”Kvinnorna klarar sig bra efter att ha kommit ur våldet”

2015-01-16 | Jenny Westerstrand padlock 1

OPINION

”I de flesta fall är det ett resolut ingripande mot gärningsmannen som behövs för att kvinnan ska få ett bra liv igen. Därför speglar polisens register ett synsätt som är med och skapar verkliga problem för våldsutsatta kvinnor.” Forskaren Jenny Westerstrand svarar på professor Henrik Belfrages artikel om polisens kvinnoregister.

RELATERADE ARTIKLAR

2015-01-12 ”Journalister har ägnat sig åt sekundär viktimisering”

2014-12-19 Oetiskt av Henrik Belfrage att försvara kvinnoregistret

2014-12-17 Polisens kvinnoregister – ett eko från samhället

2013-08-28 Kritiken mot slagen dam inte längre så självklar

2013-08-27 ”Min kritik är berättigad”

2013-08-16 Förvånansvärda brister i kritiken mot slagen dam

2013-08-16 Slarviga slag mot slagen dam

2013-02-22

När pendeln svänger

Jag är den första att beklaga om professor Henrik Belfrage har fallit offer för ett smutsigt journalistiskt värv. Jag kan på rak arm erinra mig åtminstone ett annat fall av journalistiskt lustmord på forskning om mäns våld mot kvinnor, feministisk den gången. Jag har därför lätt att tro att våldsforskningsområdet kan locka till avgrundsmässig rapportering. Det blir intressant att höra vad journalisterna har att svara. I förevarande fall vill jag dock resa några frågetecken kring Belfrages text. För ”reder ut begreppen” gör han ju inte. Tvärtom.

”Skandalen” i Ekots reportage var inte, som man får intrycket av i Belfrages text, huruvida Henrik Belfrage som person har tagit del av sekretessbelagd information av polisen. Den stora frågan är ifall polisen har fört register över kvinnor som utsätts för våld i nära relation, och varför ett dylikt material har upprättats. Har så skett är det nämligen stötande. Av Belfrage får vi dock inte svar på dessa så centrala frågor.

Jag ser i Belfrages text två hållningar: Den ena är att ropa ut ett ofantligt stort engagemang för de våldsutsatta kvinnorna, kombinerat med stereotypa utsagor om dem och deras problem. Den andra är att fragmentera frågan om registrets existens och raison d’être.

För att börja med den första: ”Kvinnovåld” är den term som Belfrage använder om det fenomen han studerar, vilket väl avspeglar en förståelse som sammanfaller med önskan att studera just kvinnorna som förekommer som brottsoffer, i stället för de män som utövar våldet. På liknande sätt är hans tal om kvinnorna som gravt traumatiserade våldsoffer utsatta för livslångt lidande inte ägnat att spegla verkligheten.

En stor mängd kvinnor i Sverige har erfarenheter av våld från sin manspartner, och ett antal av dem har anmält mannen. Självklart stukas många kvinnor av att leva i våld. Ett chockerande högt antal går under och dödas. Andra får ordentliga törnar av rättsväsendet efter att ha sökt dess skydd och stöd men fått se sig förbigångna. Samtidigt som det är skandal och skrämmande att så lite hjälp ges att kvinnor måste dö år efter år är det viktigt att minnas hur kvinnor i stort ändå klarar sig bra efter att ha kommit ur våldet.

Livslånga lidanden i en traumatiserad livskontext är inte vad de flesta kvinnor erfar till följd av sina erfarenheter. Det finns goda och forskningsbaserade skäl att tro att en våldsutsatt kvinna hämtar sig väl i det svenska samhället, om hon kommer undan från mannen och tar chansen att tala om sina erfarenheter, i en miljö som lyssnar.

Många kvinnor har en sådan miljö, och kan gå vidare i sina liv utan de undergångsklockor som ringer i Belfrages text kring deras status. Däremot finns det starka stereotyper kring våldsutsatta kvinnor, och de våldsanvändande männen, i dagens svenska samhälle. Dessa kretsar kring tankar om att de involverade parterna i stort avviker från samhällets mittfåra; de är missbrukare, arbetslösa, invandrade eller på annat sätt inte som den ”normala” medborgaren. Till detta läggs nu i ökande grad en medicinsk/psykiatrisk diskurs om kvinnornas ”sårbarhet”: Det kan vara innan våldet, så att hon själv dragit till sig våldsmannen, eller efter våldet, så att hon måste registreras och diagnostiseras för att inte reviktimiseras. Det hela förkläs lätt till en omsorg om kvinnorna men egentligen speglar det en offerdiskurs som döljer mäns ageranden och ansvar genom att knuffa fram kvinnorna som vrak eller synnerligen behövande. (Och vad betyder förresten koderna 0-1-2 i Belfrages papper?).

