Malin Björk: ”Greklands kamp ger hopp till oss alla”

2015-07-07 | Malin Björk padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”När förhandlingarna, som egentligen aldrig varit några verkliga förhandlingar eftersom trojkan hela tiden velat knäcka denna enda vänsterregering i EU, strandade ännu en gång utlyste regeringen en folkomröstning. Grekerna svarade alltså med det som auktoritära ledare kanske fruktar allra mest – mer demokrati”, skriver Malin Björk i veckans EU-krönika, och hoppas att nästa grekiska regering också är mer feministisk.

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet

En av mina kollegor i EU-parlamentet från Syriza kallade det som EU-eliten försökte åstadkomma i Grekland för en ’postmodern statskupp’. Okej, Kostas Krysogonos är något av en akademikerpolitiker, men ibland är det vad som krävs för att sätta ord på det som händer mellan EU och Grekland. För det vi sett är inget annat än att den samlade EU-eliten försökt inrätta ett auktoritärt styre över Grekland. Inte med härar eller tanks, inte med puffror och krut, men med den enda vägens politik.

Oavsett vad folkviljan sagt eller säger så menar EU-eliten att det bara finns en enda tillåten politik – den misslyckade åtstramningspolitiken, sammankopplad med ’strukturanpassningar’ såsom sänkta minimilöner, avskaffande av kollektivavtal och möjlighet till godtyckliga massavskedningar, sänkta pensioner för fattigpensionärer, och storskaliga privatiseringar. Våldsamma nedskärningar i offentlig sektor såsom skola och sjukvård har redan drabbat kvinnor och barn extra hårt. Det är den svenska högerns program fast på superstereoider.

Så har stålbadet fungerat? Det korta och långa svaret är Nej. Greklands ekonomi har krympt med en fjärdedel och statsskulden har växt från 125 procent av BNP till 175 procent. Medicinen är den rätta säger de i EU och den svenska högern gör sig till dess eko. Det finns ett problem bara, patienten håller på att dö. Grekland har förvandlats till den allra främsta av vad mina kollegor från Grekland, Spanien och Portugal kallar för ’skuldkolonier’.

Det är naturligtvis inte en slump att mina kollegor använder begreppet koloni. Tongångarna liknar i mångt och mycket de koloniala berättelserna och maktförhållandena. Förutom det järnhårda ekonomiska maktgreppet från trojkan (EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden, reds anm) så sjuder debatten av utsagor om de koloniserades sviktande moral och karaktär, deras mindre kompetenta och effektiva handlingmönster och opassande beteenden.

Kvinnorörelsen, kvinnor inom den breda vänstern, fackföreningsanslutna kvinnor, de 600 städerskorna från finansdepartementets protester mot massuppsägningarna – alla var de en central del i Syrizas mobilisering inför valet i januari. Syriza kan inte hyllas för att de efter segern låtit kvinnorna ta den plats de borde. Tvärtom har kritiken med rätta varit mycket hård från den övriga europeiska vänstern.

Men vi bör också synliggöra de starka kvinnor från Syriza som trots allt innehar centrala positioner i det nya grekiska politiska landskapet. När jag var i Aten för cirka en månad sedan hade jag lyckan att träffa Zoe Konstantopoulou, en av Syrizas toppar och talman för det grekiska parlamentet. Det är hon som tagit initiativ till den lika viktiga som banbrytande sanningskommissionen om den grekiska skulden som nyss presenterade sina resultat. Resultaten är en en av grundbultarna inför omförhandlingarna av Greklands skuld. Jag träffade också Tasia Christodoulopoulou, den nya migrationsministern som tagit initiativet till att ge medborgarskap till alla som är födda i Grekland och som arbetar för att göra om Greklands ökända fängelseliknande flyktingförvar till öppna välkomstcenter. Två mycket olika men imponerande politiskt skarpa kvinnor.

Syriza är inte ansvarigt för dagens skuldkris eller ekonomiska härdsmälta i Grekland. Skyldiga är de tidigare två regeringspartierna Ny demokrati och socialdemokratiska Pasok. Vänsterregeringen Syriza valdes just för att de ville bryta med de gamla korrumperade statsbärande partierna och för att de har andra lösningar för att få ekonomin igång, och för att de vill fördela bördorna mer rättvist.

När förhandlingarna, som egentligen aldrig varit några verkliga förhandlingar eftersom trojkan hela tiden velat knäcka denna enda vänsterregering i EU, strandade ännu en gång utlyste regeringen en folkomröstning. Grekerna svarade alltså med det som auktoritära ledare kanske fruktar allra mest – mer demokrati.

Och folket stod emot den samlade EU eliten, mot hot från korrupta oligarker som kontrollerar mycket av Greklands medielandskap, och mot nationalism och skrämselpropaganda. Grekerna vägrar förbli en evig skuldkoloni. De stod upp för sig själva och deras kamp ger hopp till oss alla.

Nästa gång jag träffar Zoe Konstantopoulous hoppas jag kunna fira en uppgörelse om skuldnedskrivning och en politik för grundläggande välfärd och ökad jämlikhet, och att Europa har tagit ett, om än litet, steg till vänster. Och så hoppas jag att det blir som de planer vi smidde och skålade på – att nästa grekiska regering inte bara är vänster, men också är en betydligt mer feministisk sådan, med minst 50 procent kvinnor!