Bahareh Razekh Ahmadi i föreställningen Marken brinner som lades ner i mitten av november.

Bild: Markus Gårder

”Den vita blicken saknar kompetens att identifiera rasism”

2014-11-30 | Aleksa Lundberg padlock

FEMPERSPODDEN/WEEKEND

Skådespelaren Bahareh Razekh Ahmadi använder ofta sitt yrke till att synliggöra rasismen i Sverige och Europa. Senast medverkade hon i den, numera nedlagda och omdebatterade, pjäsen Marken brinner för Ung scen öst. Att jobba antirasistiskt inom svensk teater innebär att en hamnar i en utsatt position på institutionerna, där patriarkatet ännu råder. 

- Jag upplever att verkligt antirasistiskt arbete, där de rasistiskt drabbades perspektiv får råda, är för utmanande för de flesta teatrar som istället är väldigt stolta över de myrsteg som görs, säger hon till Aleksa Lundberg i Femperspodden/Weekend.

FEMPERSPODDEN WEEKEND:

Aleksa Lundberg möter Bahareh Razekh Ahmadi:

FAKTA/Bahareh Razekh Ahmadi

Född: 1980

Yrke: Skådespelare

Aktuell: Medverkade fram tills nyligen i omdebatterade föreställningen Marken brinner på Ung scen öst.

En feministisk bok jag gillar: Älskade av Toni Morrison och Kyssa sammet av Sarah Waters.

Feministisk film jag rekommenderar: The hungergames regisserad av Garry Ross, baserad på Suzann Collins böcker. Även Kvinnor utan män av Shirin Neshat.

Min feministiska förebild: Parvin Ardalan - journalist och medborgarrättsaktivist, Anneli Carnelid - journalist och f.d chefredaktör för Bang, Nasim Aghili - dramatiker och regissör

RELATERADE ARTIKLAR:

2014-11-12 Marken brinner läggs ner

2014-10-28 Hot mot teaterföreställning kan vara toppen av ett isberg

2014-10-23 Teaterföreställning tvingades ställa in på grund av hot

2014-10-17 Samhällskritiskt och självironiskt om förortsuppror

2014-06-11 Iscensättningen av Bahareh Razekh Ahmadis konstnärskap

I somras turnerade Bahareh Razekh Ahmadi med den antinationalistiska kabarén Europa Europa, regisserad av konstnären och parhästen Nasim Aghili. Föreställningen blev en succé och togs emot med kärlek i de städer de gjorde nedslag i. Eftersom pjäsen berörde högaktuella och känsliga ämnen som migrationspolitik och rasism, med skådespelare vilka hade egna erfarenheter av migration, innebar repetitionsperioden och mötet med publiken ett visst sorgearbete. Teamet grät när de skrev och repeterade. När det var dags för spelningar var det publiken som stod för tårarna. Det blev bara fem speltillfällen, men hela 25 000 personer hann ändå se skådespelet.

- Det bevisar ju verkligen att det finns ett sug att belysa dessa ämnen på teatern och att publiken längtar efter att sådant här ska ut på gatorna så vi kan börja prata om detta ur de perspektiv som erfarit migration. Vad det gör med alla de kroppar som utsätts för denna industri, som det faktiskt är. Vi vägrade att prata i termer av kostnader, siffror eller statistik. Hela grundtanken var att prata om människor som är sörjbara och värda sina liv. Det här berör oss alla.

Bahareh Razekh Ahmadi ser nationen som idé som en förlegad utopi som är dömd att misslyckas, eftersom människan är en rörlig art. Ändå försöker makthavare få människor att stanna på de platser de befinner sig på. Till exempel kriminaliseras flyktingar, vilka får riskera sina liv på flykten mot ett bättre liv. Endast en liten klick av jordens befolkning har möjlighet att leva i trygghet, vilket Bahareh Razekh Ahmadi anser vara en naturlig utveckling av den europeiska kolonialismens historia.