I de flesta fall är det ett resolut ingripande mot gärningsmannen som behövs för att kvinnan ska få ett bra liv igen. Därför speglar polisens register – har det nu funnits, och det låter trots allt i Belfrages text som att så är fallet – ett synsätt som är med och skapar verkliga problem för våldsutsatta kvinnor.

Registret är med andra ord inte bara upprörande för att det är integritetskränkande utan också för att det är kontraproduktivt för arbetet mot våld. Det bekräftar och förstärker just de fördomar som undandrar kvinnor adekvat hjälp från samhället.

Så till den andra hållningen i Belfrages text: Att fragmentera. Jag blir tyvärr inte klok på hur den så kallade bakomliggande verkligheten ser ut här. Bortser vi från de upprörande felen i den journalistiska presentationen om vem som haft tillgång till sekretessbelagda uppgifter, framgår inte relationen mellan Belfrages utredande roll och polisens arbete med att upprätta registret (för jag menar att det efter en närläsning av Belfrages text ser ut som att det faktiskt har funnits ett sådant, om än att det formuleras som uppgifter om pågående spanings- och skyddsarbete). Det skulle därför vara intressant att se de publikationer som bör ha följt på utvärderingen av polisens arbete, och som det aktuella registret tycks ha haft sitt ursprung i. Som jag har förstått det av att söka på nätet – förstås inte nog, men hittills allt jag gjort i saken – är det forskningspublikationer i Belfrages eget namn som har flutit ur arbetet med dessa data. Men i texten kallar Belfrage det för utvärdering, som han arbetat med på vad det låter som polisens uppdrag.

Så finns det några publikationer hos polisen, beställaren, där resultaten av sagda utvärdering presenteras? Saken intresserar eftersom det riktar ljuset mot hur registret ifråga kommit till.

Upprättades det eftersom polisen ville utvärdera sin verksamhet, eller för att det fanns ett intresse från forskarvärlden att få tillgång till dylika data om kvinnorna? Eller tog man varandra i hand i en gemensam infallsvinkel? Kan den vinkeln i så fall berätta något om varför försöken att skydda kvinnor mot mäns våld genom riskanalyser av kvinnans situation inte har givit några resultat i Sverige? Rikspolisstyrelsen har i sin helt nyligen publicerade rapport 2014:7 konstaterar att arbetet med dylik riskbedömning inte haft några effekter.

Trots mer än tio års arbete med metoder och modeller märks ingen framgång.

Till sist. Jag kan inte låta bli att notera Belfrages försvar för registrets existens som han ger i Svenska Dagbladet den 17 december. ”De allra flesta experter inom detta område är här rörande överens om att kvinnor som blir utsatta för brott i nära relation mycket lätt hamnar i det som brukar kallas 'normalisering', det vill säga man börjar normalisera våldet och skuldbelägga sig själv.” Därför är det alltså bra att polisen skriver upp dem i ett dokument som sträcker sig över år.

Här önskar jag att Belfrage kunde ha höjt sin forskarstämma för tio år sedan när just denna kunskap var föremål för granskning för vetenskaplig ohederlighet av Uppsala universitet, och sedan, efter att ha friats, ändå utropades “sakna trovärdighet”.

Men, utöver det vill jag tillfoga en sak av yttersta vikt: Till den analytiska modellen ”våldets normaliseringsprocess”, som Eva Lundgren utvecklat i sin forskning och som nu Henrik Belfrage refererar till, hör definitionsmässigt en kunskap om tolkningars betydelse för att få syn på och förstå våld. Tolkningar som äger rum hos de involverade aktörerna, männen, kvinnorna, men också hos polisen och det omkringvarande samhället. En mycket stark tendens hos våldsutsatta kvinnor i Sverige är att inte vilja bli sedd som ”en sån där”, eller att mannen hon älskat och levt med ska vara det. En mycket stark tendens är känna av och väja för samhällets stämpling av den våldsutsatta som avvikande. Och varför sägas vara något man inte är?

Det är därför ytterst beklagligt om samhället riktat resurser i arbetet mot mansvåldet till att skapa en dylik ”kunskapsbank”. Kanske är det därtill i strid med lagen.

När Belfrage talar om SUR (ett tidsbegränsat särskilt undersökningsregister som används när man vill utvärdera sina arbetsinsatser, som man ju har krav på sig att göra med jämna mellanrum), arbetsloggar och utvärderingar ger han oss hur som helst ingen uppfattning om var forskning och polisarbete mötts, vem som efterfrågat vad och på vilken etisk, professionell och vetenskaplig grund de uppgifter som samlats in har samlats. Där råder vild förvirring. Den bör redas ut!