommuner och landsting (SKL), Vinnova, länsstyrelserna och ESF-rådet.

Kerstin Alnebratt konstaterar att intresset för seminarierna var fortsatt stort, även om medierna inte rapporterade särskilt mycket om frågorna i år. Bland annat ordnades en debatt mellan förra jämställdhetsministern, Maria Arnholm, och nuvarande Åsa Regnér för att konkretisera skillnaderna i politiken jämställdhetsministrarna.

För även om det finns en bred politisk enighet om de jämställdhetspolitiska målen, som tagits fram av alla riksdagspartier utom SD, råder det ännu oenighet om hur vägen dit – till att män och kvinnor har samma makt att forma samhället och sina egna liv – ska se ut. Även delmålen är relativt abstrakta, menar Kerstin Alnebratt, dock inte det sista, imperativet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

– På en nivå är det lätt att bli överens om dem, samtidigt som de inom sig skulle kunna rymma en radikal förändring av samhället om de konkretiserades. Det man önskar sig av en ny regering är att de talade om: ”Vad betyder det här för oss.”

Så vad betyder regeringsskiftet, frågar Anna-Klara Bratt.

Enligt Fredrik Bondestam är förutsättningarna att problematisera ojämställdheten helt annorlunda.

– Det gäller vilka ord vi får använda, men också var vi riktar fokus någonstans, säger han.

Samtidigt finns en konsensus som löper tydligt förbi regeringsskiften, och politiska skiftningar. Det har Fredrik Bondestam sett såväl på det egna fältet, jämställdhet i högskolan, som i övrigt:

– Men så fort vi flyttar blicken och frågar vilken jämställdhet, för vem, och på vilka villkor ska vi skapa jämställdhet och vad menar vi verkligen med ojämställdheten i akademin. Då dyker problemen upp med att enas.

På retorisk nivå är det alltså ingen större skillnad, genomförandet blir avgörande, menar Bondestam:

– Vi väntar fortfarande på innehållet.

Så hur ser det ut med jämställdheten i akademin undrar Anna-Klara Bratt.

– Det ser inte bra ut, naturligtvis var vi än tittar ser vi ojämställdhet i olika former. Det handlar allt ifrån att akademin som organisationen är väldigt könsuppdelad. Det finns en tydlig segregering både mellan ämnen och inom ämnesområden. Det handlar både om kvinnors möjligheter till forskning som inte ser lika bra ut som för män, och det finns tydliga problem med anställningsförhållanden, vilka som har möjlighet och rätt till att faktiskt bedriva forskning med goda villkor.

Andra klassiska problem i stora organisationer är närvarande också i högskolan, exempelvis ohälsan bland kvinnor. Fredrik Bondestam lyfter också fram det faktum att forskningsfinansieringen inte förmår skapa lika villkor för kvinnor och män. Satsningar som gjorts har varit tillfälliga, mål om att kvinnor ska utgöra minst 40 procent av nyrekryteringarna tar sikte på symptomen, inte de egna processerna.

– Där har forskningspolitiken ett mycket viktigt ansvar att ta och, återigen, nu har vi en feministisk regering, och då finns det anledning att fråga sig hur en feministisk forskningspolitik kan utformas.

Genusforskningen har på kort tid växt till ett brett fält. I databaserna Gena och Greda går det att söka rätt på genusforskare utifrån vilka ämnesområden de är inriktade på. Samtidigt som det fortfarande ifrågasätts som vetenskap från konservativt håll finns också en kritik om bristande tillgänglighet, inte minst utifrån höga förväntningar om att den ska bidra till samhällsomstörtande förändringar.

Kerstin Alnebratt menar att det behövs fler arenor där forskare och praktiker kan mötas.

– Forskare är bättre på att problematisera än att ha lösningen, för det är det vi håller på med. Kraven på lösningar bör riktas mer direkt mot politiken, medan problematiseringen utgör en god grund att föra politiska diskussioner ifrån, säger hon.

Men gränsdragningen mellan de olika rollerna är inte helt självklar alla gånger. Den nyligen uppblossade debatten, i Sverige men också andra länder, om så kallade trigger warnings och trygga rum verkar ställa olika generationer av genusforskare och -studenter mot varandra. Är det där skon klämmer, undrar Anna-Klara Bratt.

Både ja och nej, tror Kerstin Alnebratt.

– Jag är inte heller helt säker på att det här är drivet inifrån forskningsområdet och utbildningen, utan det är väl en diskussion som startar i aktivistiska kretsar och sedan återspeglar sig in i akademin, och där vi behöver ta en rejäl diskussion vad det här betyder för utbildningen och forskningsuppdraget.

Kerstin Alnebratt betonar att det är skillnad mellan det aktivistiska engagemanget och det uppdrag universitet och högskolor har.

– Där tror jag att vi faktiskt behöver hålla lite isär på våra roller. Väldigt många genusforskare har också ett aktivistiskt engagemang, och det går även att se sin forskning som ett aktivistiskt engagemang, så här tror jag vi behöver sätta oss ner och fundera – när är vi det ena och när är vi det andra?

Medan frågan om triggerwarnings förvanskats och förlöjligats i medierna, anser Fredrik Bondestam att debatten kan förstås som ett hälsotecken, att det handlar om ett livaktigt forskningsfält som alltid befunnit sig i gränssnittet mellan aktivism och vetenskapsproduktion.

– Det är ett bra tecken att det pågår ett försök till dialog, att det finns en kritik och att den kritiken i någon mån lyssnas på och att den får en gestaltning, och att den gestaltningen kritiseras i sig, och i sin tur leder till ett samtal i någon form. Det samtalet måste vi nog värna om alla vi som deltar i fältet på något sätt, säger Bondestam.

– För egen del känner jag ett stort behov av att få fördjupa den diskussionen och det samtalet för jag känner mig alienerad både från en del rapportering och en del krav och det tror jag vi bara kan lösa om vi har ett samtal där vi kan tydliggöra för oss själva vad vi vill med det och vad problembeskrivningen består i. Men ibland bränner det till och då måste man ta den diskussionen och låta det bli konflikt också, säger Kerstin Alnebratt.

– Det här är vår tids fråga och därmed också en generationsfråga, men det är farligt också att reducera den till en generationsfråga. Det är en fråga om makt, om roller och uppgifter. Vem ska få delta i kunskapsproduktionen? Diskussion har alltid förts men fått olika innebörder. Alla röster måste få göra sig hörda.