- Jag tänker att det är en förskjutning att prata om den andra kroppen, främlingen som vill oss illa. Det resulterar ju i att vissa liv blir värda att räddas och andra ok att offra. Det är extremt sorgligt. Därför blev det så starkt och läkande att Europa Europa berättades från de synvinklar som har upplevt migrationsprocessen. Det är verkligen dags att börja göra den här typen av projekt för det finns så många strukturer som inte vill att vi ska överleva. Med vi menar jag alla som varken vill eller får inkluderas i den makthierarkiska strukturen som är ohållbar.

Nasim Aghili har ju också regisserat Marken brinner, ert senaste samarbete, som lades ned eftersom publiken reagerade hotfullt medan ni spelade. Vissa ungdomar målade hakkors i scenografin, med pennor de fått från er i ensemblen för att skriva reflektioner kring pjäsen.

- Nja, det var inte riktigt meningen att de skulle skriva sina reflektioner. Vi frågade vart de kom ifrån och tanken var att de skulle ges utrymme att skriva detta någonstans på scenografin. Vid ett tillfälle valde några av eleverna att rita hakkors som svar, vilket blev hotfullt. Att de skulle komma från en plats som symboliseras med hakkors. De uppmuntrades till att skriva men vi uppmuntrade dem inte till att begå en brottslig handling. Att måla symbolen för nazism, vilket direkt hotar mänskliga rättigheter och står för att vissa kroppar inte ska finnas, det kan vi inte acceptera. Vi lever i en demokrati och det betyder att alla människor har ett värde. De som målade dit symbolen kränkte de vars kroppar direkt hotas av rasism.

Signal till ungdomarna som berörs av rasism

Enligt Bahareh Razekh Ahmadi var den största anledningen till att pjäsen lades ned att sända ut en signal, till de ungdomar som berörs av den antirasistiska kampen och själva identifierar sig med personerna på scenen, att det inträffade inte går att rycka på axlarna åt. Utan motstånd till det inträffade så blir det som att en säger att rasismen får yttra sig som den gör och stå oemotsagd. Och att de som våldet i attityderna riktas mot ska stå pall. Hon spärrar upp ögonen och konstaterar att rasifierades liv också är värda att sörjas.

- Vi lever i ett land där 13 procent röstar på ett rasistiskt parti, jämfört med tre procent som röstar på ett feministiskt. Det säger så otroligt mycket och skickar så många signaler till oss som inte kan vifta bort rasismen då den direkt hotar oss. Jag tycker det är jätteviktigt att vi pratar om det här. Vad händer med oss som måste möta attityderna? Och vilket ansvar har de som kommer undan på grund av vithet? I fallet med vår föreställning riktades ansvarsfrågan mot oss skådespelare, i högre utsträckning än vanligt. Mest på grund av att lärarna valde att överhuvudtaget inte agera. Det säger väldigt mycket om hur eleverna har det i sina skolor, tänker jag.

Bahareh Razekh Ahmadi berättar med en suck att den vita blicken oftast inte har kompetensen, även om den i många fall vill, att identifiera rasismen, homofobin eller transfobin. Den vet inte vad den ska göra och att det var det som uppstod i Marken brinner. Hon undrar hur de ungdomar som drabbas av rasism har det på sina skolor. Vad som hände när de kom tillbaka till skolan efter att pjäsen var slut. I fall det var någon vuxen som på allvar tog tag i upplevelsen de haft tillsammans.

- Jag vet att många lärare var tacksamma och glada över att få vara en del av det här. Vi har fått mycket mejl och träffat många människor, lärare, unga och äldre som gett uttryck för att de nu har ett underlag för att börja prata om de här frågorna. Och det behövs verkligen, för ingen av skolorna är befriade från rasism.

Smärtsamma erfarenheter

Bahareh Razekh Ahmadi har bott i Sverige sedan 1989, och var tio år när hon kom hit. Attityderna var ännu hårdare under det tidiga 90-talet, anser hon, vilket gett smärtsamma erfarenheter av rasism, våld och det hopplösa politiska klimatet. Därför blir det skrämmande att uppleva att så lite har förändrats. Att lärare fortfarande inte vill ta tag i rasism. Eller inte vet hur en gör, kanske inte ens tänker att det existerar utan mer ser det som någonting jobbigt. När ensemblen träffade sin referensklass, vilken skulle vara en aktiv del under arbetet med pjäsen, upplevde de mötet med eleverna som positivt och kreativt. Klassen, som är belägen i en förort som kan jämföras med stockholmsförorten Husby, berättade om egna erfarenheter av rasism i skolan och i mötet med poliser. Skådespelarna blev engagerade i elevernas historier men läraren i klassen, som själv saknar de rasifierades erfarenheter, upplevde situationen som obehaglig och meddelade dagen efter träffen att samarbetet skulle avbrytas.

