Tove Liljeholm, vice ordförande, Ung vänster.

”Stigmatisering bärande mekanism i sexhandeln”

2015-02-11 | Tove Liljeholm padlock

OPINION

”Att skuldbefria och stötta de kvinnor som riskerar att hamna i, befinner sig i, eller har tagit sig ur prostitution måste vara en central del i arbetet mot sexhandeln.” skriver Tove Liljeholm, Ung vänster. Hon ifrågasätter också ånyo att sexköpslagen skulle ha lett till ökad stigmatisering i sin replik till Kristina Ljungros, RFSU.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-02-09 ”Vi måste kunna prata om sexköpslagens konsekvenser”

2015-02-05 Debatten borde handla om hur sexköpslagen kan stärkas

2015-02-05 RFSU:s rapport om sexköpslagen väcker nytt liv i gammal debatt

I måndags svarade RFSU:s ordförande Kristina Ljungros på min debattartikel i Feministiskt perspektiv där jag menar att organisationens kritik mot den svenska sexköpslagen är missriktad och slår fel. Själva säger RFSU att man inte vill riva upp lagen – det är bra. Men samtidigt riktar man udden av sin kritik mot just den modell man säger sig vilja ha kvar. Oavsett vad som är avsikten så leder det till ett ställningstagande mot den nuvarande lagstiftningen. Det ligger nu på RFSU att komma upp med konkreta förslag på vad det är för förändringar man vill se. Att gå ut hårt och kritisera lagen när det i själva verket verkar vara de sociala stödinsatserna man är missnöjda med blir fel och riskerar snarare att stjälpa än hjälpa.

I sin argumentation tar man fasta på stigmatiseringen av kvinnor som befinner sig i prostitution och menar att lagen har bidragit till att den ökat. Att ett stigmatiserande av kvinnor som av olika anledningar hamnat i prostitution ska motarbetas är vi helt överens om. Inte minst eftersom stigmatiseringen är en bärande del av sexhandelns mekanismer. Genom att avhumanisera och distansera den som säljer sex kan köparens handlingar legitimeras. Kvinnor som säljer sex ska aldrig behöva bära skulden för de betalande männens gärningar. Att vården, rättsväsendet och andra myndigheter inte har tillräckliga kunskaper, eller saknar förståelse för könsmaktsordningens konsekvenser är ett allvarligt problem.

Men, det är tydligt att vi läser både rapporten och den statliga utredningen från 2010 som gjordes i syfte att utvärdera lagen, mycket olika. Det går nämligen inte att slå fast att en ökad stigmatisering är en konsekvens av lagstiftningen som sådan. Med ett sådant resonemang borde stigmatiseringen av människor i prostitution vara obefintlig i länder som Holland eller Tyskland där sexköp är lagligt. I den statliga utredningen påvisas tvärtom tydligt att de kvinnor som tagit sig ur prostitution genomgående är positiva till den nuvarande lagstiftningen.

”De som tagit sig ur prostitutionen beskriver att kriminaliseringen av köparnas gärningar har givit dem styrka. De har därmed kunnat sluta att skuldbelägga sig själva och i stället kunnat känna att det är köparna som gör fel och har ansvaret för de själsliga sår och svåra minnen som de tvingas leva med resten av livet.” SOU 2010:49

Att skuldbefria och stötta de kvinnor som riskerar att hamna i, befinner sig i, eller har tagit sig ur prostitution måste vara en central del i arbetet mot sexhandeln. Det gör vi allra bäst genom att lägga skulden där den hör hemma – på köparen. I det har den svenska lagstiftningen varit unik och ett föredöme för andra länder.

Olika myndigheter måste bli bättre på att samarbeta kring frågor som rör prostitution och sexköp. Förslaget om ett nationellt resurscenter mot prostitution är en bra idé, likaså en ökad forskning och kompetensutveckling inom vården. Kommunernas förebyggande arbete måste bygga på varaktighet och bli mer synligt och tillgängligt. Inte minst måste verksamheten bygga på verkliga erfarenheter och empiri. Men det allra bästa arbetet vi som samhälle kan göra för att minska efterfrågan på sexköp är att förändra mäns attityd till att köpa sex. I det arbetet lägger den svenska sexköpslagen grunden.

De studier som finns visar att stödet för att sexköp ska fortsätta vara olagligt fortfarande är stort. Däremot är det betydligt lägre hos män än hos kvinnor. RFSU måste fråga sig vems ärenden det är man går i debatten – de kvinnor man säger sig vilja stötta och försvara – eller de män som köper en annan människas kropp. RFSU är en organisation som gör mycket och viktigt arbete på det sexualpolitiska området. Att man nu kastar maktperspektivet överbord öppnar upp för en mycket oroande utveckling där möjligheten att köpa sex tillåts gå före den fundamentala rätten till sin egna kropp.