Casey Camp-Horinek är skådespelerska och urfolksaktivist från Poncanationen, Oaklahoma.

Bild: Christin Sandberg

Urfolkskvinnor i främsta ledet för klimatkampen

2014-10-03 | Christin Sandberg padlock

UTRIKES

Söndagen den 21 september gick runt 400 000 människor på Manhattans gator i New York i världens största klimatmanifestation. I frontledet fanns världens urfolk, varav många kvinnor, vilka ofta är de första att känna av och de som värst drabbas av översvämningar, torka och smältande isar i klimatförändringarnas spår, men som också är de som sitter inne på flest lösningar. Om någon lyssnade.

Klimatförändringarna är ett faktum och människan är den enskilt viktigaste bidragande orsaken. Det är en vedertagen sanning som slogs fast redan 1988 när James Hansen från Nasa höll ett tal inför den amerikanska kongressen. Trots det har utsläppen ökat med 61 procent sedan dess och vi är på väg mot en global uppvärmning på 4 till 6 grader, även om målet, enligt världens maktelit, fortfarande ligger kvar på 2 procent.

Den kanadensiska författaren och aktivisten Naomi Klein, som omtalas som den intellektuella vänsterns tronföljare till Noam Chomsky, har i flera intervjuer sagt att ”kapitalismen är i krig med planeten”.

Framför allt handlar det om att den ständiga jakten på ekonomisk tillväxt driver på en allt aggressivare utvinning av gas-, olja och mineraler eftersom de primära källorna håller på att sina. Det i sin tur leder till oöverskådligt klimatförändringar som i sin tur orsakar naturkatastrofer. Och värst drabbas kvinnorna, men hur?

Ökad arbetsbörda, sjukdomar och död

Enligt en rapport från London School of Economics (2007), i vilken 141 katastrofer studerades, framkommer det att kvinnor löper en större risk att dö vid naturkatastrofer än män. Studien visar även att det finns ett tydligt samband mellan de högre dödssiffrorna för kvinnor och deras avsaknad av ekonomiska och sociala rättigheter. Som exempel nämns det faktum att många kvinnor inte kan lämna huset utan sällskap av en man.

Den internationella biståndsorganisationen Oxfam, som arbetar i 90 länder världen över och framför allt stödjer kvinnor som lever i fattigdom och lider de svåraste sviterna av klimatförändringarna, konkretiserar på sin hemsida:

”Klimatförändringarna leder till ökad arbetsbörda för kvinnorna världen. Det handlar om att sjukdomar ökar och kvinnorna är de huvudsakliga vårdarna av de sjuka och att det blir svårare att hitta rent vatten och ved, vilket också huvudsakligen är kvinnors arbetsuppgifter. Sannolikheten för väpnad konflikt och ökat våld mot kvinnor ökar och urfolkskvinnorna förlorar stora delar av sin identitet som är nära förknippad med relationen till marken och det den ger.”

– Mot bakgrund av detta är det även kvinnorna som har mest kunskap och är bäst lämpade för att ta fram lösningar på klimatkrisen, menar grundarna till det globala nätverket Women’s Earth & Climate Action Network (WECAN) som anordnade flera seminarier med inbjudna kvinnliga miljöaktivister under klimatveckan i New York.

Musikgruppen Ulali bildades 1987 och var då den första a capella-gruppen bland urfolkskvinnor.

Några av dem lyssnar jag till dagen efter folkets klimatmarsch, på ett alternativt möte om hur ”Kvinnor går i frontledet för lösningar på klimatkrisen”, anordnat av just WECAN.

Det är fullproppat i FN:s kyrkliga centrum, som dagen till ära även ger plats åt en fotoutställning som hyllar moder jord. Under predikstolen sitter panelen som består av sex kvinnor, från fyra kontinenter varav tre representerar urfolk. Det står i bjärt kontrast mot de svart- och kostymklädda, mestadels vita cis-män, som rör sig in och ut ur FN-högkvarterets huvudbyggnader.

Såhär kommenterar amerikanska Jody Williams, som tilldelades Nobels fredspris 1997 för att ha grundat och lett en internationell kampanj för att förbjuda landminor, händelserna på det alternativa mötet om klimatet och kvinnorna:

– Igår gick 400 000 på gatorna här i New York och ytterligare tiotusentals världen över och tillsammans skickade vi ett budskap till regeringarna. Men låt oss inte kalla dem ledare. Om de - de flesta män - verkligen var världsledare skulle vi inte behöva vara här.