- Marken brinner har verkligen sett till att mark har brunnit. Långt innan vi gick till premiär.

Men den har också blivit uppskattad av flera ungdomar som sett den. Vissa har på eget initiativ återkommit på en kvällsföreställning efter att ha varit där som skolpublik. En del barn har känt igen sig så pass mycket att de brustit ut i gråt. Pjäsen bygger på interaktion och stunder av samarbete har uppstått. Till exempel genom ”Banderoll-leken”. Ungdomarna och ensemblen har gemensamt kommit fram till en slagkraftig mening att skriva på banderollen, vilken hängts upp i scenrummet inför kommande spelningar. En klass kom på rubriken ”Alla blommor har olika färger” och någon annan ”Ungdomsmottagning till Skäggetorp”.

- Det har varit så otroligt coolt att få ta del av vad publiken själva tänker kring motstånd och orättvisor. Klart att den här formen gör det lite stökigt ibland, men det är det alltid när du placerar skolungdomar i en teaterlokal. Dessvärre tog de gånger, då våldsamma attityder gjorde så vi inte kunde styra situationen, tyvärr över.

Hur svarar du på kritiken som riktats mot föreställningen, bland annat av den klass som upplevde sig utpekade som rasister och därför skrev en debattartikel i SVT Opinion?

- Det är svårt att ta det här som kritik. Klassen som har skrivit artikeln är för det första barn. Och vi vet att den här klassen är de som målat hakkorsen på scenografin. Fem stycken. När vi spelade för dem bröt vi spelet vid tre olika tillfällen. Första gången när några ropade homofobiska slagord, andra gången när det var så pass stökigt att vi på scenen inte kunde höra varandra och tredje gången när de kastade pennor mot oss från en hög höjd. Att de dessutom ritat hakkors är polisanmält. Det är ett brott. Det blir så sjukt att polisen som har till uppgift att utreda brottet istället har recenserat föreställningen genom att varna för den på sin hemsida.

Vad tänker du om att teatersverige inte har höjt de röster, som har erfarenhet av barn-och ungdomsteater, och försvarat er när den mediala pressen blivit stor?

- Många inte har sett föreställningen, vilket en i sig kan kritisera. Jag tänker också att det finns en kunskapsbrist. Jag anser att det inte finns intresse att ägna sig åt verklig antirasism och att bryta och byta perspektiven. Tyvärr är det här alldeles för utmanande för våra institutioner, som istället är stolta över de myrsteg som görs. Kultursverige, precis som alla andra branscher i Sverige, bygger och livnär sig på en kolonial maktstruktur. Den vita cismannen står högst i rang och bestämmer. Därför tycker jag att det är en enormt spännande tid just nu. Vi som hittills exkluderats börjar organisera oss. Vi sitter på en väldig kompetens och det gör att vi blir farliga för normen.

Konstens uppgift att bryta normer

Motdebattörerna i samtalet kring Marken brinner är inte de enda som kritiserat pjäsen. Även Sverigedemokraterna (SD) i Linköping har ansett att projektet är olämpligt och krävt att de offentliga anslagen till teatern ska dras in. Bahareh Razekh Ahmadi menar att det är konstens uppgift att bryta normer och berätta historier ur allas perspektiv. Hon ser inte heller nedläggningen av pjäsen som ett misslyckande.

- Det misslyckade projektet är miljonprogrammen och ett samhälle som tycker att polismord inte är mord. Det händer ju nu. Ferguson brinner och det är revolution. Historien återupprepar sig själv, hela tiden. Ni har inte sett det sista av Marken brinner. När vi tar upp den igen förväntar jag mig att diskussionen ska vara från de utsattas perspektiv. Kampen fortsätter. No pasarán (De ska inte få passera).