Pablo Leiva Wenger, Nidhal Fares, Bianca Cruzeiro, Jeff Lindström, Klas Lagerlund, Malou Zilliacus.

Bild: Marguerite Seger

X bjuder ett myller som fyller den tystnad som bryts

2015-03-13 | Inti Chavez Pérez padlock

KULTUR

I pjäsen X avhandlas Sveriges koloniala historia, från sökandet efter en slavkoloni till behandlingen av samer på 1900-talet. Inti Chavez Perez har varit på Unga Klara i Stockholm och sett en pjäs som är fräck och genialisk.

FAKTA/X:

X är en föreställning om att leva i Sverige idag, med avstamp i att också Sverige har en kolonial och rasistisk historia. Hur Sverige har agerat med likgiltighet, fördömt och uteslutit och skoningslöst delat upp människor. Vi har exploaterat land och tagit oss rätten att äga människor.

Regi: Farnaz Arbabi

Scen: Unga Klara

Texter: Dimen Abdulla*, Erik Uddenberg, Farnaz Arbabi, Molly Uddenberg m fl

Dramaturg: Erik Uddenberg

Scenografi: Jenny Kronberg

Kostymdesign: Johanna Mårtensson

Maskdesign: Erika Nicklasson

Ljusdesign: Johan Sundén

Musik: Foad Arbabi

Grafisk form: Studio Parasto Backman

Medverkande skådespelare: Angelika Prick**, Ardalan Esmaili, Bianca Cruzeiro*, Carlos Romero Cruz*, David Arnesen*, Evin Ahmad*, Hanna Edh*, Isabel Reboia*, Jeff Lindström*, Klas Lagerlund*, Malou Zilliacus*, Maria Salah, Nidhal Fares, Pablo Leiva Wenger

RELATERADE ARTIKLAR:

2013-12-20 Det handlar om perspektiv – om vems perspektiv

2014-11-21 Pjäs om svenska rasismens historia

”X” är ett träffande namn för en pjäs som diskuterar Sveriges koloniala historia, en flera århundraden lång historia som lyckades smyga förbi utan att hamna i svenska skolans historieböcker – i alla fall under min tid som elev.

Regissören Farnaz Arbabi tar sig an ett mega-ämne och är fräck nog att klara det med stil. Många kunskapsluckor måste fyllas och historielektionen går snabbt. Pjäsen sveper förbi den svenska kolonin S:t Barthélemy, Sveriges roll i den internationella slavhandeln, Carl von Linnés rasläror, stölden av mark från samer och mycket mer. Det är pedagogiskt framställt. Även de som inte har en aning om historia kan gå till Stockholms Stadsteater och fylla på med kunskap.

Allra bäst är det när historien behandlas respektlöst. Drottning Kristina har kort avskurna jeansshorts, en cd-spelare och tjocka guldkedjor som rasslar plastigt. Axel Oxenstierna porträtteras som en fåne som rider omkring på en osynlig häst. Dignitärer i den svenska kolonin får bära grismasker. Kanske är detta vad som behövs för att plocka ner historiska personer från sina målade porträtt och bli människor av kött och blod. I denna groteska form känns de verkliga. De blir vanligt folk som du och jag, som gärna vill leva bekvämt och stillar sitt samvete så gott de kan.

Fantastiska skådespelarinsatser

Scenrummet är stort och i ständig förvandling. Skådespelarna sprider ut sig så att det ofta finns ögongodis att plocka från flera platser samtidigt. Publiken förväntas inte heller snappa upp allt. Greppet för tankarna till reality-tv, där det oklara intrycket från en skakig kamera ger känslan av ”äkthet”.

Skådespelarnas fantastiska insatser i denna pjäs måste lyftas fram. De är avgångselever från Stockholms Dramatiska Scenskola och spelar kraftigt uttrycksfullt. Det känns inte som teater, det känns som verklighet. Särskilt utmärker sig David Arnesen med en monolog han skrivit själv. Hans judiska släktingar mördades i Förintelsen. Men hade de inte dött då så skulle de idag ändå ha varit döda. Så vad ska han ha för inställning till historien? Ska han sörja, eller ska han bara vara glad och leva vidare?

I den andra akten är historielektionen slut och vi befinner oss i dagens samhälle. Historien spelar roll. Ingenting är över. De rasistiska mönstren ändrar form men känns igen. På stadens gator råkar tiggande EU-migranter ut för våld. Kanske har just deras släktingar haft bokstaven Z i sitt pass under folkmordet? Pjäsen är slut och som publik lämnas man med känslan av att bära på fortsättningen av historien, hur rasismen fortplantas idag.

Omöjligt att tala om rasism

Sveriges behov av att belysa kolonialismen är enormt. Generellt är kunskapen låg och bristen på empati för de miljoner som dog är rafflande. I höstas påstod journalisten Ulf Nilson i Expressen att ”kolonialismen trots allt var bra på många sätt” och att den ”spred civilisationen”. Han fick stöd av Johan Hakelius i Aftonbladet.

I Sverige är det i stort sett omöjligt att prata om rasism. Varje försök begravs under ett tjockt lager av ordbajs i tv-program som släppt ambitionen att vara informerande, och nöjer sig med att istället vara spektakulära. Det är denna idiotins påtvingade tystnad som pjäsen X utmanar.

”Vänta, var det för mycket?” frågar en skådespelare och stannar upp i sitt spel. ”Ja, lite” medger de andra skådespelarna. Det är lätt att vara för mycket när man diskuterar rasism och kolonialism i Sverige. Lyckligtvis vågar X vara för mycket. Den är vulgär, brokig, arg och komisk. Ett myller som fyller den tystnad som bryts.