Aktivister och världselit

Det är mycket på gång under det som i förväg kom att kallas för klimatveckan. På det officiella programmet finns en två-dagars unik världskonferens för urfolk anordnad av FN och ett extrainkallat klimattoppmöte på initiativ av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon dagen innan FN:s säkerhetsråd samlas.

Det är svårt att se vilka konkreta och tillräckligt radikala åtgärder för klimatet som världens ledare ska kunna enas kring, även om medvetenheten kring allvaret i situationen tycks hög. Ban Ki-moon efterlyser innovativa och klimatsmarta lösningar för förnybar energi och för att effektivisera energianvändningen inom det rådande ekonomiska systemet.

Det finns egentligen inget ifrågasättande av vår allt mer extrema konsumtionskultur som rent bokstavligt håller på att göra slut på världens resurser, men som fortsätter gödas genom tillväxtmantrat, påpekar Naomi Klein i sin nya bok, This Changes Everything, Capitalism vs. The Climate.

Casey Camp-Horinek

Skådespelerskan och urfolksaktivisten Casey Camp-Horinek, som tillhör Poncanationen i Oaklahoma skickar ett budskap från FN:s kyrkliga centrum:

– Dollar kan vi elda upp men marken kommer att finnas för alltid.

Den peruanska tidningen El Comercio skriver att Chiles president, Michelle Bachelet, utmärkte sig på FN:s klimattoppmöte genom ett uttalande om att ”klimatförändringar och jämställdhet hör nära samman”, vilket bland annat tar sig uttryck i att kvinnor är de som drabbas värst av naturkatastrofer, såsom torka och översvämningar, orsakade av klimatförändringar. Samtidigt som ”det är män som släpper ut mest växthusgaser. Så ser det ut överallt i världen”, enligt Anna Kaijser, som forskar kring klimatförändringar ur ett intersektionellt perspektiv.

En annan diskussion som rör kvinnor och klimatet väldigt starkt, men som det talas mycket lite om, är relationen mellan klimatförändringarna och världens växande befolkningen. Det är dock ett känsligt tema, eftersom kvinnors kroppar har utsatts för våldsamma övergrepp i försök att styra reproduktionen genom historien. Men bland annat New York Times och Huffington Post har lyft ämnet på sistone och efterlyst en debatt inte minst i FN. För till syvende och sist handlar det om sexuella och reproduktiva rättigheter. Om alla kvinnor och män i världen hade tillgång till reproduktiv hälsa skulle fler oönskade graviditeter undvikas och både mödra- och spädbarnsdödligheten sjunka samtidigt som befolkningsfrågan inte längre skulle vara lika akut.

Omöjligt att blunda

Det är också många kvinnor som går i bräschen för klimatet, framför allt i utvecklingsländerna, och deras främsta styrka är att de alla är ledare där de kommer ifrån. De leder en social rörelse med tydlig agenda för hur utvecklingen kan vändas. Problemet är att de inte släpps in till förhandlingsborden. Men kanske behövs inte det om de, precis som organisatörerna av klimatmarschen efterlyser, blir tillräckligt många.

– För då kommer inte politikerna att kunna blunda längre, då kommer priset för att ignorera folket bli högre än att försöka göra något åt klimatförändringarna, sade Bill McKibben, medgrundare till det globala klimatnätverket 350.org och en av arrangörerna av söndagens klimatmarsch, just innan start.

Kathy Jetnil-Kijiner, poet och miljörättsaktivist från Marshallöarna, och den enda talaren från civilsamhället på FN:s klimattoppmöte, sammanfattar vad det handlar om i en av de sista raderna i den dikt hon själv skrivit och framför inför den samlade världseliten:

– Vi förtjänar att göra mer än att bara överleva. Vi förtjänar att blomstra.

– Jag är överväldigad över att se att så många människor från marginaliserade områden som befinner sig i frontlinjen för de negativa effekterna av klimatkrisen finns representerade här, sa Yudith Nieto som arbetar för klimaträttvisa i en industrialiserad förort i Houston, Texas.